Vår hund vill ju inte vara sämre än "lillhusse" (se förra blogg-inlägget) så idag när vi var uppe i skogen så tog hon sig ett rejält skrovmål - enligt bild.

Skämt åt sidan: Något rovdjur hade redan ätit upp revbensspjällen...elände! Även om jag vet att känslan är irrationell så blev jag lite...o-road av att stöta på såna där lämningar när man är ensam uppe i skogen, dagen efter ytterligare en björnattack i Sverige... Undra vilket djur som kan dela ett rådjur(?) så där... Nån som vet? 

Eller för att citera Homer Simpson:

-" Om det nu inte är meningen att vi ska äta djur, varför är de då gjorda av kött?"

I början av 80-talet så skulle B och J, min och min systers pojkvänner hjälpa vår farmor med att såga, klyva och stapla ved i hennes sommarstuga i Burvik. Vi syrror följde med som..well sällskap. När grabbarna var klara så hade farmor dukat upp till något som vi alla 4 vill minnas som den godaste våffelbjudningen vi varit på!. Våfflorna  var gräddade i ett så´nt där gammalt våffeljärn/lagg som sattes direkt på/i den vedeldade järnspisen. Dessutom ställde farmor fram skålar med hemgjord sylt av åkerbär, hallon, blåbär och hjortron. Mmm! Kombinationen var ljuvlig vill jag påstå.

Som om inte det räckte som tack så stickade hon var sin tröja till vedjobbarna senare under hösten. Till oss tjejer hade hon redan stickat hur mycket som helst...Min sötaste farmor!

När min syster och jag var kanske i 7-11årsåldern så roade vi oss ganska ofta med att leka danstävling. Det som gjorde det hela ännu roligare var att vi hade ett stort urval av mammas underkjolar att klä oss i. De flesta av dom var nog sparade från 50-60-talet. Tydligen skulle en kvinna ha alla möjliga sorters varianter av underkjolar då! I mammas förråd fanns korta, långa, vida, smala, stärkta, slinkiga, med spets och utan, kulörta osv. Den som hörde till hennes brudklänning var så klart samlingens finaste. I den såg man EXAKT ut som en prima ballerina. Sedan hade vi några favorit-singlar med klassisk musik som vi dansade till. MEEEN (som han i Let´s Dance juryn säger) vi dansade sällan tillsammans utan själva grejen var att den ena syrran dansade så fint hon kunde och den andra iakttog noga och gav poäng för varje fin grej (snurr, stegkombination, armviftning osv) som gjordes. Sedan räknade vi ihop hur många streck=poäng var och en fått. Vi försökte några gånger att ta med kompisar i den här leken men det blev aldrig lika kul som när vi lekte den ensamma!

Cul tyckte att storebror var så snäll när hon var 4 år. Han erbjöd henne att få hans stora mynt om han fick hennes lilla. Så gick det till när lur-Sum bytte sin 5-krona till en 10-krona... Skämmes! ;-)

Med risk för att ytterligare förstärka nidbilden av norrlänningar som befästs efter filmer som Jägarna och serien Pistvakt berättar jag detta. Några arbetskompisar till pappa roade sig i början av 80-talet (preskriberat nu?) med en udda form av "jakt". De var ute och körde bil längs små grusvägar ute i skogen just när skogsfåglarna "spelade" - alltså stajlade för honorna för att...ja-ni-vet... De är som tokiga då och håller gärna till på småvägar med sina shower (och för att äta småsten)... Då kom fågeldödarna i sin bil, höll upp bildörren, körde snabbt och nära fågel-kavaljeren och SCHMACK så fick fågeln en stjärnsmäll av dörren. Sedan stannade de bilen och gjorde processsen kort med fågeln. Det blev inga fler fågelbarn gjorda för den stackarn. Jag är övertygad om att pappa fick reda på tillvägagångssättet  efter han köpt x antal tjädrar och orrar av "typerna". Grymt goda middagar gjorde mamma av trafikoffren i alla fall. Såsen hade jag kunnat döda för!  Literally speaking åf kårs!

Första bilden är tagen 1973 - den andra cirka 30 år senare...med en ny AMEJ-diggare - Cul!    

