Nu ska ni få höra varför Simpan gick under smeknamnet "Båtägarn" under flera år bland mina föräldrars grannar i Örviken.

När han var i 6-årsåldern så fick han följa med i morfar å mormors båt i en vecka. Senare den sommaren så var han nere i båten ensam (de har bryggplats 200 meter från huset...vid bryggan ligger alla grannars båtar). Båtägarna hade haft problem med buspojkar som varit på bryggan och i båtarna och stökat så när en av grannarna fick syn på Simpan så ropade han på honom och undrade vad han gjorde på båten och vem han var.
S tittade på honom cool-lugnt och sa med sin kaxigaste stämma: "Egentligen kan man säga att det här är MIN båt"

Tja..vad svarar man på det? Grannen dröp av samtidigt som han påminde sig att det nog kanske kunde vara grannens barnbarn det där...  

Minns ni Minicyklarna som fanns förut? De hade mindre hjul än en vanlig vuxencykel och kunde dessutom vikas ihop på mitten. Min far och mor skaffade 2 såna och hade med sig dom på båtsemestrarna. På så sätt kunde de göra små cykelutflykter när vi tog i land på nått nytt ställe - för min syster och jag fick åka bak på pakethållarna. Vid ett sånt tillfälle, när jag var i 4-årsåldern och vi åkte i en nerförsbacke så fick jag ett mycket korkat infall. Jag satt och funderade på om man inte skulle kunna bromsa farten om man stoppade in en fot i bakhjulet. Jag har alltid varit farträdd...Sagt och gjort - in med foten bland ekrarna! Tvärstopp och stor smärta följde! Som tur är så är man ju mjuk i den åldern så inget blev brutet men en lättare stukning och en del skrapsår uppkom.

Nån vecka senare så hade vi tagit i land vid  Högbonden, ostkustens högst belägna fyr (80 m. ö. h.). De 3 barnfamiljerna som följdes åt i båtar tyckte att det skulle vara kul att gå upp till fyren via en stig och x antal trappor. Jag började nu ömka mig över att gå hela den långa, branta vägen med min skadade fot så pappa lät mej sitta på hans axlar hela vägen upp. Pust! Men va konstigt! Snabbt tillfrisknande pga den vackra utsikten kanske - för på väg ner så sprang jag tillsammans med de andra barnen. Pappa var inte lika road..hehe!

Alltså...det här är väl inte en rolig eller dråplig historia...som jag "lovat" att den här bloggen ska fyllas med. Men jag känner mej så stolt över en sak som jag gjorde igår så jag bara måste få blogga om den ändå. OK? Tack!

Jag är väldigt blödig och är livrädd att göra illa andra varelser. Och när vi skaffade hund för 4 år sedan så visade det sig snart att det var bara EN i vår familj , Cul, som kunde tänka sig att våga klippa klorna på hunden Silly. En pärs som man åtminstone ska fixa en gång i månaden.

En tråkig följd av detta blev att Silly fått en väldig respekt för Cul...nästan så att hon blivit rädd för henne. Speciellt om Silly får för sig att Cul kallar på henne för att det är dags för kloklippning. Då ställer hon sig under ett bord och darrar i hela kroppen. Så senaste månaderna har Cul vädjat till mej att jag ska lära mej detta "hantverk" så att jag kan ta över det. Huuuuh jag som knappt vågat vara i samma rum när hon klippt! Men förrförra gången höll jag i Silly, när Cul klippte, och klarade iaf av att se på. Förra gången klippte jag en klo och tänkte att det bara var tur att jag inte svimmade eller att hunden gick sönder (det kan börja blöda rejält om man klipper i pulpan som finns i klon) Men så igår så släppte "fobin" helt oväntat och jag upptäcker mej själv klippandes alla klorna utan att ens tycka att det var läskigt. Fattar inte än vad som hände! Cul var med och peppade/instruerade och hunden var ovanligt lugn (stavas självbevarelsedrift).

Va stolt jag blev över mej själv! Nu känner jag mig som en blivande veterinär eller bondmora!  Kakpoäng vill jag ha (ni som lyssnar på P3 vet vad jag menar)! Och duktiga Cul kan få bli mer kompis med sin hund igen - nu är det jag som är den nya kloklippar-bitchen i Sillys värld. MWOHUHAHAHA!  

