När Cul och Sum, barnena, var små så kom vi överens med dom om att de fick 5öre per plockad kotte. Vi har 2 stora tallar på tomten som vissa sensomrar släpper iväg stora mängder kottar. Det va dom som skulle plockas. Snabbt involverade de grannhusets pojkar och ibland syskonen Lindström. Och det är otroligt vad lite lön och ett, av dom själva, infört tävlingsmoment kan åstadkomma! Snabbt rafsades hela ICA-kassar (påsar) ihop och det var bara att tacksamt slanta upp. Those were the days... ;-)

Bilden från Bjuröklubb. Kuriosa: Gamla lotsstation/kustbevakn.hamnar är ofta mycket klokt placerade i förhållande till vindförhållanden och med rejäla vågbrytare och bryggor. Pappa brukar gärna ta i land på så´na både på semestrar och ”till vardags”.

Det finns säkert många sätt att skaffa sej en bästis på när man är barn. Frågan är ju om inte Culs sätt tillhör en av de mer ovanliga? En dag på sitt 1a sommarlov så blev hon extra kompissugen. Sagt och gjort; Hon letade rätt på sin klasslista och ringde upp klasskompisarna, en efter en, från A till Ö, typ, för att höra vilka som ville leka vattenkrig... 

I vått och torrt - Cul och Sophie

Här kommer ett litet tips på vad man kan göra på sommaren när regnet vräker ner utanför. Det enda som behövs är en tidning med många foton, en kulspetspenna och ettlagom fnittrigt barn som sällskap. Sedan ritar man kanintänder och kaninöron på alla i tidningen och upptäcker hur hysteriskt roligt det kan bli. Fråga min syster - hon gjorde det med Cul en regnig sommardag i Åre för 11 år sedan. Efer ett tag var det fler än de 2 som var glada...  

Det var Cul och jag som tjatade/gullade igenom att skaffa hund i vår familj för mer än 5 år sedan. En av våra påverkansmetoder var att i alla olika sammanhang säga "Jag vill ha huuuund!" Det kunde vara när vi såg en fin hund på håll eller nån nämnde nått om en hjälte-hund...eller egentligen, som sagt,  när som helst.

Nu när vi har hund så händer det fortfarande, ganska ofta,  att  vi roar oss med att säga (med samma bedjande tonläge) "Jag vill ha huuund!" när vi är tillsammans med Silly, hunden, och hon gör nått extra roligt eller gosigt. Jag tror det är för att påminna oss själva om hur tur vi har som faktiskt "fick hund". En som dessutom uppfyllde alla förväntningar på hur det var. En rolig sak är att det  är de andra 2 i familjen som är mest fäst vid henne nu - de som vi fick övertala...

På ett möte förra veckan så kom en mycket söt och parant dam i sina bästa år (80-års åldern) fram till Cul och gav henne en studentpresent. Sedan tog hon upp en äggstor sten i röd granit från väskan (en helt vanlig småsten). Hon berättade att hon fått den av Cul när hon var riktigt liten. Sedan kunde hon inte bara kasta den eftersom hon fått den i present. Och hon har behållit den i alla år! Hon berättade för mej att när hon dammtorkar brukar hon se stenen och då tänker hon alltid på Cul. Då pratar vi ändå om en dam som har en hel del barn och barnbarn och ett fint hem med massor av fina prydnadssaker...och mitt i allt det - en vanlig sten. Det var rart tycker jag. Visar att det är tanken som räknas åxå.

Både Cul och Sum har pratat en hel del i sömnen under sin uppväxt. Cul har nog varit snäppet ”värre” faktiskt. Gemensamt för dom båda är att de oftast låter som om det är bråttom med nått: ”Ja! Vänta på mej! Jag är där strax!” Och att de ofta låter glada. När Cul tränade truppgymnastik och jag följde med på tävlingar i Strömsund, Hultsfred osv så snäll-retade småtjejerna Cul för hennes nattprat. Vi låg ju trångt - som packade sillar - i sovsäckar, i klassrum, på såna resor.

För kanske ett år sedan skrämde Cul nästan ihjäl sin storebror, enligt honom själv. Han gick in i Culs rum, mitt i natten, för att låna en bärbar dator. Cul satte sej upp direkt och tittade på honom med oseende ögon och sa nått på ”drömspråk” med arg, hög röst. Såååå jämnt är hon inte glad, i sömnen ;-)

När Cul var i 10-årsåldern (?) fick hon ett infall när en inköpslista låg framme på köksbordet - Hon härmade min skrivstil så gott hon kunde och skrev dit en hel del saker som hon ville få hemköpt... När det var dags för pappan att titta på lappen innan han åkte till affären upptäckte han lite väl mycket beställningar av  godis,  diverse sötsaker och läsk. Nice try Cissilina!

