Min brorson är en rolig liten buskorv. Som så många andra barn är han ingen större älskare av grönsaker. När han var i 2-3-årsåldern och fick en av sina första hamburgare så utbrast han förskräckt: "Jag vill inte äta gräs!" när han såg lite grönt som låg där mellan brödet och biffen... Lite senare när familjen skulle äta broccoli, som han inte ätit förut, så utbrast han: "Jag vill inte äta träd!!"

Ungefär i samma ålder så följde han storasyster en bit in i en skog och åt en massa blåbär. Han kom tillbaka, glad och alldeles blå runt munnen och upplyste föräldrarna: "Jag har ätit ...öh...öh  äpplen!!"

Min tyskalärare i grundskolan (7-9:an) - han var verkligen något alldeles extra. Han hette Gunnar Edfast,  hade yvigt hår och polisonger, en blanknött mockakavaj och luktade alltid piptobak och kaffe. Så långt - inget exceptionellt. Det som var annorlunda med honom var hans undervisningsmetoder. Man fick BARA prata tyska inne i hans klassrum. Det var inte så vanligt på den tiden. Kom man för sent skulle man ursäkta sig på tyska. När han förhörde läxorna så gav han inte frågorna till de som räckte upp handen utan till de andra... speciellt de som satt och såg nervösa ut. Hans kateder (stort  täckt lärarbord) använde han till mycket. När han pekade på det vänstra främre hörnet av den så skulle vi rabbla prepositionerna "aus, bei, mit, nach, zeit, von zu". Och pekade han på det högra främre hörnet så ville han höra oss alla eller nån ensam stackare rabbla "in, an, auf, über, mitten, unter, schwichen". Det fanns en ramsa för pekandet mot mitten av katedern åxå men den har jag faktiskt glömt (Förlåååt Edfast men det var över 30 år sen!).

När vi gick i 9:an och han tyckte att ALLA i klassen borde kunna vissa bas-grejer så kunde han bli "låssas-arg" och kliva upp på katedern och hoppa som en groda tills den förskräckta eleven kom på rätt svar. Vid riktigt upprörda tillfällen så drog han ut den mittersta lådan i katedern och tog fram en silvrig leksaksrevolver och satte pipan mot tinningen och hotade att trycka av om man inte kom på svaret eller svarade helt fel. Jag tror att alla prioriterade sina tyskaläxor...om man säger så.

Jag hade inga problem med Edfast utan tyckte mycket om honom men hade jag haft svårt för tyska eller struntat i läxorna så kan jag förstå att han upplevts annorlunda. När jag träffade honom privat, t ex i båtklubben, så var det alltid självklart att vi skulle prata tyska...

Han hade även fler inlärningsknep och ramsor för att hjälpa oss att komma ihåg alla grammatiska regler men jag ska inte trötta er med fler. Den stora fördelen med hans pedagogik var i alla fall att hans elevers nivå var känd i kommunens gymnasieskolor. Det betydde att en knapp 3:a från Edfast betydde en mycket stark 4:a... nästan 5:a. Och fastän

det, som sagt, var så länge sedan jag läste tyska så förstår jag fortfarande en hel del av språket fastän jag sällan fått nyttja det. Och DET är enbart den piprökande revolvermannens förtjänst!   

Nä...nu känner jag att det är dags att surra om båten Amej igen. Den som vi tillbringade alla semestrar och "alla" sommarhelger i under min barndom. Förutom godisklubben, som jag redan skrivit om, hade syster och jag även Hemliga klubben när vi var i båten. Den hemliga symbolen för den var 3 fyllda cirklar i en triangel (luffartecknet har jag fått veta sen). Klubbens enda idé och syfte var att hålla oss vakna i akterruffen (som var vårt rum på båten) tills pappa och mamma somnat och sedan smyga oss upp till förarhytten och nalla nått ätbart ur kylskåpet....och så klart fortsätta hemli´-myset i vår hytt (visk...fnitter osv). Lite roar barn...men roligt hade vi!