Sum var 6 år, vi bodde i Robertsfors men skulle vara i Skellefteå den helgen. Kompisar hade sagt åt oss att komma till dom på lördag em. Vi hade inte riktigt uppfattat om de skulle bjuda på middag och kände oss hungriga sååå för säkerhets skull så åkte vi till Max och lät oss väl smaka. På väg därifrån så sa vi åt barnen att inte nämna att vi hade "svullat" hamburgare ifall det skulle visa sig att vi skulle äta hos kompisarna. Så snart vi kommer in hos dom så inser vi att det blir givetvis mat...typ 3-rätters. Men våra barn säger inte ett knyst om Max fast timmarna går. Sent på kvällen när vi sagt hejdå och går nerför trappen på deras bro, då vänder plötsligt Sum i steget, öppnar deras redan stängda dörr och sticker in skallen och säger: "Vi åt på Max innan vi kom hit!!"

Rätt ska vara rätt liksom...  

Cul var 4-5 år och hade kompisen Teo på besök. Plötsligt kom hon på att de skulle leka puss-jagis. Dvs han skulle försöka gömma sig/hinna undan och hon skulle försöka pussa honom. Teo sprang förskräckt iväg. Cul hittade honom i en rottingstol (de där som alla hade på 90-talet) under sitsen i cirkeln av rotting-ringar (tråååångt!). Han grät och var rädd. Stackarn. Sen dess har hon haft en betydligt coolare inställning till att "jaga killar". Hehe

Fäla               Att lämna fotspår efter sig, om man t ex går in med smutsiga skor på ett nytorkat

                      golv så kan man bli åtsagd: "Fäla int´!" Man lämnar "fälern" - fotspår efter sig

Flänna            Gråta (lite nedsättande?). "Slut´ flänna nu!"

Flätta             Hehe..favoritord! När man ramlar så där riktigt ordentligt, som i en tecknad film

Kjeckri´t        När man vispar ihop t ex fruktkräm och det blir klumpar i som är svåra att vispa bort.

Förvillande var det dessutom att flytta till Medelpad från Västerbotten när folk plötsligt kunde skrika till: "Hua (huvva i västerbotten) du har en kuse på armen!" Men då menade de ett småkryp! Inte en...snorkråka som det betyder norröver...

Återkommer när jag kommer ihåg fler ord jag saknar. Idag var det visst ord på f och k som kom över mej.

När Sum var i 6 års åldern så gick det flera dokumentärer på TV om Komodo varaner. Såna där stora blodtörstiga ödlor, ni vet. Sum blev grymt imponerad av de där bestarna. Han lekte att han var en varan och kastade hungriga blickar på allt i köttväg (lillasyster undantaget). Vi fick hålla ett öga på honom vid matbordet för om det vankades kött i hela bitar så ville han helst svälja dom i ett stycke, gärna utan att använda gaffeln. Grroawl  liksom!

Curry-osa: Minns från dokumentärerna att de lämnat en forskare ensam med en grupp Komodo varaner på ön med samma namn. Han försäkrade att han skulle klara sig bra. När de senare kom tillbaka så hittade man bara hans trasiga glasögonbågar och kamera....Friendly indeed...!

När Cul gick i femman och det var de sista månaderna ihop med klassen innan de skulle byta skola och splittras så bestämdes det att hela klassen skulle åka till Naggen, 6 mil från Ånge och vid gränsen till Hälsingland (läs: mitt i skogen!) 4 föräldrar och läraren åkte med. Jag hade turen att vara en av föräldrarna. Vi skulle ha femkamp nere vid sjön, bada, paddla kanot, grilla, sova i militärtält och spela fotboll med mera. Tur med vädret hade vi åxå. När vi hade haft femkamp (som Cul vann till tävlingsinriktade fotbollskillarnas stora förtret;-) så skulle jag gå upp med halva klassen från sjön upp till tälten/bygdegården. Trots allt tjo och tjim efter grusvägen så hörde jag ändå hur rofyllt tyst det var där ute i bushen så jag stannade och "skrek" åt alla barnen att stanna upp och vara tysta så att de fick lyssna på den härliga tystnaden. Uppvuxna vid Kubal/Ortviken/E4:ans ständiga buller som de var. De tittade på mej som om jag var...konstig, var tysta 3 sekunder och fortsatte sedan att surra å busa. Det där med att uppskatta tystnaden i naturen kanske kommer med åren?

Ett annat roligt minne från den utflykten var att vi som skulle sova i tjejtältet - vi tyckte att det kändes så varmt när vi skulle somna så vi bestämde att vi inte skulle elda i kaminen. Felbeslut! Den kyliga majnatten med 2-3 plusgrader gjorde att det blev alldeles för kallt därinne. En efter en smög tjejerna in till bygdegården och la sig på golvet där. På morgonen låg bara de 2 tjejer som hade mamma med sig kvar i tältet...nära sina mammor. Sött!

