(Örkeljunga)

Som sagt...vilket jag nämnt några gånger - min farfar drev BP-macken i Bureå när jag var liten (och långt före det också). Han körde taxi (skolskjuts?) ett tag samtidigt som han hade macken. Ibland blev det lite körigt att hinna med båda.. Folk i Bureå påstår att de några gånger mötte taxibilen med en liten pojke vid ratten. En som var så liten så att han syntes under bilrattens överdel. Då lär han ändå ha suttit på några kuddar eller va det var. Det var min far...

Nå, åter till farfar. Jag har tyvärr inte så många minnen runt honom eftersom han dog när jag var 5 år. Några små minnesfragment har jag i alla fall. Jag minns när vi var i deras sommarstuga i Burvik och han hade fiskat och visade oss några ålar som han hade i en plasthink med vatten utanför stugan. Det var skräckblandad förtjusning att se dom slingra sej runt varandra därnere i hinkvattnet. Jag minns åxå hans ljusgrå fiskebåt som vi mötte ibland ute på fjärden och i Storsladan och Lillsladan (vikar - deras stuga låg i Lillsladan).

När de hälsade på hemma hos oss så fick vi krypa upp i hans knä och han tog fram sin stora portmonä - en sån där som man vek upp som ett dragspel. Sedan sa han åt mej och min syster att vi fick plocka ur alla "brunören" dvs alla kopparmynt med valören 1-öre, 2-öre och 5-öre. Det kunde bli ett rejält tillskott till barnbörsen ibland. Minns åxå att vi fick fina klistermärken och mascotgubbar av den roliga BP-gubben i gröna kläder...från macken.

Farfar var social och pratsam, gillade att skämta och härma folk...kanske var det därför som han gärna själv tankade bilarna åt sina kunder och kanske var det därför som han fick en stor hjärntumör ovanför luktcentrat. Jag minns när han bodde hemma hos oss som konvalescent i 2 veckor. Att vi barn låg och sympati-vilade och pratade med honom. Och hans 2-färgade medicinampuller som låg i köket. Jag minns åxå dagen när jag och min syster busade och hoppade i soffan och hur pappa kom hem och in i vardagsrummet och sa åt oss strängt att sluta (ovanligt), hur allvarlig han såg ut och att han sa att farfar dött (i sviterna av hjärntumören). Han blev bara 54 år gammal.
 

Man har ju hört uttrycket "det är som att svära i kyrkan". Här kommer en historia från min far om något liknande...

I mitten på 50-talet så jobbade pappa extra på sin fars bensinstation mitt i Bureå by. Tvärs över torget, 200 meter bort höll en herr Nilsson på med att tjära det "träfjällsklädda" kyrktaket/tornet. Till sin hjälp hade han en karl som kanske inte var "den vassaste pennan i pennskrinet" om man säger så... Han var helt enkelt lite trög. Nilsson blev less på att måsta upprepa allt han skrek till sin hantlangare att göra. Efter ett tag kunde pappa (och resten av byn?) tydligt höra hur han skrek från kyrktaket: "Men deö f-n (döv f-n), skicka upp mer tjära!" och liknande utrop. Kyrkoherden fick lov att ge herr Nilsson en tillsägelse minsann.

När barnen var i "småskole-åldern" märkte vi att de allt oftare smet från matbordet innan alla ätit klart. Kompisar, lek, dator lockade.  Då kom vi på att den som lämnade middagsbordet utan att säga "Tack för maten, är jag ursäktad?"  fick duka av HELA matbordet. Det fungerade bra! MEN ganska snart kom barnen på knep för att lura varandra eller pappan att lämna bordet utan att ha sagt de nyss nämnda lösenorden. De kunde t ex börja resa sej från stolen långsamt...eller säga något som antydde att de var på väg. Allt för att få nån annan att glömma av sej och lämna bordet oursäktad.  Jag klarade mej oftast eftersom jag är en riktig låååångsam-ätare.