Smygreklam för Eclair ;-)

När barnen var i "småskole-åldern" märkte vi att de allt oftare smet från matbordet innan alla ätit klart. Kompisar, lek, dator lockade.  Då kom vi på att den som lämnade middagsbordet utan att säga "Tack för maten, är jag ursäktad?"  fick duka av HELA matbordet. Det fungerade bra! MEN ganska snart kom barnen på knep för att lura varandra eller pappan att lämna bordet utan att ha sagt de nyss nämnda lösenorden. De kunde t ex börja resa sej från stolen långsamt...eller säga något som antydde att de var på väg. Allt för att få nån annan att glömma av sej och lämna bordet oursäktad.  Jag klarade mej oftast eftersom jag är en riktig låååångsam-ätare.

En till bild som bara måste in i bloggen! Fick nämligen tillbaka kaninpälsmössan, som systerdottern lånat, nu när jag var i Skellefteå. Den som jag bloggade om för nån vecka sedan. Så nu kan jag visa er det roliga namnet på mössan - på riktigt. ("Loggan" fanns både på ut- och insidan. Visar den på insidan efter som den var tydligare)  Morbid humor hos den mösstillverkaren ;-/

När Cul var liten så jobbade hennes moster på Lindex som dekoratör eller kommunikatör som det visst heter nuförtiden. Det här var fleera år innan moster fick egna barn. En gång när vi kom in där och hälsade på mitt i hennes arbetsdag så ville hon pröva en tröja på Cul. Hon böjde sej ner och satte sina händer på Culs överarmar. Sedan ryckte hon till och började skratta...något nervöst. Det visade sej att hon var så van att klä av/på barnskyltdockorna  så att hon var på väg att göra likadant med Cul. Och hur tar man av/på kläder på en skyltdocka? Jo, man börjar med att lossa armarna på dom... Häpp! ;-)

När vi ändå är inne på Culs dagis så påminner jag mej en händelse därifrån. Som även vittnar om hennes personlighet. Se på fotot ovan så anar ni en ganska rejäl höjdskillnad från stängslet ner till dagisbyggnaden. Det var en isig vinterdag och Cul (4 år) och några dagiskompisar tyckte att det var en bra idé att åka pulka/madrass i den backen. Och vem är först ut och satsar för fullt nerför backen? Cul så klart! Schmack! Rakt in i kortsidan av dagiset. När B kom och skulle hämta henne så var hon alldeles svullen och blå över näsan. Såg ut som en liten boxare. Fröknarna var förskräckta och sa att de genast förbjudit all pulkåkning i den backen.

Foto nedan är åxå från dagiset. Närheten till kyrkogården var kanske lätt depressivt men å andra sidan så hade de en egen skog och äng alldeles bredvid dagisgården! Varje år hade de skidtävling, där alla vann så klart. Culs mössa (Cul i mitten) har en egen historia. Hennes farmor skickade den till henne. Den var jättefin och hade jättemjuk  grå päls både utanpå och inuti. Bak på mössan fanns ett tygmärke med en kanin  och märket på mössan som var "Poor Rabbit". Tur att hon aldrig förstod sambandet...Cul som älskade kaniner. Levande alltså. Inte som mössa...

Culs favoritdagisfröken hette Anna-Karin. Det är hon som syns i mitten av barnaskaran. Tyvärr flyttade hon till Njurunda innan Cul blev för stor för dagis. Bilden är från en gång när Cul hade kalas med sina dagiskompisar här hemma. Cul skymtar längst till höger.

Ibland kunde jag fundera lite oroligt om Cul hade det bra på dagis på dagarna. Det fanns ju flera mer än vilda grabbar där t ex. Kände mej ganska lugnad efter  en dagishämtning: Så snart jag kommer in i hallen upptäcker jag Cul sittandes på en äldre grabb och med barsk röst säger hon åt honom att ge sej. Hon hade säkert en stor fördel av att ha "härdats" av en 3,5 år äldre brorsa som inte hade silkesvantarna på när han "lekte" med sin lillasyster...

Jag avslutar med lite mammaskryt;-) Cul blev dagisets dator-kunnige som 5-6-åring. Hon kanske inte kunde sååå mycket om datorhantering men hon kunde mer än dagisfröknarna iaf...om man säger så. Fröknarna berättade att det var Cul som de ropade på eller hämtade när det var nått som de inte fick igång eller förstod på datorn...hehe. Vill minnas att det fortsatte så en bit upp i småskolan åxå... Storebror å pappan råkade väl IT-prägla henne en hel del kan jag tro.

När Cul var liten så hade de kommit på en ganska rolig och pedagogisk sak på hennes dagis.  Alla barn, på varje avdelning, hade en egen hemmagjord docka som liknade dom. Det var föräldrarnas ansvar att sy dockan. Jag som hade haft träslöjd hela högstadiet var väl inte sååå road av uppdraget. Jag vill dock minnas att resultatet blev en hyfsat fin docka som iaf Cul accepterade. Det var väldigt populärt med Waldorfdockor då (se foto) så det var väl ungefär den stilen dockorna hade. Det pedagogiska var iaf att på morgonsamlingen så fick alla barn sina dockor (och bara då). Dockorna till de barn som var sjuka eller lediga fick sitta i frökens knä  =  alla visste vilka barn som saknades den dan. Det var kanske åxå lite lugnande att hålla i den där hemgjorda dockan den där stunden..?