Det var i mitten på 70-talet och Björn Borg spelade tennis. Det var en grymt spännande match. Det tyckte även min far som lyssnade intensivt på radion i vår båt. Det som var lite oturligt var att vi just då var ute på båtsemester. Vi befann oss i Ålands skärgård. Åtminstone på den tiden så var det lite trixigt att navigera där för man skulle hela tiden hålla koll akterut och styra efter ensmärken. Och med bara ca 15 minuter mellanrum var det dags att ändra kurs igen och köra efter ett nytt ensmärke. Så höll det på. Pappa var som sagt koncentrerad på matchen. Jag stod nere på toaletten och borstade tänderna, pappa gick ner i ruffen för att ställa in radiokanalen bättre. DÅ plötsligt hörde vi alla ett kraftigt BBBRRRROOOWWWRRUMMEL och det vibrerade kraftigt i hela båten. Folk kom nerspringande från sommarstugorna runt omkring. Vi hade kört rakt upp på grund...ordentligt! Båten stod mer eller mindre och vickade. Gissa om vi var lättade över att vi satt i en stålbåt som dessutom har en extra stålköl (för seglings skull) Pappa la bara i full back...det såg ut som efter ett mudderverk runt omkring båten och åländarna fick nått att berätta för barnbarnen ;-)

Pappa var ambivalent vad gällde den här historien. Det ÄR ju pinsamt att köra upp så där rejält på grund MEN å andra sidan var det ju häftigt att båten inte fick en enda skada och att det bara var att backa ner från grundet. 

Sum hade ett helt underbart sött (jaja jag är hans mor!) talfel när han var kanske 1,5 år. Det gällde bara ETT ord dessutom. Han gillade ballonger och när han fick syn på en eller flera blev han så till sej så att när han då skulle säga ballong så kom detta ur hans mun: "bllllllllonger!" Och lilltungan gick som på en joddlare när alla "l" trängdes i munnen på honom. Gissa om vi försökte få honom att säga det ordet så ofta som möjligt bara för att få höra det? Allt för snart försvann han roliga uttal...kul så länge det varade.

Tror det var i samband med det här som vi kallade honom Simporom-pom-pom som oftast (Simpan från början)

Tack Cul som påminde mej om denna!...fast du inte ens var född då (hört den en å annan gång förstås..)

Barn som man läser sagor för brukar snabbt få några favoritsagor och det brukar inte bli nådigt om man försöker förkorta eller förändra något i sagorna. De kan dom utantill men vill ändå att man ska läsa dom. Visst känns det igen? Så var Sum och Cul åxå men deras far ville annorlunda. Det var speciellt Cul som blev utsatt för hans berättarlust och skämtlynne. Han gjorde det nämligen till sport att berätta Peter och vargen, De tre bockarna Bruse och Rödluvan utan sagobok och med helt olika händelseförlopp varje kväll. Tro mej - jag har fnissande tjuvlyssnat på de mest otroliga varianter av de 3 gamla klassikerna. När Cul väl kommit över förtreten över att ha en far som gick helt utanför manus så tyckte hon att det var riktigt kul och hjälpte honom att "brodera". Rödluvan öppnade kakaffär i mormors stuga och vargen jagade iväg jägarn upp i bergen osv... 

1925...Ture, ett riktigt busfrö i min farmors klass, hade sett att nya lärarinnan gått in på utedasset utanför skolan i Bureå. Han slank in i utrymmet bakom dasset. Där förvarades åxå takspån* (för tak-underhåll). Ture skyndade sig att ta ett takspån och höll det sedan strategiskt precis under dass-öppningen där lärarinnan nu satt sig. När en prydlig...kringla lagt sig på spånet daskade Ture upp den där den just kom ifrån. Kan tänka mej att lärarinnans skrik hördes över halva byn...

*40 x 15 cm trälappar som man hade som takbeläggning förut. Enligt pappa förvarades de ofta i det utrymmet bakom dasset.

Den här berättelsen finns säkert i många varianter, som ni kan ha hört från nå´n lite äldre men det beror nog på att utedasset var ett omtyckt ställe för practical jokes förr i tiden...

Vi var på kort semester i Norge åkandes bil. Den ena vyn vackrare än den andra avlöste varandra. Vi körde efter en slingrande grusväg längst in i en fjord. Fjällen reste sig brant nästan direkt upp från fjorden. Vi såg flera, små glittrande bäckar som oförskräckt kastade sig nerför fjällen. De var inte bredare än nån meter men fallhöjden var imponerande, de såg ut falla i stort sett rakt ner i fjorden.