Storstädade min sekretär nyligen och hittade instruktionsboken (se nedan) till vår förra bakmaskin. Den som vi hade när Sum gick i lågstadiet. Bara för några år sedan så avslöjade han hur han drygade ut veckopengen när han var i 8-årsåldern. Robin, en klasskompis, brukade komma förbi på mornarna så att de kunde följas till skolan. Han gillade skarpt vårt bakmaskinsbröd. Så då och då sålde Sum några purfärska mackor, för några kronor, till honom.  Alla nöjda...

För några månader sedan köpte vi vår andra bakmaskin. Det finns sämre dofter att väckas av än doften av nybakat bröd. Rekommenderas! Vi får väl hålla koll bara så att inte Sum öppnar lönn-bageri. HAha

En till bild som bara måste in i bloggen! Fick nämligen tillbaka kaninpälsmössan, som systerdottern lånat, nu när jag var i Skellefteå. Den som jag bloggade om för nån vecka sedan. Så nu kan jag visa er det roliga namnet på mössan - på riktigt. ("Loggan" fanns både på ut- och insidan. Visar den på insidan efter som den var tydligare)  Morbid humor hos den mösstillverkaren ;-/

Jag måste bara visa den näpnaste brödförvararen "ever". Jag var ju i Skellefteå nyss och då ville pappa skicka med mej 3 paket med hembakat ljusugnsbröd. Det gick bra! Frågan var bara hur jag skulle få med dom på bussen. Mamma försvann iväg upp på "vinden" och kom ner med denna söta 50-talsresväska med blommönstrat foder (se ovan). Och till vår förvåning rymdes de skrymmande brödpaketen preciiis i väskan.

Sedan kom nästa roliga överraskning: På kortsidan av väskan (se nedan) så fanns SJ-etiketten kvar från när mamma som tonåring tog tåget ner till Stockholm. Hon hade fått jobb som servitris på ett konditori i Eskilstuna. 3 kollin på 26 kilo minsann. Hon hyrde ett möblerat rum där så det var nog mycket kläder och skor som skulle med på tåget...

När Cul var liten så jobbade hennes moster på Lindex som dekoratör eller kommunikatör som det visst heter nuförtiden. Det här var fleera år innan moster fick egna barn. En gång när vi kom in där och hälsade på mitt i hennes arbetsdag så ville hon pröva en tröja på Cul. Hon böjde sej ner och satte sina händer på Culs överarmar. Sedan ryckte hon till och började skratta...något nervöst. Det visade sej att hon var så van att klä av/på barnskyltdockorna  så att hon var på väg att göra likadant med Cul. Och hur tar man av/på kläder på en skyltdocka? Jo, man börjar med att lossa armarna på dom... Häpp! ;-)

Vi hade en söt liten kvällsritual när syrran och jag var i 3-6-års åldern. Vid läggningsdags kunde vi höra mamma ropa så här till oss: "Har ni gett pappa Kärleken nu då??" Kärleken var syskonens eget namn för att ge just pappa godnattkram. Då gick vi alltid in till honom, där han oftast låg i vardagsrumsoffan och gav honom var sin kram. Tror han tyckte det var riktigt gulligt även om han inte var den kramande typen...på den tiden.

Vår läggtid var halv 8, senast och jag minns att vi hade en svart-blå mörkläggningsrullgardin som gjorde en ljus sommarkväll kolsvart i vårt rum. Det var små kinesiska figurer med mera i reliefmönster på den...

Sedan ville ängsliga lilla Mumelen väldigt gärna att mamma skulle stå i köket och diska när hon nattat oss. Så att jag liksom kunde höra henne slamra därute tills jag somnade. Minns att jag tom började gråta när pappa pratade om att köpa en diskmaskin till lägenheten...

.

