På tal om att vara väldigt gammal (se förra inlägget): Så känner jag mej när jag berättar för barnen och andra om första gången jag "stötte på" en dator. Det var under första året på gymnasiet. På matematiklektionen hade vår lärare tagit in en datormaskin (hehe) i klassrummet och  alla som ville/vågade fick prova ett spel där man  styrde en månlandare så att den landade på månens yta. Utan att den kraschade eller gled iväg för långt. Ni har säkert sett liknande spelprogram. Det han visade oss var med enklast möjliga grafik i svart/vitt och utan ljud. Och ändå tyckte vi, så klart, att det va så....high tech.   

Min mammas farmor Karin och hennes man Anders hade 10 barn om jag inte minns fel. När folk frågade Karin hur de kunde klara av att  hålla så många barn med mat så svarade hon alltid: "Gu´ fö´ barna å ve ätta utve dem!"*.  

Som om det var det mest självklara i världen men ändå med humor. I like!

Till farmoderns mer udda sidor hörde att hon koppade folk... Gulligare då är mammas andra barndomsminne av henne (1940-tal) - att hon alltid gjorde zzzrbtar (pruttpussar) på sina barnbarns händer när de träffades.

*översatt: Gud föder barnen och vi äter bredvid dom.

Morfar är född 1911 så citatet kan vara från det årtiondet...Målningen är åxå från 1910-talet.
Tänk att de hade pelargoner i köksfönstret redan på 1910-talet!

När min lillebror var liten så skulle han förstås helst ha flytväst på sej när han var på båten och bryggorna. Det var ju inte alltid så kul förstås. Men så hittade pappa en nyhet på båtmässan. Det var en liten gul plastsak som skulle sättas på magen på barnet och som satt  på ett slags skärp. Lillebror blev lycklig ägare till den. Nu behövde han inte längre springa runt med en flytväst när far och mor fanns i närheten. Men en gång blev det oväntat spännande för den lilla 6-åringen (?)! Han satt i sittbrunnen i båten och fikade saft och kakor. Plötsligt spillde han lite saft på den gula flaskan. Den sprack genast i 2 delar och ett väsande ljud hördes samtidigt som en stor orange boll fylldes med luft. Allt detta på hans lilla mage. Det var läskpappret inne i "flythjälpen" som aktiverats av den blöta saften. Och det i sin tur satte igång luftpatronen som blåste upp flytballongen.

Pappa lyckades faktiskt "refurbisha" flytsaken med ny luftpatron, läskpapper och sinnrikt ihopvikande av ballongen. Han hade ju en viss vana eftersom han och kåmpiiisen Egon brukade göra liknande manövrar med sina livflottar...något mer komplicerat kan jag tro.

Fotot visar Sum, med flytetyget, en del år senare. Förlåt son...men man hade såna där färgkombinationer på barnkläderna i början av 90-talet!

Måste surra lite mer om skrivmaskiner känner jag. Flera år senare när jag började jobba på kontor så fick jag en elektrisk skrivmaskin. Wow liksom! Snabbt gick det att skriva på den och man slapp slinta med fingrarna ner mellan tangenterna, som man kunde råka ut för med de manuella. På de elektriska var det liksom trängre mellan tangenterna (samma som på data-tangentbord). Det var heller ingen risk, om man kom upp i lite hastighet att flera "bokstavshammare" (saknar rätt benämning) krockade framme vid pappret - som det kunde göra med de manuella. Höjden av lyx kom lite senare när jag fick en ännu modernare el-skrivmaskin som var nästan lika kompakt som en manuell  och hade korrigeringsband. Det innebar att om man tryckte på en tangent, med ett stort kryss på, så backade maskinen och liksom tejpade loss de felaktiga bokstäverna från pappret. Då slapp man alltså kladdet med tippex - den vita, illaluktande täcka-över-fel-färgen som torkade snabbt i flaskan men aldrig ville torka på pappret! Det mest lyxiga var förresten inte "auto-raderingen" utan att man kunde köpa till de runda plattorna som typsnitten satt på och sedan kunde skriva med  olika typsnitt. Förutom det vanligaste typsnittet då hade jag ett skrivstils-snitt och ett modernare. Det ni!

Senare gick jag hem och var mammaledig med Sum ca 1,5 år och när jag kom tillbaka hade vårt kontor blivit datoriserat. Snacka om omställning! Pirrig första vecka - men det gick att lära sej det åxå.