Stina (vi kan kalla henne så), en av tonåringarna som var me´ uttrycker sin förtjusning över bäckarna och får igång Dadelen: "Jo visst är dom fina, men det som är mest fantastiskt är att valarna kommer hit och tar sig upp, precis som laxarna, hoppandes, i de här bäckarna och där uppe i fjällsjöarna lägger de sina ägg som sedan blir valungar!"

"Nähä! Äre säkert! Va coolt!" svarar Stina...och vi andra i bilen försöker fnissa tyst, inom oss, och sedan snabbt byta samtalsämne.

PS Det var inte Cul

När mamma var barn (40-tal) och bodde med sina föräldrar och 4 syskon på bondgården (hehe vad säger man egentligen? Det låter så barnboksaktigt..the farm) i Björkhammar, några mil norr om Skellefteå DÅ. Äh, jag måste ju ha ny mening nu! I alla fall - DÅ hade de en dräng, som hjälpte till med alla sysslorna på gården. Han var inte "den vassaste kniven i besticklådan" om man säger så, men var omtyckt och gjorde sitt jobb bra. Så drog de Riks-13 (föregångaren till E4:an) ca 1 kilometer från gården. Vägen syntes tydligt från huset och det började köras en hel del bilar och lastbilar på den nya fina vägen som i stort sett ersatte kostigarna (jaja, jag överdriver). Det här fascinerade drängen väldigt mycket. Ofta fann de honom vid köksfönstret, helt uppspelt sägandes högt: "Ein biiiil, ein biil deil!!!"   osv osv.

Den entusiasmen delade jag inte med honom, i bilkön på E4:an, på väg hem idag, kan jag säga.

Ordboken: Deil = till  

Känner att jag vill skriva ett litet sött(?) inlägg idag åxå, trots mycket tråkigt dödsbud från Malå.  Vi kan le genom tårarna kanske...

Sum var 7-8 år och de hade nyss haft lektion i brandvett på skolan. De fick praktiskt träna hur man skulle agera om det börjar brinna. Jättebra. På natten några da´r senare så började plötsligt inbrottslarmets siren att tjuta öronbedövande inne i huset (batteriet var slut - säkerhets-grej). Sum berättade senare hur han så snart han hörde alarmljudet hoppade ner från sängen, la sig på mage på golvet, kravlade fram till sin stängda dörr och kände på dörren så att den inte var varm.  Först efter det, ställde han sig upp, lättad, eftersom dörren var kall, och gick ut till oss och undrade vad som stod på.

Snacka om att skolans brandlektion hade satt sig rejält i hans "hårddisk". Som ni kanske minns från tidigare inlägg så sover han ju väldigt hårt,  ändå agerade han så där reflexmässigt.

Gårdagens Kent-konsert och en annan bloggares text påminde mej om följande komnsertminne.

När den svenska popgruppen The Ark just gett ut sin första skiva, och inte blivit så kända än, så kom de till Pipeline för att göra en spelning. Cul var då 10 år och ville jättegärna gå på konserten. Pipeline är ju ingen spec stor lokal och det skulle vara drogfritt sååå vi gick dit. Scenen där är högst en halvmeter högre än golvet och man kan komma ända fram till scenen. Det kom mycket folk. Efter ett tag sa lillflickan (yngst av alla där?) att hon väldigt gärna ville gå och ställa sig längst fram så hon kunde se bättre. Gruppen var ju färgstark och gjorde scenshow redan på den tiden...och Cul var kort (och vill alltid stå längst fram, hehe).

På ett villkor tyckte jag - att jag följer med som bodyguard! Det gick hon med på och vi banade oss fram genom allt folk och Cul var inte nöjd förrän hon stod direkt vid scenkanten. Jag skyndade mej att, beskyddande, sätta mina händer stadigt mot scenkanten och höll Cul i den "bubbla" som bildades mellan mina armar. Folk tryckte på bakifrån och från sidorna men jag höll emot (träningsvärk dan efter). Cul stod där lugnt inom sitt eget lilla kravallstängsel (läs: mina spinkiga armar). Hon såg mycket nöjd ut. När det gått kanske 10 minuter så tittade hon upp mot mej, brett flinande och sa: "Det här går ju jättebra mamma, det är ju inge´ trångt alls!" 
Hnnng!

Och på tal om krokodiler. Vet ni att avocado kallades för alligatorpäron typ på 50-talet?