När Cul började rita, i 2-årsåldern, så var det, som för de flesta barn, huvudfotingar som kom först.
Ni vet såna där gubbar med benen direkt fästa vid det stora huvudet och armar rakt ut i öronhöjd.

För 12 år sedan när jag sökte jobb som receptionist/växeltelefonist så blev jag kallad på anställningsintervju.  Min tilltänkta chef ställde en mängd frågor om mej och flera pejlande frågor om vi var nöjda med 2 barn eller om det kunde tänkas bli fler. Det nekade jag bestämt till - vi var så nöjda. Men han gav ett mycket sympatiskt intryck och verkade ha humor även om han var auktoritär. Några veckor senare blev jag kallad på ytterligare en intervju till samma ställe. Nu hade de gallrat från 10 intervjuade ner till 3. Samme chef, plus en bister bisittare, ställde ännu fler frågor och ganska snart frågade chefen: "Har det hänt något sedan du var här sist som på något sätt har förändrat din situation eller möjlighet att ta jobbet?" Det var tydligt att han igen fiskade om "gravid-risken". Och jag hör mej själv, flinandes svara: "Njaaae, det skulle vara att jag är med barn då!" Hans min var obetalbar! Hehe...Jag sa ganska snabbt att jag bara skojat och det var ett riktigt lättat men generat skratt som kom från båda utfrågarna.

Jag fick jobbet och är fortfarande kvar på samma företag och det blev inga fler barn heller ;-)
 

Föga anade jag som 3-åring att den käpphäst jag fick då och som jag och syrran älskade att springa runt med, några år senare skulle hjälpa mej att bli av med första mjölktanden! Oj, det sket sej i starten där! Dottern försökte lära mej igår att jag ska skriva KORTA meningar när jag bloggar...Svåååååårt! I alla fall ..jag fortsätter om käpphästen. När jag var 5 år och min första mjölktand skulle till att lossna så var det en massa yrsel från min sida om det. Den satt väldigt löst men jag kunde inte förmå mej att ta bort den utan gick omkring och surrade om hur lös den var, hur läskigt det kändes och vickade med den med hjälp av tungan. Ja, så där ni vet, som alla barn gör med sina första lösa mjölktänder. Pappa blev nog lite less att höra på allt det där jolmet så han kom på en idé. Han knöt fast en björntråd runt tanden och runt käpphästen och sen var det inge´ mer med det. Jag förstod inte hur det skulle kunna hjälpa utan fortsatte att hoppa runt med käpphästen och surra om min lösa tand. Det pappa visste men som jag inte förstod, förrän det lät "PLOPP", var ju att efter ett tag lessnade jag på att hoppa runt och släppte käpphästen, som föll i golvet...precis som tanden. Mission completed!

Kuriosa: Käpphästen finns fortfarande kvar hemma hos mina föräldrar, i mycket fint skick. Den roar fortfarande mina 4 syskonbarn då och då. Tror dock inte att den fått fungera som tandutdragare mer än en gång. Ingen är så lättlurad som jag? ;-D

När Simpan var i 4-årsåldern och vi hade en vedeldad bastu ute på gården där vi bodde så hände en frostig rolighet. Det var ca 15 minusgrader ute och Simpans pappa och grannen/svågern var överens om att det skulle  vara skönt med en bastu så de gick ut för att tända bastukaminen och göra iordning där ute. S ville väldigt gärna följa med ut och det fick han förstås. Han var mycket förtjust i att basta redan som liten. När de var inne i bastun för att lägga på ved osv så stannade s ute i omklädningsrummet men plötsligt uppenbarar han sig i bastun spritt språngande naken sägandes: "Ppppppappa jag frrrrrryser!!" Han hade i sin iver att få basta glömt bort att det tar nån timme att värma upp bastun...speciellt i 15 minus...  

