När jag letade bilder på Nermans ”solstickepojke” på internet (förra inlägget) så snubblade jag plötsligt över dessa gamla sagobilder som jag inte sett på säkert 35 år. Men eftersom de satt som tavlor i min och syrrans ”barnkammare” i flera år så känner jag igen varenda detalj. Jätte kul att hitta igen dom så här! Ibland är kombinationen internet och sökmotorer alldeles underbar. De här tavlorna hängde ovanför en grön dyscha i vårt rum i ”Riksbygget” i Klemensnäs. Nått mer ni vill veta? ;-)

PS Det var inte Nerman som gjorde dessa bilder men de fanns i ett sammanhang med honom ändå – 2 samtida svenska konstnärer – typ så.  Källa: http://www.precisensan.com/antikforum/showthread.php?t=23387

För den som vill veta mer;) :

Solstickepojken

Konstnären Einar Nerman fick uppdraget att rita etiketten till asken och skapade då Solstickepojken, i dag en av Sveriges mest välkända symboler. Kanske ett av världens mest reproducerade konstverk.

Då Einar Nerman började sitt arbete var det bråttom. Han letade i sin samling av tidigare teckningar och fann en bild på Tummelisa, som bar på en fackla. Till denna teckning hade Einar Nermans son Tom stått modell. Nu gjorde han flickan till pojke igen, tog bort facklan ur flickans hand och målade en sol i övre vänstra hörnet. Idén bakom Solstickan var lika enkel som genialisk.

Från denna hemsida:  http://www.solstickan.se/Om-Stiftelsen/Solstickepojken/

När vi fortfarande bodde kvar i Klemensnäs så hade jag en bästis som hette Ewa. Vi började nog leka ihop när vi var i 6-årsåldern och fram tills vi flyttade därifrån när jag gått ut 3an. Ofta när hon skulle gå hem så stod vi och kramades håårt längst ner i vår trappuppgång. En gång fick jag plötsligt en väldigt fin present av henne. Jag visste knappt om det var OK att ta emot den eftersom tom ett barn kunde se att det här var en väldigt gammal leksak. Men Ewa insisterade. Jag har frågat henne sedan, som vuxen, om hon inte vill få tillbaka den men NÄE den är fortfarande min. Speciellt den tillhörande handgjorda dockan i lera (?) känns 1800-tal...men vad vet väl jag. Rolig lösning på "rörliga armar" har den! (se nedan) Av den snälla barndomskompisen med de mjuka kinderna blev det en schysst polis minsann! Och leksaken finns så klart kvar...fast som alltid – endast som ”prydnad”.

Min farmor hade en trevlig hobby (av flera) – hon samlade på dockor. Men inte ”lekdockor” utan såna där lite mindre dockor som var klädda i typiska kläder för landet eller landskapet. Souvernirdockor kallas de kanske? Samlingen växte för varje ny utlandssemester eller inrikestripp. Jag minns hennes stora inglasade vitrinskåp som var proppfullt med fina dockor från alla olika håll och kanter. Det var roligt att stå och beundra dom genom glaset. Det måste säkert ha varit 20-30 stycken? Speciellt minns jag ett dansande flamenco-par som var lite större än de andra.

När farmor dog så skingrades dockorna. De delades upp mellan barn och barnbarn. Jag fick en söt docka med flätor. Antagligen tyckte mamma och pappa att det var passande eftersom jag hade flätor ”jämt” under några år. Det var nog en av de finare svenska dockorna åxå. När jag äntligen fick ”hålla” i den och ofint nog lyfte på hennes kjol så upptäckte jag att farmor skrivit ”Dalarna, Bodadräkt  30 19/64 10”.  Inköpt 30 oktober 1964 antagligen..

Nu står hon i mitt vitrinskåp, den fina dalkullan. Undrar om hon saknar sina internationella dockvänner. I mitt skåp är det mest porslin och 2 andra  helt vanliga porslinsdockor nämligen.  

