Måste surra lite mer om skrivmaskiner känner jag. Flera år senare när jag började jobba på kontor så fick jag en elektrisk skrivmaskin. Wow liksom! Snabbt gick det att skriva på den och man slapp slinta med fingrarna ner mellan tangenterna, som man kunde råka ut för med de manuella. På de elektriska var det liksom trängre mellan tangenterna (samma som på data-tangentbord). Det var heller ingen risk, om man kom upp i lite hastighet att flera "bokstavshammare" (saknar rätt benämning) krockade framme vid pappret - som det kunde göra med de manuella. Höjden av lyx kom lite senare när jag fick en ännu modernare el-skrivmaskin som var nästan lika kompakt som en manuell  och hade korrigeringsband. Det innebar att om man tryckte på en tangent, med ett stort kryss på, så backade maskinen och liksom tejpade loss de felaktiga bokstäverna från pappret. Då slapp man alltså kladdet med tippex - den vita, illaluktande täcka-över-fel-färgen som torkade snabbt i flaskan men aldrig ville torka på pappret! Det mest lyxiga var förresten inte "auto-raderingen" utan att man kunde köpa till de runda plattorna som typsnitten satt på och sedan kunde skriva med  olika typsnitt. Förutom det vanligaste typsnittet då hade jag ett skrivstils-snitt och ett modernare. Det ni!

Senare gick jag hem och var mammaledig med Sum ca 1,5 år och när jag kom tillbaka hade vårt kontor blivit datoriserat. Snacka om omställning! Pirrig första vecka - men det gick att lära sej det åxå.