När min pappa var 3 år så kom han en morgon strosande till bageriet mitt i byn, inte alls långt hemifrån. Bagar´n, som hette Sjöstedt, satt ute på bron och vilade/solade efter morgonens slit i bageriet. Så fick karln för sig att han skulle reta ovan nämnda 3-åring. Det borde han inte ha gjort... Lillpojken gick runt hushörnet, hittade en halv tegelsten, gick tillbaka till bron och släppte resolut tegelstenen rakt i huvudet på bagar´n. Det gick bra...men bagar´n påminde pappa om händelsen, roat, under hela hans uppväxt.

Nästa bagare i byn hade pappa ett helt annat sorts samarbete med...men det får jag berätta om nån annan gång...  

Vet ej om ni/nån saknat mina små blogginlägg - så här långt uppehåll har jag inte haft sedan jag började blogga i februari - över en vecka. Men nu är jag back in business. Har varit på semester och inte ens varit i närheten av en dator. Kan vara skönt som omväxling.

Och gissa vilken ö jag fick besöka när vi var uppe i Västerbotten? Skötgrönnan! Tack pappa! Den visade sig från sin vackraste sida. (det är iofs bara vid riktigt vackert väder man KAN besöka den... hehe) Skelettrester hittade vi, även denna gång, men kunde snabbt konstatera att de hörde till en säl.

Syster vid södra udden

Skötgrönnan var (är) ett populärt utflyktsmål i Skellefteås skärgård, som ju inte har speciellt mycket skärgård att erbjuda. Skötgrönnan ligger för sig själv rakt ut från Burvik och har aldrig haft någon hamn eller ens liten brygga. Det är väldigt speciell natur där med sandstränder, typiska sandväxter t ex strandärt, sandhedar och lågvuxna tallar och spridda enbuskar. Ön har varit naturreservat sedan 1968. Vi har ankrat och rott i land där många gånger när jag var barn (och nån gång sedan dess åxå). Då vi var barn så var det alltid lite extra spännande att landstiga ön och gå runt och utforska den själv. Det berodde mycket på att pappa berättade om ett fartyg som sjunkit i en storm mitt i vintern utanför ön och att alla sjömännen frös ihjäl på Skötgrönnan innan man kunde rädda dom. Jag minns att jag och min syster en gång var ute på en liten upptäcksfärd och plötsligt fick syn på skelett-delar. Genast skenade vår fantasi iväg - "Tänk om det var från nån av sjömännen? Hade man verkligen hittat alla?" Antagligen var det resterna av något djur... Givetvis hade alla sjömän blivit bärgade från ön.

Det som slår mej nu när jag läst på lite om M/S Grauten, som fartyget hette, var att det hade hänt så nyligt när jag var barn! Förlisningen inträffade i december 1964. Alltså bara ett halvår efter föregående blogginläggs båtfoto. Och fartyget var bara 7 år gammalt!  Nåja...får man för sig att gå ut i full storm, mitt i vintern, med bly i lasten får man nog ha hur nytt fartyg som helst. Suck!  Se länkar nedan om Du vill läsa mer om den hemska förlisningen...

Mest hade vi i alla fall väldigt mysigt på ön, som jag tror fotot visar. Där var jag 7 år och sprang i sanden med min lillasyster och med 1a dagboken i ett stadigt grepp. Fotograf: farbror Kennet.   

http://hem.spray.se/ibiz/Grauten/msgrauten.html

http://www.gotlandska.se/artikel.asp?ID=4907

Innan pappa köpte båtskrovet, som blev Amej och var i sjön 1971, så hade vi en liten träsnipa som hette Eva. Om den minns jag inte speciellt mycket eftersom jag inte var så stor. Detta är i stort sett vad jag minns: När man suttit uppe på däcket och solat och inte suttit på en filt eller dyna så blev man alldeles smårutig för den hade ett rufftak i vitt halkfritt material som var liksom smårutigt. När man skulle gå ner i båten så öppnade man en av fönsterrutorna som man såg ut genom när man körde (vanlig lösning på lite äldre träsnipor). Nere i sittbrunn/styrhytten så fanns motorn under en stor trälåda som åxå fungerade utmärkt som matbord (åxå vanligt - och smart!). I aktern fanns en liten dörr till utrymmet i aktern där man kunde förvara diverse. Nyckeln till den lilla dörren  var  i matt mässing och hade ett fyrkantigt -på diagonalen- huvud. Nere i förruffen hade pappa gjort ett bord vars bordskiva var som en avlång, rundad, triangel med fästet uppe i taket..hm? Det kluckade väldigt mysigt och sövande i den ruffen när man skulle sova...Myyyyysigt!

 På fotot är jag 1,5 och hjälper pappa att styra Eva... Ön som man skymtar i bakgrunden är ganska säkert Skötgrönnan. Skriver mer om den ön i morgon!    

Culs pappa hade problem med en datorskärm. Grafikkortet fungerade inte bra trots att han fått byta det några gånger. Nu gick han och väntade på det tredje grafikkortet från leverantören Sekvensia. Otåligt. Han, och även Sum kollade otåligt postlådan varje dag. Cul var kanske 8 år och kände tydligen att det var dags för ett "practical joke". Hon skrev ett påhittat brev från leverantören, med fullständig adress i fönsterrutan och påklistrat frimärke från Sums lösa samling. Sedan smög hon ner det i vår postlåda och väntade på reaktionen...