Haha...tror att jag kanske fick en förklaring i veckan på hur det kom sej att jag kunde tro, som barn, att nybyggda ”höghuset i Skellefteå var FN-skyskrapan. Se i länk nedan:

http://mumelens.blogg.se/2008/february/lysande-mumelen.html

Hittade nämligen detta gamla foto, på internet, på ovan nämnda hus – Expolarishuset.
Kolla in flaggorna på rad utanfor osv. Kändes som en liten förklaring för mej iaf...- "Högt" hus med landsflaggor på rad utanför = FN.

Jag har ju skrivit flera inlägg om dialektord från Skellefteå. Idag ska jag skriva om ord från min barndom som inte är dialekt utan mer ord som har ”gått ur tiden”.

Förra vecka så inventerade jag mina vinterkläder och insåg att jag behövde nya termosbyxor. Så snart jag tänkt ordet så insåg jag att det ordet har jag inte hört på flera, flera år. Det heter täckbyxor eller liknande numera. Jag har testat och säger man termosbyxor till ungdomar så ser de väldigt brydda ut. De ser väl framför sig byxor med väl tilltagna fickor för termos-flaskor?

Min mamma kallade våra strumpbyxor, såna där lite tjockare, färgglada, ribbstickade som småflickor har, för damasker. Det ordet har jag fortfarande svårt att inte använda. Ingen under 45 år fattar vad jag menar..hehe

Det finns 2 färger som jag ofta hörde omnämnas som barn men säkert inte hört på 30 år nu: Brandgul och grisskär (eller bara skär). Ja ni yngre kan säkert räkna ut att det är orange och rosa jag menar?

Jag avslutar med ett roligt ord som min pappa hördes använda (och gör så än) om personer som är lite...kraftiga:  ”Han jer som fulle skjorta!”
Underbart!

För några dagar sedan när jag letade ett gammalt favoritrecept så snubblade jag över den här gamla favoritrecepthäftet. Den fanns hemma på Kallholmsberget redan när syrran och jag var i ...typ mellanstadieåldern (70-tal). Vi hittade en massa mumsiga favoritrecept i den som vi ofta bakade. Ibland skrev vi nån liten betygsättning” i marginalen”.  Cul har bakat en del ur den åxå...
Mandelhorn, finska pinnar,  chokladkakor (med hasselnötter), madame Pihlgrens kringlor, bondkakor, nötgifflar... Mmmm! Nu måste jag släppa detta innan jag ställer mej och bakar sju sorters kakor!  Björns farmor Augusta  -HON hade alltid 7 sorters kakor plus bullar/sockerkaka när vi hälsade på. Men så var hon född 1901 åxå...

Lite lustigt att det är Milda margarin som givit ut häftet med tanke på att vi är riktiga smörfantaster...

Här kommer 2 syrror hand i hand. Gillar den bilden. Vi är på båtsemester (som varje sommar) och är ute och går, hand i hand, på Holmön. Våra badrockar ser nya ut, de kommer att följa oss på båten Eva och sedan båten Amej tills den blåa färgen på min är betydligt blekare når på övre delen av låret. Jag har ju skrivit förut om hur länge vissa favoritkläder kunde få hänga med...

 Mamma var verkligen noga med att det inte skulle blåsa i våra öron. Finns knappt ett foto där vi inte har nån slags mössa. De där landskapsdräkt-inspirerade ”hättorna” på fotot var fina. Svåra att knyta själv för det röda snöret var i ett stycke minns jag.

I min och syrrans barnkammare (visst låter det lite tryggt och ombonat..det gamla ordet?) hängde dessa 2 tavlor.  Tills vi flyttade till huset och ville ha lite mer ”storflicksrum”. Men de hängde med från 68-73 i alla fall. Det var min moster som hade gjort dom åt oss. Min var den med ballongen. De är roliga/fina tycker jag. Fick syn på dom i helgen när jag var inne i vindsrummet här hemma.  

När jag var 7 år så fick jag ett fint frimärksalbum av min mamma. Givetvis fick min lillasyster det åxå. Mamma hade sparat en hel del frimärken, mest ostämplade(se ovan). De fick vi nu fick sätta in i de fina albumen som hade halvtransparenta fickor och mellanblad. Jag kunde sitta och titta i albumet på alla små detaljerade bilder då och då som både liten och lite äldre. När jag flyttade hemifrån så var det halvfyllt. Mamma har stuckit till oss fina frimärken under åren och ibland köper jag själv åxå när jag  ser några extra fina (se nedan). Albumet luktar lika gott fortfarande...Men nu är det faktiskt fullt sedan länge. Kanske dags att skaffa ett nytt?  Men det lär inte kosta 8,75 kr på Domus längre (ganska dyrt dock på 60-talet!)