Nu ska jag prata gammal radioapparat igen (3e gången på 2 månader?) Men nu pratar vi min barndoms stora, tunga (25 kg?) radioapparat med egen radiomöbel. Den stod i vardagsrummet så länge som vi bodde i lägenhet. I huset på Kallholmsberget fick den en mer undanskymd plats - då skaffade pappa modernare stereogrejer. Jag minns tydligt att den hade en oemotståndlig dragningskraft på mej och min syster. Dels för att man kunde vrida på de 2 stora rattarna och få fram en massa olika sorts musik och utländskt tal samtidigt som "nålen" rörde sej förbi stadsnamn som Moscow, Paris, Brussels, Stockholm. Men åxå för att det var så roligt att trycka på de brunbeiga och benvita stora tangenterna i mitten. Vi lekte att vi skrev på skrivmaskin (innan vi fick vår Facit) eller räknade på räknemaskin. Otroligt att den höll i "alla år" för vårt flitiga knapprande! Pappa skulle aldrig tagit med den på jobbet att ha som en rolig inredningsdetalj på sitt rum, på 90-talet. En DUM försäljare fick ögon för den och "lurade" honom att kastbyta den mot en laptopdator .

Lite extrainfo om fotot bara: Lillasyrrans dopdag (1a;-). Mormor håller i henne, morfar tittar på och farmor håller i mej. Farfar jobbade antagligen på sin BP-mack (mer om det sen). Radion i bakgrunden. De små prydnadsdjuren på radion är sälar (!) gjorda i sälskinn.  

Jag har en liten rolig sak för mej som mina barn kunnat gästblogga om..men jag förekommer dom nu.
Så länge som vi har haft mikrovågsugn och det är länge så har jag hanterat den på följande sätt:  Oavsett vad jag ska tina eller värma och oavsett  hur mycket eller hur lite det är så sätter jag in det på 2 minuter på maxvärme i mikron. Det är som att jag tror att det är enda alternativet...Det funkar någorlunda bra när jag ska värma en kylskåpskall matportion. 2 kanelbullar som bara ska fräschas upp med lite värme  blir däremot liksom "omkokade". Nåja de får ju nått att skratta åt här hemma. Ibland kan jag dock märka visst missnöje över nått jag värmt åt dom som fått en klart mindre aptitlig konsistens. Disträ? Jag?

När vi ändå är inne på Culs dagis så påminner jag mej en händelse därifrån. Som även vittnar om hennes personlighet. Se på fotot ovan så anar ni en ganska rejäl höjdskillnad från stängslet ner till dagisbyggnaden. Det var en isig vinterdag och Cul (4 år) och några dagiskompisar tyckte att det var en bra idé att åka pulka/madrass i den backen. Och vem är först ut och satsar för fullt nerför backen? Cul så klart! Schmack! Rakt in i kortsidan av dagiset. När B kom och skulle hämta henne så var hon alldeles svullen och blå över näsan. Såg ut som en liten boxare. Fröknarna var förskräckta och sa att de genast förbjudit all pulkåkning i den backen.

Foto nedan är åxå från dagiset. Närheten till kyrkogården var kanske lätt depressivt men å andra sidan så hade de en egen skog och äng alldeles bredvid dagisgården! Varje år hade de skidtävling, där alla vann så klart. Culs mössa (Cul i mitten) har en egen historia. Hennes farmor skickade den till henne. Den var jättefin och hade jättemjuk  grå päls både utanpå och inuti. Bak på mössan fanns ett tygmärke med en kanin  och märket på mössan som var "Poor Rabbit". Tur att hon aldrig förstod sambandet...Cul som älskade kaniner. Levande alltså. Inte som mössa...

Culs favoritdagisfröken hette Anna-Karin. Det är hon som syns i mitten av barnaskaran. Tyvärr flyttade hon till Njurunda innan Cul blev för stor för dagis. Bilden är från en gång när Cul hade kalas med sina dagiskompisar här hemma. Cul skymtar längst till höger.