Någon som vill ha ett annorlunda tips på hur man svarar barn som ställer märkliga frågor om allt möjligt? Ett tips från 60-talet närmare bestämt...När min syster och jag var små och ställde jobbiga frågor om varför maten såg ut som den gjorde...om den kanske såg lite annorlunda ut eller hundra andra frågor som 3-6-åriga barn kan ställa om allting då hade min far en standardmotfråga som han tyckte funkade utmärkt. Den löd som följer: "Vet ni vad  det vita i måsskiten är?"  Och vi som alltid glömde bort svaret på det frågade varje gång i flera års tid (senila redan då?): "Nääää va ä de??" "Det är skit det åxå" svarade han utan att röra en min. Hehehe..

För de som inte är uppfostrade med den sortens humor så betydde svaret bara att: "Fråga inte så mycket strunt. Det ni tycker ser/verkar konstigt är precis likadant som det övriga ni är van med".

Därmed inte sagt att min mammas mat inte var god - den var alldeles väldigt god...äh ni fattar!  

När S gick i femman eller sexan, då när man börjar med hemkunskap, så skulle läraren gå igenom ämnet Salt med klassen. Hon frågade eleverna om de kunde räkna upp några olika sorters salt och sonens klasskamrater svarade "koksalt!", "havssalt!", "bordsalt!" osv och läraren gav dom rätt för allt. Till slut när förslagen börjar tystna så säger S "timjansalt?!" och han upptäcker att läraren ser ut som ett frågetecken och frågar upp om hon hört rätt. Hon funderade säkert efteråt var han fått den udda idén från.

Men se..det fanns en förklaring. Hans föräldrar var "boven". Ända sedan S var riktigt liten har vi tagit salt från en sån där stor pappkartong och hällt över i en gammal Santa Maria Timjan-burk för att lättare kunna dosera vid matlagning. Det var den han hade vuxit upp med...- inte lätt att veta då!

Möjligtvis revanscherade han sig en del inför samma lärare året efter. Jag var där på "studiebesök" just när de hade hemkunskap och den lektionen skulle de lära sig allt om ost och ostbricka. Pedagogiska fröken hade tagit med sig några typiska ostar och hon hann knappt ställa frågan förrän S talat om vilka de var. Sedan när de dessutom fick var sin ostbricka (som han älskar) med de olika ostarna (och kex) och flera av kompisarna rynkade på näsan och inte ens ville smaka mögelostarna så gick S runt och peppade dom/alternativt tog deras mögelostar och smaskade glatt i sig allt. Fröken såg väldigt nöjd ut med honom DÅ iaf ;-)

När Cul var liten så hade man precis börjat med reklam-tv i Sverige (TV 4) och det är ju ingen nyhet att barn tar stort intryck av reklam (åxå). Det fick vi bekräftat på ett roligt sätt när Cul var 2-3 år och jag skulle tvätta håret på henne. När jag står där och löddrar in hennes hår och tar ännu mer schampoo i min hand så säger hon plötsligt med besviken röst: "Men mamma, var är tabletterna då?!"

Ni kanske minns den reklamen för ett schampoo - i den animerade filmen kom det ut små vitaminampuller ur flaskan och de innehöll diverse vitaminer och andra nyttigheter för håret.

PS  Jag vill minnas att flaskan var grå och i formen som dagens Clearasil-flaskor och att ampullerna (de som bara fanns i reklamen OBS! ;-)  var orange/gröna. Nån som minns vad det hette? Pantene Pro V har fastnat i mitt huvud...

När simpan var ganska stor, han kanske var 12 år, så var han hemma från skolan med förkylning. Mitt på dan ringde han till mej på jobbet och lät bekymrad. Han hade huvudvärk och efter att ha letat ett tag i medicinskåpet hade han hittat alvedon MEN han undrade om man verkligen skulle svälja den hel, den var ju så stor! Eftersom jag själv lider av fobi mot att svälja medicin hel så förstod jag direkt vad han menade men jag ville ju samtidigt inte överföra min egen fobi så jag svarade hurtigt att "Ta du bara ett stort glas vatten till så går den nog ner ska du se!" Han lät fortfarande tveksam men jag hejade på... "Men mamma...jag har tagit ur den ur folien nu och den ser mer ut som en sån där patron till en pistol eller nått...men...ok" säger han sedan.