Det tycker jag var ett mycket bättre namn! Skalet ser ut som krokdil/alligator-skinn och formen är ett pärons. En avocado - vad ger det för associationer liksom...tror det är ett indianskt ord faktiskt.

Nu ska ni få höra om första gången jag smakade avocado. Jag var kanske 16 år och hade kommit på den goda vanan att hälsa på min farmor då och då efter skolan. Jag gick i gymnasium inne i schtaan (Skellefteå) och farmor bodde mitt i densamma. Vid det här tillfället så kände kanske farmor att hon inte hade något "kul" att bjuda på (förutom kakorna från i julas) så hon halade fram den här konstiga frukten (som hon trodde) från sitt kylskåp och sa nått i stil med: "Här! Smaka den här. Jag köpte den för att det va nått nytt men jag har ingen aning om va det är!" Sedan delade hon den på hälften, räckte mej halvorna och gav mej en tesked. Den var precis lagom mogen men ni kan ju tänka er själv hur det var att känna den smaken första gången och inte få något annat till (typ räkor, majonnäs osv)! Jag (och farmor) trodde ju dessutom att det var en söt frukt...Istället fick jag bara det här feeeeta grönsakssmöret fulla munnen...Väluppfostrad (läs mesig?) som jag var så åt jag snällt upp den ändå...Minns inte om jag upplyste farmor om att den nog snarare tillhörde "grönsaksriket". Tror jag lät henne upptäcka det själv, senare faktiskt. Hon var ju snäll som gav mej sin första avocado...  

På tal om att vara i vatten och ha kul. Simpan och hans far Dadelen har sedan många år tillbaka en roande lek för sig så snart de hamnar i samma pool. Jag såg det senast för drygt ett år sedan. De gör dödsrullningar på varandra! Ni vet såna där som krokodiler gör med sitt byte. Rullar bytet runt, runt i vattnet så att de blir ledbrutna och slaka och lättare att kila fast under en stock på botten tills de mörats tillräckligt. Hua! Visst hörs det va jag tycker om krokodiler? Men tillbaka till Sum och Dadelen. Det är väldigt kul att se på dom när de håller på så där! "Kamperna" har ju dessutom blivit jämnare ju äldre och starkare Sum har blivit... Halva jag skäms och halva jag är full av fniss, som åskådare... Jag och Cul har sett flera förvånade, brydda och för all del roade hotellgäster och badhusbesökande som bevittnat deras dödsrullningar.

Cul, precis som Sum, har aldrig varit speciellt rädd för vatten, utan tyckt om att leka, dyka å simma i det. Cul lärde sej att dyka väldigt snabbt och for omkring som en liten mini-ubåt överallt - jättekul tyckte hon. Men hon tyckte att det var mycket svårt att göra exakt samma sak fast i övervattensläge - det som kallas att simma. Det lustiga är att hennes far, dadelen, hade exakt samma problem som barn. Jag vet inte om det är en vanlig egenhet eller om de är lite eljest på den punkten? Låg tyngdpunkt kanske...tihi. Båda lärde sig i alla fall att synas ovan vattenytan efter lite simlärar-möda.

Vilken nostalgi-flash-back jag fick när jag följde en kompis ner i hennes tvättstuga för ett tag sedan. Där stod nämligen en exakt på pricken likadan mangel som vi hade i huset som jag/vi bodde i tills jag var nio år. T o m kulören var exakt densamma. De kanske bara tillverkades i en färg? ETT modernt tillbehör hade tillkommit - ett klämskydd (det gröna gallret ni ser på bilden). Sånt var man inte noga med på 60-talet. Och tur var väl det - för syrran och jag tyckte det var väldigt kul att sticka in små lappar och andra grejer där mellan stenskivorna just innan mammas mangelobjekt kom rullande. De fick liksom en lite härjad och patinerad "look" på bara en minut. Vi tyckte över huvud taget att det var mysigt att vara med mamma nere i tvättstugan. Vi "hjälpte" henne med att t ex bära de där tunga (om man är 6 år iaf) trärullarna som man skulle rulla upp dukar och lakan på innan de skulle in i mangeln. De låg uppradade på en hylla under den långa arbetsbänken där nere i tvättstugan.

Undra hur länge de fortsatte att tilverka de där jättemanglarna?! Eller om de kanske är helt outslitliga?! 

Simpan, tror förresten jag ska kalla honom Sum fortsättnvis, för det va det smeknamn han fick när vi andra fick Cul, mumelen å dadelen. Simpan var han mest som liten bäbis.