Ibland kunde jag fundera lite oroligt om Cul hade det bra på dagis på dagarna. Det fanns ju flera mer än vilda grabbar där t ex. Kände mej ganska lugnad efter  en dagishämtning: Så snart jag kommer in i hallen upptäcker jag Cul sittandes på en äldre grabb och med barsk röst säger hon åt honom att ge sej. Hon hade säkert en stor fördel av att ha "härdats" av en 3,5 år äldre brorsa som inte hade silkesvantarna på när han "lekte" med sin lillasyster...

Jag avslutar med lite mammaskryt;-) Cul blev dagisets dator-kunnige som 5-6-åring. Hon kanske inte kunde sååå mycket om datorhantering men hon kunde mer än dagisfröknarna iaf...om man säger så. Fröknarna berättade att det var Cul som de ropade på eller hämtade när det var nått som de inte fick igång eller förstod på datorn...hehe. Vill minnas att det fortsatte så en bit upp i småskolan åxå... Storebror å pappan råkade väl IT-prägla henne en hel del kan jag tro.

Ha! Idag när jag städade mitt skrivbord så hittade jag en hel del gamla "skräpfoton". De hade inte platsat i nått album men tog ändå emot att slänga... Å där hittade jag det här suddiga fotot på Sum när han "klättrar i berg". Han ser ut att vara i 10-årsåldern. Garanterat här uppe på Södra berget. Så han hade det nog i sej redan då...att klättra. Notera lilla tygpåsen vid bältet. Hade det varit nu så hade det varit krita/talk där. Men det låg säkert spelkulor eller nått i den...då.

Det är ju Sums hobby/motion nu sen några år - att bouldra. Dvs klättra på klippblock och stenblock utan annan hjälp än sina muskler, teknik och vilja. Ej att förväxlas med bergsklättring. Han gör det just nu på Phi Phi öarna i Thailand. Mamman hoppas bara att det stämmer det han dyrt lovat - att de aldrig klättrar högt...bara svårt.

Från Wikipedia:

Bouldering

Bouldering är en gren av klättringssporten. Boulder kommer från engelska språket och betyder klippblock. Bouldering sker således oftast på klippblock och med en crashpad på marken som skydd vid fall. Klättringen består ofta av relativt få rörelser (moves) och den kan vara mer teknisk och atletisk än annan klättring. Då klippblocken oftast inte är mer än några meter höga (enligt Svenska klätterförbundet max 6 meter), bygger bouldering mer på styrka och teknik än uthållighet - något som delvis skiljer den från övrig klättring. Till skillnad från annan klättring kräver bouldering dessutom betydligt mindre utrustning; ett par klätterskor, en kritpåse med krita (magnesiumkarbonat), en crashpad, samt en borste att rengöra greppen med och du är redo att ge dig av.

Boulder har fått sitt namn från engelskans ord för stenblock. Klättraren väljer en väg upp över blocket, och denna väg kallas inom boulder för ett problem. Problemet/väggen är ca 3-4 meter hög kan innebära allt från en till flera förflyttningar beroende på hur många grepp och fotplaceringar som utnyttjas..

bra bild! - farligare än så här vill inte mammorna att det ska vara! ;-)

Nu kändes det som läge för en sorglös sommarbild från barndomen!  Året är 1966 och pappa och mamma hade kommit på den mysiga idén att ta sin lilla båt ut till Skötgrönnan för att tälta där en vecka. På den tiden var inte ön naturreservat så det var alldeles tillåtet dessutom. Tur med vädret hade vi åxå. På bilden sitter syster och jag och leker i en hyfsat stor och nice sandlåda ;-) Minnesgoda medelåldringar känner igen min spade för en Semper välling skopa.  Mamma är på väg att hoppa i land med den tidstypiska transistorradion i högsta hugg. Var inte det lite stilfullt - att de bärbara radioapparaterna var klädda i skinn dåförtiden? Med matchande beiga knappar...