DÅ plötsligt slår det mej att det säkert ligger kvar nått gammalt stolpiller med alvedon sedan

nån varit riktigt sjuk och jag skriker "Neej..vänta! Svälj den inte, det är ett stolpiller!"

Jag älskar verkligen roliga felsägningar! Speciellt de där den som levererar inte har en aning om hur rolig han/hon är. Och man inte har hjärta att tala om det för dom men sedan skrattar man åt den med  kompisar. Låter det elakt?  Om man inte säger vem som levererat den tycker jag inte det, right? Tyvärr har jag svårt att komma ihåg dom mer än några dagar bara. EN kommer jag ihåg just nu och den kommer här:

"Åh, vad jag känner mej utfattig nu! Jag vet inte säkert men jag tror faktiskt att mitt konto t o m är övertrakasserat!"

Nu är det bekräftat som jag redan misstänkt: Att simpan (och culs) vistelse några veckor i Dominikanska Republ var nyttig för hans noja vad gäller "smuts" osv.

Det började ju lovande redan andra dan därnere när Cul skrev följande i sin blogg:

 S bor med en kille från Wales vid namn Luke. Han är riktigt schysst. I deras hus har dom inget vatten just nu, och har inte haft det sen vi kom hit. Igår skulle Luke ta en dusch med hjälp av regnvatten. Han tittade ner i baljan som han precis skulle hälla över sig, såg att det simmade omkring små kryp och sa:
- Euw. Please don't eat my brain!
Och så hällde han det över sig.

Så igår när vi sitter vid middagsbordet för att äta grekisk sallad så tittar simpan, sin vana trogen, noggrant ner i sitt glas för att se om det finns något som inte borde vara där. Det har han alltid gjort och det värsta han hittat är väl någon liten diskmaskin"rest". Nu ringlade en 2 cm lång, smal mask i vattnet. S konstaterar bara kallt att: "Jag visste att jag skulle ha nytta av att jag kollar glaset nångång" och häller sedan upp ett nytt glas vatten ur samma tillbringare. Då var det bara att bita ihop och dricka upp sitt eget vatten som precis hällts upp ur samma tillbringare. Man vill ju inte vara sämre...

Antagligen kom den från salladen och jag påminde mej tyst vad mamma alltid sa när jag var liten:"Sniglar och sånt i salladen visar bara att den är fräsch och inte varit besprutad" 

När Cul var liten  så var hon ett mycket rörligt och livligt barn som inte var stilla i onödan. Gudrun, föreståndaren på hennes dagis, sa att hon knappt hade sett ett rörligare, mer klättrande barn och hon hade ändå jobbat med barn i 30 år. Hon sa att om man undrade var Cul va så kunde man alltid kolla i nån lekställning - längst upp, eller uppe i ett träd - så var hon där. Hon föreslog att vi skulle sätta henne i gymnastikträning så hon fick lite utlopp för sin rörlighet. Det gjorde vi åxå och hon tränade/tävlade flera år i truppgymnastik och vi märkte att det var ett bra sätt för henne att få ut all sin rörelseenergi. Men varför berättar jag nu allt det här? Jo som en liten introduktion till historien om när jag fann henne dinglande och gallskrikande i trappen hemma, som 3-åring. Hon hade gjort ett tidigt bungyjump men slarvat med förarbetet kan man säga: Hon hade bundit ett sånt där vitt paketsnöre (de håller för allt!) hårt runt ett av fingrarna, sedan bundit den andra änden runt en av spaljebräderna i trappräcket. Sedan, tydligen, kastat sig ut från mitten av trappen bara för att upptäcka att snöret var ca en meter kortare än trappen! Så där hängde hon nu med armen ohjälpligt sträckt uppåt mot trappräcket och med ett snöre som grävde sig in i hennes lilla, söta finger. Uj så ledsen flicka och uj va snabbt mumelen fick av det dumma snöret!

Redan året efter knöt hon ett rep runt en tall på gården och runt sin midja och kastade sig ned för en mur som vi har på gården. Gjorde nästan lika ont har hon berättat...den gången fick dadelen (pappan) rädda henne.