Om några av frimärkena nedan. Det stora på familjen Bernadotte är, om jag minns rätt, Sveriges största frimärke genom tiderna. De med tv-barnprogram från förr/nu kunde jag inte motstå! De med rockmusikerna – jättefint häfte orört men sedan när man separerar dom blir det inte riktigt samma sak. Frimärkena till höger med svensk rokoko. De tyckte jag var så fina när jag var barn. Sedan jag läste jag att just det häftet fått nått internationellt (?) pris för att de var så fina. CZ Slania – frimärksgraverare i världsklass!

Som jag har berättat tidigare så jobbade min pappa på Bergqvists Mekaniska när jag var liten. Från början så låg det i ett hus i Riobacken i Yttre Ursviken men sedan så flyttades det till en gammal fabrik strax utanför Skelleftehamn (vid fd ”färjeläget”). De rustade upp huset och framför allt kontoret på övervåningen (och hall och mötesrum på bottenvåningen) blev riktigt modernt. Jag minns att jag gillade kontoret för att de gamla fönstrens bågformade överdel gav kontoret en häftig modern/klassisk känsla. Tyvärr är fotot från fabrikens ”baksida”. Det är finare ”från vattnet”. Läste nyss att huset är byggt ca 1900 och att det då var maskinhall i den gamla ångsågen.

Numera har de bytt namn till ARJE Sweden AB och flyttat till större lokaler närmare stan. Men jag minns fortfarande stället som” pappas jobb” – på 70-talet...

Lite coolt åxå att namnet ARJE fortfarande lever kvar även om de inte verkar tillverka pappas trimplan och styrningar till båtar längre. Men däckburarna är kvar...och såna minns jag att han ”ritade”.

Min farmor älskade att ha sommarblommor i sommarstugan i Burvik. Logiskt kanske. Vid dörren hade hon, i flera år, en gammal barnvagn som hon hade arrangerat blommor i. Det var väldigt fint förstås men jag minns att jag tänkte redan då, som barn, att det var lite ”ogott” att en så fin, typ antik, barnvagn skulle stå utomhus och agera blomsterlåda. Jag har sett det hemma hos fler åxå. Tyvärr har jag inte haft något foto på vagnen. Men så i veckan fick jag plötsligt syn på den - I Sundsvalls tidning. Exakt samma vagn! Och enligt Britt-Marie Lundström, läsaren som skickat in bilden, så är den modellen från 1915 ungefär. För det är hennes mor i vagnen och hon var född 1914. Så nog var vagnen antik alltid. Vi får väl hoppas att det finns x antal av dessa redan på museum eller på annat sätt dokumenterade. För de är fina, tycker jag. Tror dock att sittkomforten i dom var obefintlig. Fjädring = 0. Och omöjlig att ligga i eftersom den var trappformad - fötterna längst ner.. Som barn tyckte jag att  dockor hellre kunde fått nyttja den än några pelargoner och lobelior.

En kompis, som har en virkad Odd Molly kavaj, inte så olik plaggen på bilderna, tyckte att jag skulle blogga om de här virkade kapporna. Så nu gör jag det. Min ”handarbetstokiga” farmor virkade dom åt mej och min syster. Fotot är taget 1967 i en park i Umeå. Modet var kort-kort minsann. På den nedre bilden är det 2-åriga Cul som har en av kapporna på sej. Det syns tydligt att farmor har skarvat kappan på längden så att den kunde användas längre. Praktiskt.   