Min mormor gillade att väva trasmattor. Ibland tittade hon på morfar med en speciell granskande men uppskattande blick vid köksbordet. Morfar missförstod det inte som en amorös invit på äldre dar utan skyndade sej att säga: "Nej! Inte den här skjortan! Den är nästan ny och min favoritskjorta." Men inga böner hjälpte. Hade mormor sett att skjortan innehöll exakt rätt grönfärg till hennes gröna ränder i den matta som satt i vävstolen just då....så var snart morfars skjorta förvandlad till ett prydligt grönt mattrasenystan.

Intressant läsning om trasmattor:
http://www.gardochtorp.se/vara-kara-trasmattor.aspx?article=4264

Vi har, som sagt, mycket att lära av barnen. En liten historia som bekräftar detta:

Pappa, mamma och min lillebror va ute på båtsemester när brorsan var i 9-årsåldern. De hade tagit i land på ett nytt ställe och som vanligt så hoppade brorsan i land och hade på bara en liten stund fått en ny kompis som han lekte med. De fångade småfisk till en hink eller nån liknande typisk båtlek. När det hade gått några timmar ropade mamma på honom för att han skulle komma och äta lunch.

"Va trevligt att du leker så bra med den där pojken!" sa mamma.

"Ööh jaa vaddå?" undrade brorsan.

"Jamen han är ju svart" förklarade mamma.

"Va? Är han?" sa brorsan och ställde sej upp i båten för att kolla på sin bryggkompis.    

Förklaring: Då i början på 80-talet så fanns det inte så många med utländsk härkomst i Skellefteåområdet och det där var första gången brorsan lekte med nån "från Afrika".

När min lillebror var i 10-årsåldern så fick han i uppgift av vår mor att väcka henne vid 11-tiden en helgförmiddag. Hon hade jobbat natt. Vid 11-snåret ställde sej brorsan vid mammas säng med ett glas vatten. Han iakttog hennes djupa, sovande andhämtning och väntade tills det var dags för henne att andas in. DÅ hällde han vattnet över hennes ansikte. Mamma har berättat att hon var helt övertygad om att hon, på nått vis, var på väg att drunkna i sin egen säng. Buuuuuus-brodur!

Pappa gillar inte katter. "Katter kissar bara under bron" har vi fått höra sen vi var små. Pappa målade huset grått för kanske 15 år sen.. En katt hade det dåliga omdömet att komma till pappas tomt och dessutom närma sig huset där pappa stod på en stege och målade. Pappa siktade och släppte sedan penseln med gråfärg rakt över ryggen på katten. Ooops så tokigt. Efter 10 minuter kom grannens 10åriga flicka med katten i famnen. Hon sa "Farbror Jerker, min katt måste ha strukit sej mot ert nymålade hus - titta så hon ser ut!" "Oj, jag ska hjälpa" sa pappa och tog fram en trasa med avfettning och gnuggade på kattens färgade päls. Katten skrek och ville loss. Pappa sa åt flickan att hålla i katten nere på gräset och hämtade vattenslangen och sprutade bort avfettningen. Inte populärt hos katten...Katterna i grannskapet går precis längs efter tomtgränsen - ingen klok katt sneddar över pappas tomt längre.

Pappa gillar vår hund iaf. En hund är inte en katt...om man säger så. Hunden håller sej alltid nära pappa när vi är tillsammans då hon vet att chansen är stor att han slänger åt henne kött...

Pappas kompis öppnade 4 meters porten till sin verkstad. En av sönerna hade lutat ett par järnstänger mot portens insida. De rasade nu mot Arne. En av dom träffade honom i huvudet och rev nästan loss ena örat. Det blödde ymnigt. Han satte sej i bilen och åkte in till stan. På parkeringen vid sjukhusets akutintag stod det på en skylt att man skulle betala parkeringsavgift. Arne hade inga mynt. Hans tröja var nu rejält nedblodad. Han gick lydigt fram till receptionsluckan och frågade om han kunde få växla mynt till parkeringen. Sköterskan sa förskräckt att det fick de ordna med sedan - han måste ju sys omedelbart! Arne försökte framhärda med att han "jett (måste) ju betal!" Men när sköterskan lovat att ordna med det så lät han sig läggas in.

Pappa träffade en bekant som berättade om en olycka som han nyligen varit med om. Han hade jobbat med en "knut-fräs" som fräste knutar till timrade hus. Plötsligt hade märlan (spindel?) släppt på drivbandet och slungats rakt in i hans öga. Hans kommentar till det var: "Tur he tog öga!" "Va!" tyckte pappa, "Det var väl sämsta stället?!" men killen menade att det hade ju kunnat ta i tinningen så han dog, eller nått. Nu blev han bara blind på ena ögat. Är det sånt som är norrländsk optimism??