Svenskan är ju inget lätt språk. Tydligen så har vi ovanligt många sch-ljud. Speciellt när det gäller stavningen men även vad gäller uttal. Cul har haft lite svårt med just de ljuden...att skilja dom åt. Jag känner vuxna som har det åxå... Hennes retsamma/pedagogiska (?) mor har försökt peppa henne att börja uttala rätt genom att upprepa den här meningen för henne, så att hon ska säga efter: "Tjejen med kjolen i kiosken". Jag tror det börjat sitta nu på sistone. Äsch då..hade börjat tycka att det bara var charmigt!

Själv har jag ett mycket allvarligare talfel - att inte veta när jag ska hålla tyst.

Fiskafänge i Vindhem

Både Cul och Sum har tagit fram/skaffat skridskor denna vinter. Kul tycker jag. Det påminner mej dock om några skräckfyllda minuter mot slutet av det förra århundradet. Cul var 6 år och min syster och hennes man var här och hälsade på. En kväll kom vi på att vi ville ut och gå upp mot Södra berget. Barnen ville absolut åka inlines (rullskridskor). På väg upp gick det ju bra...även om de fick kämpa lite. När vi var längst upp vid slalomparkeringen så blev de less på vårat sega "prata-och-promenera-tempo". "Nu åker vi i förväg!" skrek de plötsligt. Och blev sedan tillfälligt döva när vi ropade efter dom att de inte fick åka iväg själv eftersom det var en så brant backe. När vi 4, utan inlines, kommit halvspringande fram till krönet av brantaste delen såg vi iaf inga barn i stort behov av bandage och plåster. Phew! De hade lyckats stå på benen nerför den branta Mogatan!

Fotot är taget på väg upp, den kvällen. Man anar i bakgrunden hur brant backen är. Cul var oväntat duktig på inlines redan från 3-årsåldern (lånade brorsans) Hon fick in drivet i både inlines och skridskor som värsta hockeyspelaren på en gång. Ingen vet vems gener DET kom ifrån. Pappan är ju gammal skateboardare iofs (balansen).

Dottern kom hem från Hälsingland igår och berättade att dom rullat sej i snön efter bastubad. Det påminde oss om en av barnens favoritsysselsättningarna när Linus, Emma och Ludde från Skellefteå hälsade på. - När det var vinter med tillhörande snö... Då bastade alla 5 tills de var riktigt varma. Sedan sprang de ut i snön och upp på vår berghäll. Där gällde de att rulla nerför hällen och ut på den snötäckta gräsmattan. Den som klarade flest varv vann. Simon lär ha tagit rekordet på över 20 varv...men Ludde låg inte långt efter.

De tävlade alltid i flera omgångar, och drog in en del snö, så de brukade lägga ut handdukar hela vägen från badrummet till altandörren så de inte skulle halka...de söta barfotingarna!

Vintern är en underskattad årstid!

Cul är lik sin far - gillar att åka karuseller, berg-och-dal-banor osv. När hon var 9 år var vi på Disneyland i Paris. När hon insåg att hennes längd var några få centimeter under den längd som "behövdes" för att man skulle få åka med de häftigaste åkattraktionerna blev hon mycket besviken. Hur ofta är man på Disneyland liksom? Tänk...om hon haft en pappa som kom på att det gick att få med henne,  på det roliga, om hon hade en hög hatt på sej och gick snett bakom pappan...Tänk om!  

Ett glatt barn är ett snällt barn...

Tror att jag ska återkomma till Bonde-temat idag: När min kompis i Finland skulle flytta från stan ut på landet till sin Greger så var det nog en viss omställning. De tog över hans föräldrars jordbruk som även innefattade djurhållning. När deras döttrar kom så var mamman orolig över hur småflickorna skulle "ta det" när kalvarna blev hämtade. Många för att växa upp på andra gårder men en del  till slakteriet. Men de visade sej att hennes oro var helt obefogad. Barn är ju ibland mer rationella än vi vuxna. Flickorna (som är i våra barns ålder) var bara i förskoleåldern när de började surra typ så här: "Nu har Rosa snart rätt boghöjd för att skickas iväg!". Som jag brukar säga: Små villor har åxå paraboler (små grytor har åxå öron).

Det känns  roligt att jag så säkert vet vilken melodi som var den första som Cul hörde när hon hade fötts. I förlossningsrummet, som för övrigt badade i solljus och hade de typiska "bubbel-gardinerna" som var moderna då, strömmade nämligen musik ur en liten radio. Och när förlossningen var i gång , en lördag, så var det "Kanske på Svensktoppen" på radion. Och just när Cul föddes så sjöng Anders Glennmark sin blivande hit  "Hon har blommor i sitt hår". Det kändes verkligen som flickebarnets egna signaturmelodi i flera år efteråt.  Så snart vi hörde den så tänkte vi på dagen när hon föddes.

Så om hon ibland verkar lite ...blommig  - nu vet ni varför - hon blev präglad så snart hon såg dagens ljus/ljud!