"Ett litet extra tips, gör ett hål i botten på den tomma burken så sjunker den fortare." (Texten ovan)

När jag fick denna bild i ett mail nyligen så känner jag att jag vill skriva om det igen, lite utförligare; Att man bara ”dumpade” sopor i havet förut. Har nämnt det i ett blogginlägg tidigare. Jag har  tidiga barndomsminnen av att pappa sänkte våra hushållssopor, på båten, med hjälp av några stenar i soppåsen. Detta skedde alltid när vi var långt ut från land med vår lilla träbåt (på 60-talet). Några soptunnor i hamnarna fanns det inte. Enda trösten är  väl att förpackningshysterin  inte var så utbredd på 60-talet.  Så det var nog inte såna mängder  eller farliga sopor som hamnade på havets botten.  Inte från vår båt i alla fall ;-) Och ölburkarna var av plåt – inte aluminium, på den tiden. Lite bättre.

Nuförtiden ska man vara på en riktigt fiiin OCH snäll klädaffär för att, på nåder, få med sej ens en sketen massproducerat svart plastgalge. Detta  även om man köpt nått riktigt dyrt. Förr så...ja..en bild säger mer än tusen ord. Se på bilden ovan. Några gamla, nästan vackra, galgar som finns hemma hos oss. Man anar yrkesskickligheten och tiden det tagit att få fram en dylik. Böjträ och limträ med  två sorters träslag. Alla affärer med självaktning hade sitt namn och ort på galgen. Varje gång kunden sedan tog fram och hängde bort plagget så blev de påminda om var de köpt de snygga kläderna. Smart. Jag tror faktiskt att det skulle kunna vara något att ta upp igen för klädaffärer.  

PS Den ljusblå, plastbandsklädda får följa med på ett hörn bara för att den hängt med sedan jag var typ 1 år :-)

För nån dag sedan så kom jag plötsligt att tänka på en enkel ”lek” som mamma lärde oss när vi var små. Antagligen en gammal lek som hon lekt som barn. Det som krävdes var en lite kraftigare tråd, t ex ”björntråd” och en lite större, stadigare knapp, t ex en rockknapp. Sedan sviker mej minnet lite men man skulle så klart trä tråden (60 cm?) genom två av hålen och sedan knyta ihop tråden i andra änden. Det rolig bestod i att liksom få spinn, snurr på knappen med hjälp av tråden.Vi tvinnade den först och sedan drog och släppte man efter, rytmiskt.  När man väl fått fart på den blev det liksom en viss stuns i tråden som gick mellan ens 2 pekfingrar. Satt man ner knappen (hjulet) mot en bordskiva fick man ett ljud. Snacka om enkel och billig leksak! Känner på mej att den leken är riktigt gammal! OM jag får influensan och blir hemma rastlös så tror jag att jag ska återuppleva gamla minnen och göra mej den leksaken. Familjen kommer att tro att jag feberyrar, hihi! (om de ej hunnit läsa detta;-)   
 
Denna lek ska ej förväxlas med den mer kända och mer avancerade leken med trådar där vi byggde kaffekopp med fat och Eiffelltornet med trådar mellan händernas fingrar. De avancerade  var man tvungen att vara 2 för att klara av. Oskyldig sysselsättning på rasterna på mellanstadiet...

Bubbelgum! Det kallades tuggummi ofta när jag var liten! Det hör man inte ofta nu va? Jag kommer ihåg sorten ”Bugg”. De var rosa och hade en längstgående skåra så att man kunde dela ett med sin bästis. Och på den tiden så hände det nog rätt ofta. Då hade man en mer minimalistisk syn på snask-inmundigande. Bugg hade ett ganska kraftigt tuggmotstånd och jag tror att de var ganska lätta att göra bubblor med åxå. Gör man det längre?...ingen förlust kanske. Om jag minns rätt så var det med Bugg som det följde en liten ”seriestrip” i 4-färg. Minns tyvärr inte vilken serie...eller om de varierade. Senare följde det med tatueringar. Men bara i färgerna svart, blågrönt och rött. Det var mycket vatten och hårt tryck som behövdes. Vill minnas att de satt fast ganska bra. Bättre än de mer ovanpåliggande, plastiga 4-färgstryck som mina barn fick på 90-talet.

Måste åxå skriva en rad om ”hockeypulvret”. Ett salmiak/salt-smakande  pulver som såldes i små halvgenomskinliga flaskor med röd ”napp”. De var tidiga 2-i-1 Kinderägg eftersom man sedan kunde ha nappflaskan till sin docka...