För övrigt var det 2 ljud med motsatt verkan i akterruffen. Det ena var det sövande ljudet av Ebersprächer-värmaren som gick igång kalla nätter. Det andra ljudet var det från surrande mygg som kunde få min lillasyster nästan "tokig". Många var de mygg som dog, klämda mellan fönsterrutorna och gardinerna...

På bilden ser man Hemliga klubbens alla medlemmar i för-ruffen första sommaren, 1971, Amej var i vattnet. Det syns på att gardinerna ej kommit upp än...inte heller det lilla handtaget till barskåpet uppe till höger. 
 

Cul har alltid älskat att bada...som så många andra barn. I huset som hon bott i sedan hon var 4 (och fortfarande) så finns det tyvärr inte något badkar. Det gjorde det på de tidigare ställena. Men hos mormor och morfar finns det badkar. Så varje gång vi hälsade på där, när hon var mindre, så frågade hon, nästan så snart vi kom dit, om hon kunde få bada.

En dag när vi var hemma och hon var 7 år så ropade hon glatt till mej från badrummet: att jag skulle komma. När jag kom dit möttes jag av synen nedan (se foto). Hon hade fixat sitt eget minibadkar...även till fötterna! Annars var ju Kubenbadet, 1 km bort, under sommarmånaderna, en bra kompensation för bristen på badkar.  

När Cul var mellan 1 och 3 år så bodde vi på ett ställe (i Robertsfors) där vi hade ett stort jordgubbsland precis utanför köksfönstret. Cul älskade att gå och plocka bären själv redan som ettåring. När hon plockat en (hon plockade dom alltid en och en) så kom hon alltid till mej för att jag skulle kolla att den var ätbar, blåsa bort ev jord och  ta bort "stjälken". Efter ett tag lärde hon sig att inte plocka de gröna och vita... Hon kallade jordgubbarna för "bombom!" Oemotståndlig...precis som bären.

Hela min barndom åkte vi i en gräddvit Volvo PV. Den tyckte vi om! När pappa å mamma gifte sig å skulle bilda familj så sålde de var sin sportbil för att köpa en fabriksny PV. Mamma sålde en P1800 och pappa en...MG? Så jag och syster tyckte säkert mer om PV:n än våra föräldrar. De pratade ofta lite drömmande om bilarna de fick "offra" för att kunna köpa en trygg familjebil. 

Syster och jag hade några favoritsysselsättningar de få gånger vi åkte lite längre i bilen (t ex hälsade på hos morfars 3 mil bort). Vi åkte aldrig på bilsemestrar - det var ju båt som gällde då. Nå i alla fall. Vi satt bakåtvända i baksätet och vinkade åt alla bilar och räknade hur många som vinkade tillbaka och när vi var 6-7 år hade vi hakat upp oss på en låt som hade denna intellektuella text: "Röd å grön å oranga, röd å grön å oranga, röd å grön å oranga" osv osv. Vi var så klart inspirerade av trafikljusen (i Köpenhamn?). Synd vi inte "satte" rätt ordningsföljd på färgerna bara...Lite senare sjöng vi ändlösa repriser av nonsenssången om apan som inte kunde rapa och gick till sin syster som sa att han skulle skala banan (nån som minns den?)

Trafiksäkerheten var långt ifrån bra på 60- och 70-talet. Vi såg inte ens en bilbarnstol på bild och bilbälten "fanns inte" än. Ofta turades vi om att stå på kardanaxel"trumman" och kika fram mellan framsätena...eller slumrade i hatthyllan där bak.

Men så var det ju, som sagt, för alla barn på den tiden. Nu i veckan fick jag höra denna historia från en arbetskompis barndom, på 70-talet, i Norrbotten. De hade en Mercedesbuss som pappan köpt oinredd. När det var dags för bil-semester la pappan 2 lastpallar på varann´ och satte fast dom i golvet, bakom förarsätet, la heltäckningsmatta över och satte sedan familjens gamla soffa uppepå pallarna. Där satt sedan barnen under hela semestern. De satt säkert kungligt skönt...men tur att de inte krockade!

PS Observera min nya "kärra" framför PV:n. Den hade antagligen samma plåttjocklek som bilen och skulle förmodligen stått emot en mindre krock med en motorcykel. Så vissa saker kanske var säkrare på den tiden iaf (läs barnvagnar).

