När jag var tio år så gick det ett barnprogram på TV som hette "Upp med händerna". Programmet lärde ut teckenspråket (för hörselskadade). Till programmet hörde en kortlek åxå (se foto). Syrran och jag tyckte det där var riktigt kul och vi lärde oss ganska många ord och uttryck. Jag hade alfabetet uppsatt på anslagstavlan ovanför min säng. Nu, mer än 30 år senare, så kommer jag (vi) fortfarande ihåg en del av orden och alfabetet på teckenspråk ingår som en del av min ibland otåliga personlighet. Ni har kanske sett det utan att veta om det: Om jag sitter still och känner mej typ rastlös så sitter jag ofta och "drar igenom" alfabetet med en eller båda händerna, om och om igen, snabbt. Eller försöker hinna teckna det som sägs - roligare men svårare. Ibland gör jag det utan att tänka på det själv:  "Va gjorde du med ena handen, på mötet?!" frågade en arbetskompis efter ett möte, med många, där mina händer tydligen varit synliga. Nästan piiinsamt ;-) Neee... Jag önskar jag kunde lära mej mer av det språket igen och fick riktig nytta av det...inte bara som en lugnande hand/hjärngymnastik.