Jaaa...var va jag..? Sum var 5 år och vi hade nyss flyttat till Robertsfors. Grannarna mitt emot var åxå nyinflyttade. De var ett par i 30-årsåldern som båda jobbade som lärare på universitetet inne i Umeå. Tomas, som killen hette, hade en mycket kraftig puckelrygg, en sån som gör att hela kroppen blir påverkad, även framsidan..om man säger så. Men han var befriande obesvärad över sitt utseende och det var sommar, de skulle måla om sitt hus och han kom ut endast iförd shorts. Dadelen hade pratat med honom några ggr men aldrig när Sum varit med men nu var de 2 på väg ut och Tomas stod där ute på gården. Sums far undrade i sitt stilla sinne vilka kommentarer som skulle komma ur 5-åringens mun. De gick fram och pratade, Sum blev "presenterad" för Tomas och de vuxna fortsatte att prata. När det gått nån minut avbröt Sum dom: "Men du...varför har du så krokiga tår??"

Lättnad! Och som den pedagog Tomas var så förklarade han glatt och obesvärat om den skada han hade som gjorde att just ingenting var rakt på honom. Jahapp tyckte Sum å sprang iväg för att leka.  

Både Simpan och Cul kom på, i lågstadieåldern, att de lätt kunde fixa eget godis/mellanmål genom att göra chokladbollar hemma med kompisar. Gulligt nog brukade det finnas kvar exakt 4 stycken sedan som vi kunde få efter middan.

Cul och kompisen Soffa gjorde ett recepthäfte, med div sötsaker, som hela klassen fick (se foto nedan)

I mellanstadieåldern gick Cul vidare till choklad-kladdkakor. Det komiska med det var att hon ibland var lite disträ eller körde "man-tager-vad-man-haver-principen" om nån ingrediens saknades hemma. Detta resulterade i x antal märkliga kladdkakor. Gemensamt för flera av dom var att de snarare var knallhårda än kladdiga.

Bakintresset är fortfarande genuint...men nu är hon ett riktigt proffs - om du frågar en ojävig mor.

För 15 år sen så fick jag ett litet sött brosch av en kompis. Hon hade gjort det alldeles själv av cernitlera. En massa, små rosa och röda rosor och pyttesmå gröna blad. Jag blev mycket glad över den personliga gåvan och tänkte att jag skulle vara riktigt rädd om broschen eftersom den säkert var mycket ömtålig. Några veckor senare hamnade den i tvättmaskinen tillsammans med koftan den suttit på. När jag kom på det, att den låg i tvättmaskinen som redan varit i gång i 45 min, så blev jag alldeles kall. Jag såg framför mej en tom platta och hur alla stackars, små kronblad låg spridda runt om bland kläderna. Men icke. Smycket kom ut helt opåverkat! Inte en detalj hade lossnat och färgerna var intakta. Minst en tvätt ytterligare gjorde att jag helt fick omvärdera hur mycket cernit-skapelser kan tåla. Sedan har den lilla broschen levt ett liv i glömska i smyckesskrinet... Men så i veckan hade Cul hittat den och den prydde återigen en kofta, på nästa generation. Kul! Men...gissa vad jag hittade i tvättmaskinen i morse? Nu 15 år gammal (och spröd?...not!) fixade den ytterligare en omgång. Impad är ordet!

OK lite vintage-sliten är den kanske nu men det är ju bara modernt. Bild från imorse nedan.

För några vintrar sedan så fick Simpan och jag ett ryck att vi åkte iväg till badhuset och simmade några ggr i månaden. Vid ett sånt tillfälle så satt sej Simpan som vanligt i bastun  efter simningen. Bastun var halvfull av gamla gubbar och efter ett tag kom en finne i 30-årsåldern in. Han började direkt med att hälla på en hel del vatten på bastuaggregatet. Några av gubbarna gick ut. Finnen fortsatte kaxigt att hälla på mer vatten. Fler troppade av.

Till slut var det bara finnen och den där stöddige tonåringen (Simpan) kvar. En svensk som gillade att basta varmt, fuktigt och länge?! Finnen kunde ju inte veta att spolingen vuxit upp med bastu... Simpan böjde sig fram och slängde på det sista av vattnet. Finnen reste sig med ett stön och skulle gå ut. Simpan flinade och sa: "Löyly, huh?"

Hehe...förödmjukelse!

Ordboken: Löyly är det finska ordet för när det är perfekt balans mellan värme, luftfuktighet och syretillskott i en bastu.