Sum har sedan han var liten haft en tydlig arbetsledar-gen i sig. Blev påmind om den igen i början av veckan: Sum frågade om det var OK att han och några kompisar LANade delar av några dygn i vårt vardagsrum. Vi satte som motkrav att han blev huvudansvarig för köket de dagarna och det löste han med att strängt tala om för de 4 grabbarna att de hade ansvar för att hålla undan allt (efter sig) i köket. Typisk Sum-lösning.

Ett tydligt minne är åxå när han i 14-årsåldern jobbade med direktreklam. Det jobbigaste med det var nog inte att dela ut reklamen i postlådorna utan att "blada" reklamen dvs bunta ihop den så att alla hushåll fick ett av varje av trycksakerna. De gångerna det var extra mycket reklam att bunta så löste Sum det på följande sätt: Han köpte in chips och läsk, la ut all reklam runt om på pingisbordet och bjöd sen in polarna på en annan sorts rundpingis - klarrt å betarrt.

Kanske var det därför han stod ut ovanligt länge med det jobbet...ca 1,5 år.

När Cul några år senare berättade för honom att hon funderade på att ta samma extrajobb så utbrast han spontant: "Neeej Cul, sälj inte din själ till djvln! Vad behöver du köpa, som du inte får av mamma och pappa, som är värt det där slitet?!" (jaja han tog i - men ni fattar).

Hon tog jobbet ändå...pengar är ett nödvändigt ont.

När jag var tio år så gick det ett barnprogram på TV som hette "Upp med händerna". Programmet lärde ut teckenspråket (för hörselskadade). Till programmet hörde en kortlek åxå (se foto). Syrran och jag tyckte det där var riktigt kul och vi lärde oss ganska många ord och uttryck. Jag hade alfabetet uppsatt på anslagstavlan ovanför min säng. Nu, mer än 30 år senare, så kommer jag (vi) fortfarande ihåg en del av orden och alfabetet på teckenspråk ingår som en del av min ibland otåliga personlighet. Ni har kanske sett det utan att veta om det: Om jag sitter still och känner mej typ rastlös så sitter jag ofta och "drar igenom" alfabetet med en eller båda händerna, om och om igen, snabbt. Eller försöker hinna teckna det som sägs - roligare men svårare. Ibland gör jag det utan att tänka på det själv:  "Va gjorde du med ena handen, på mötet?!" frågade en arbetskompis efter ett möte, med många, där mina händer tydligen varit synliga. Nästan piiinsamt ;-) Neee... Jag önskar jag kunde lära mej mer av det språket igen och fick riktig nytta av det...inte bara som en lugnande hand/hjärngymnastik.

Alla har vi hört våra föräldrar eller far- och mor-föräldrar berätta om hur lite leksaker de hade jämfört med sina barn eller barnbarn. Jag minns fortfarande hur synd jag tyckte om min mamma när hon berättade för oss när vi var små om en sak som hon roade sig med när hon var liten. Det var på 40-talet. När hennes mamma hade köpt hem ett paket med havregryn så blev det nästan bråk bland systrarna om vem som skulle få pappersremsorna som höll ihop förpackningen. Jag tror att de fortfarande fanns kvar på förpackningarna in på 70-talet eftersom jag minns dom ganska väl. De var kanske 2 cm breda och 2 dm långa (med havreax...eller kungsörnar på?). Det som mamma och systrarna upptäckt var att man kunde blöta de där remsorna igen och då blev klistret "aktivt" och de kunde leka med dom och klistra ihop olika saker. Snacka om barn som var lättroade och billiga i drift!   

Idag när min avdelning var ute i naturen och hade en liten grill-lunch så utspann sig följande samtal: Vi pratade om kyckling och vad som var godast. En av killarna föredrog kycklingklubbor, dvs kycklingben. "De är så saftiga och goda!" sa han. En av de andra killarna invände: "Nä... jag gillar de där som man så ofta får i USA, vaheterdenu, frambenen på kycklingarna?"

Gissa om det blev retläge! Han menade så klart vingarna. "Partyvingar" tror jag Kronfågel lanserade dom som för x antal år sen.