Ett soligt, somrigt fotominne kan behövas en sån här genomregnig dag! Cul och klasskompisen Jomman fick för sig att göra nått annorlunda på en sommarlovsdag. De plockade blommor, ordnade dom till buketter och kransar och satte sedan upp ett litet stånd på trottoaren mitt emot vårt hus. "Snälla, stanna och lyssna på sommarmusik" samt priserna för deras blomarrangemang kan man ana på skylten.

Cul minns att affärerna gick bra...faktiskt! Men varken hon eller jag har nått minne av hur de fixade sommarmusiken. Hmm. De har en fd klasskompis som går floristutbildning nu. Hade ju varit mer tippat att hon var med som "blomsterflicka" än Jomman som läser till möbelsnickare och lyfter skivstänger (har t.o.m. tagit silver- och guldmedaljer i JSM & SM)

Jag är ingen hjärnforskare, som ni vet, men jag la märke till en udda sak när vi var i USA... Sum var 2,5 år då och vi åkte runt på flera "måste-grejer" som man bara ska göra när man är i Florida. När vi frågade Sum, ofta under videofilmning, om vad han hade gjort den dagen så berättade han om det som han varit med om ca 1 dygn tidigare. Det var precis som om hans barnhjärna behövde sova på saken - sortera alla intryck och smälta dom - innan han kunde prata om dom. 2 exempel: När vi hade varit på Disneworld och sett alla Disney figurerna och åkt roliga karuseller osv och frågade honom, på kvällen, vad han tyckte om det så började han med en 2årings entusiasm berätta om en liten, fjantig karusell som han åkt utanför ett snabbköp dagen innan. När vi hade varit till Seaworld och sett gigantiska späckhuggare som gjorde konster och hoppade upp ur vattnet och gjorde magplask som stänkte ner alla på främsta raderna så pratade han med inlevelse om det en dag senare när vi frågade vad han tyckte om Epcot ("alla länder" komprimerade runt en sjö) som vi varit på den dagen. Osv.

Jag har redan berättat om hans Skalman-sovstil när han var yngre (och än?) - att han kunde somna var som helst och sov hur hårt som helst. Det hände upprepade gånger i Florida. När vi var på Seaworld, efter späckhuggarna, så skulle vi gå ner i en tunnel som var gjord av plexiglas och låg i botten på en stor hajbassäng. Lagom tills vi stått i kö klart så somnade han som en stock och missade alla coola hajar som cirkulerade ovanför våra huvuden. På Disney hittade jag en cool månraket-berg-o-dal-bana för barn som jag tänkte att vi 2 kunde åka när de andra 6 åkte häftigare åkattraktioner. Sum tyckte åxå den såg kul ut...högt däruppe. Men i kön till den så somnade han hårt och han har garanterat inga minnen från den månfärden.

(Det gick liksom inte komma ur kön heller utan det var bara att stå kvar med en sovande son på axeln och sedan försöka sätta honom sov-skönt i mitt knä under åkturen)    

På fotot är jag 8 år. Syrran håller på med en typisk aktivitet ombord - ösa ur vatten. Några år senare ersatte pappa jollen med J-jollen som man kunde segla med. Det var förstås kul (fast nästan för spännande tyckte försiktiga jag) men vi blev aldrig lika fästa vid den som vid den första jollen. Har säkert med åldern att göra åxå... J-jollen hade en opraktisk konstruktion - den hade ett hål i skrovet där man kunde sticka ner en tillfällig köl (centerbord?) när man seglade. Men tätningen i det hålet höll inte alltid så bra när den drogs efter båten. Vid ett tillfälle blev det kris. Det blåste, vi var ute på sjön, och pappa upptäckte att j-jollen hade väääldigt mycket vatten ombord. Vi saktade ner och pappa såg att det var så mycket vatten så att han eller mamma omöjligt kunde gå ner i båten för då riskerade den att sjunka. Jag erbjöd mej att försöka och fick efter flytvästpåtagning och instruktioner/pepp göra en liten hjälteinsats. Aldrig har jag öst en båt så snabbt, kan jag säga. Och sjön var tämligen grov som sagt. Tänk va små, fega 12åriga tjejer kan göra ibland när de bestämmer sig för det! J

PS  De senaste 20 (?) åren har far och mor haft en rejäl gummibåt som följebåt istället. Bara fördelar -  Väger  t ex mindre och ger mycket mjukare törnar mot båtar och båtgrannar vid brygga.    

När Cul var liten så såg hon förstås en del på tecknade filmer. Disneyklubben på TV visade "Räddningspatrullen" med bl a Piff och Puff (ekorrarna ni vet) när hon var 2-3 år. Det var hennes första favorit bland tecknade serier . Än idag minns hennes moster och morbror att hon entusiastiskt surrade om "Räddesetullen". Culs första biofilm var nog Disneys tecknade "Tarzan"...

http://www.youtube.com/watch?v=JQKeboyd09I

Min systerson är en ganska lugn och filosofisk 6-åring. När hans far, i vintras, föreslog att sonen skulle ut och åka med 4-hjulingen, på gården,  svarade han helt lugnt: "Eller så kan jag göra snöänglar..."