"Tur he tog öga!" är sedan dess en stående kommentar från pappa om han t ex slår i huvudet..

Min mormor såg en enda biofilm i sitt liv! Det var i mitten på 80-talet. Och jag fick vara med. Det var en upplevelse faktiskt. Redan när reklamfilmerna kom igång så satt hon och kommenterade högt och var alldeles uppspelt. Vi såg "Mitt Afrika" (fick 7 Oscar!) som handlar om Karen Blixens liv i Afrika. Den innehåller mängder av hisnande vackra naturscener, vilda djur, romantik och spänning. Efteråt har jag tänkt att det var nog den bästa filmen vi kunde ha tagit med henne på. Att vi hade tur att den gick precis då. 1 år senare var hon död...

Mormor hade ju bott på landet, fått 5 barn och dessutom haft korna att mjölka varje kväll - inte lätt att klämma in ett biobesök då! En del husmodersfilmer hade hon i alla fall sett. Lite snabb-googlande på nätet visar att husmodersfilmerna var något som kom på 50-talet och som visades mitt på dan. Filmerna räckte inte mer än en kvart. De skulle vara lite upplysande om t ex vänstertrafiken, skotillverkning osv. Låter inte såååå kul, om du frågar mej.

På mitt första biobesök såg vi Djungelboken (1969?) Jag vill minnas att farmor faktiskt följde med på den, förutom mamma och syster. Hoppas att den inte var hennes enda biofilm tihi...

I början av 80-talet så skulle B och J, min och min systers pojkvänner hjälpa vår farmor med att såga, klyva och stapla ved i hennes sommarstuga i Burvik. Vi syrror följde med som..well sällskap. När grabbarna var klara så hade farmor dukat upp till något som vi alla 4 vill minnas som den godaste våffelbjudningen vi varit på!. Våfflorna  var gräddade i ett så´nt där gammalt våffeljärn/lagg som sattes direkt på/i den vedeldade järnspisen. Dessutom ställde farmor fram skålar med hemgjord sylt av åkerbär, hallon, blåbär och hjortron. Mmm! Kombinationen var ljuvlig vill jag påstå.

Som om inte det räckte som tack så stickade hon var sin tröja till vedjobbarna senare under hösten. Till oss tjejer hade hon redan stickat hur mycket som helst...Min sötaste farmor!

Med risk för att ytterligare förstärka nidbilden av norrlänningar som befästs efter filmer som Jägarna och serien Pistvakt berättar jag detta. Några arbetskompisar till pappa roade sig i början av 80-talet (preskriberat nu?) med en udda form av "jakt". De var ute och körde bil längs små grusvägar ute i skogen just när skogsfåglarna "spelade" - alltså stajlade för honorna för att...ja-ni-vet... De är som tokiga då och håller gärna till på småvägar med sina shower (och för att äta småsten)... Då kom fågeldödarna i sin bil, höll upp bildörren, körde snabbt och nära fågel-kavaljeren och SCHMACK så fick fågeln en stjärnsmäll av dörren. Sedan stannade de bilen och gjorde processsen kort med fågeln. Det blev inga fler fågelbarn gjorda för den stackarn. Jag är övertygad om att pappa fick reda på tillvägagångssättet  efter han köpt x antal tjädrar och orrar av "typerna". Grymt goda middagar gjorde mamma av trafikoffren i alla fall. Såsen hade jag kunnat döda för!  Literally speaking åf kårs!

För 12 år sedan när jag sökte jobb som receptionist/växeltelefonist så blev jag kallad på anställningsintervju.  Min tilltänkta chef ställde en mängd frågor om mej och flera pejlande frågor om vi var nöjda med 2 barn eller om det kunde tänkas bli fler. Det nekade jag bestämt till - vi var så nöjda. Men han gav ett mycket sympatiskt intryck och verkade ha humor även om han var auktoritär. Några veckor senare blev jag kallad på ytterligare en intervju till samma ställe. Nu hade de gallrat från 10 intervjuade ner till 3. Samme chef, plus en bister bisittare, ställde ännu fler frågor och ganska snart frågade chefen: "Har det hänt något sedan du var här sist som på något sätt har förändrat din situation eller möjlighet att ta jobbet?" Det var tydligt att han igen fiskade om "gravid-risken". Och jag hör mej själv, flinandes svara: "Njaaae, det skulle vara att jag är med barn då!" Hans min var obetalbar! Hehe...Jag sa ganska snabbt att jag bara skojat och det var ett riktigt lättat men generat skratt som kom från båda utfrågarna.

Jag fick jobbet och är fortfarande kvar på samma företag och det blev inga fler barn heller ;-)