När Simpan var 2 år så bodde vi i samma hus som min syster och svåger och en söndag fick vi 4 vuxna för oss att vi skulle se på Hajen (1) när lillkillen knoppat in i sin "mitt-på-dan-vila i deras sovrum. Mot slutet av filmen - ni vet när hajen, galen av hämndlystnad håller på att tugga i sig fiskebåten och allt är kaos och de skjuter skarpt på den och t o m slänger en bomb på/i den DÅ visar det sig att sonen vaknat....plötsligt står han bara där mitt i rummet och tittar på den dramatiska upplösningen av Hajen och säger upprört: "Mammaaaaa, varför är dom dum med jättereckan?!"

Så talar en sann djurvän!

Bäbislexikon: Jättereckan = Gigantisk räka

Min föresats när jag startade den här bloggen var att jag skulle skriva om roliga och/eller gulliga saker som kan roa en och annan (mest mej själv??). Frågan är om den här lilla berättelsen kan räknas till någon av ovanstående kategorier men själv tycker jag nog att händelsen var både kul å göööööööllig. Vad som hände denna vecka var nämligen att jag fick ett handskrivet brev från "min" vårdcentral. Handskrivet!  Tror det är första gången i mitt fyrtio-plus-liv som nått liknande hänt. Jag menar...nog för att jag är gammal men skrivmaskinen har ju funnits sedan vaddå...sent 1800-tal? Samtidigt känns det lite charmigt åxå...måste jag motvilligt medge. Men proffsigt - nej! Vad har de  t ex för dokumentation nu på att de skickat mej detta brev kan man undra. Men jag vet - de skrev det säkert med ett karbonpapper under! Ett sånt där mörkblå-lila som det gällde att vända åt rätt håll - minns Ni dom?

När min pappa var liten var han en riktig liten spjuver. Rättelse: det är han fortfarande.

Efter 2a världskriget slut så började Sverige importera bananer (igen?) och när pappa var i småskoleåldern och satt och hängde utanför byns lanthandel med 2 kompisar så kom handlaren plötsligt ut och frågade om de ville smaka en banan var. Det är svårt att fatta nu men det var väldigt "märkvärdigt" då. Ingen av de tre grabbarna hade ätit banan förr i sitt liv så de svarade andäktigt: "Jaaa!". Så snart handlaren avlägsnat sig frågade pappa om de inte skulle ha en kappätartävling - vem äter upp sin banan snabbast? De två kompisarna hakade genast på och upptäckte för sent att när de just tryckt i sig sina bananer, utan att riktigt känna hur den smakade så ropade pappa triumferande. "Ha, jag har hela min kvar!" och började sedan njutningsfullt mumsa i sig sin första banan låååångsamt och retfullt...

När Simpan var strax 3 år gammal så var hans mormor och morfar barnvakt och de åkte med båten till Lill-Sladan för att bl a plocka blåbär. När vi kom dit med bil för att hämta hem sonen så upptäcker vi mormor bärandes på simpan samtidigt som hon försöker plocka blåbär med bärplockare. Jag ropar till förskräckt: "Men mamma vad GÖR du?! Varför kånkar du på S, han kan ju gå själv!" Mamma berättar skrattande att när de gått ett tag i bärskogen och han antagligen blev trött och less så sa han till sin mormor: "Moooormooor, du får bära mej nu! Jag har tappat balansen - den ligger däääär borta!" och så pekade han långt in i skogen.

Hur kan man motstå ett sånt argument liksom?...Han är deras första barnbarn, kanske ska tilläggas ;-)

När Cul var ..kanske 4 år och jag var på väg in i hennes rum för att natta henne så kände jag hur mina sockor liksom fastnade direkt innanför hennes dörröppning men jag antog att jag känt fel eller att hon bara spillt lite saft och jag bestämde mej för att göra något åt det i dagsljus. På morgonen dan efter när jag gick in till henne så blev det samma känsla igen - sockarna stannade tveksamt i början av rummet medan jag själv fortsatte in...

När jag tittade ner på golvet och böjde mej ner för att känna på golvet så upptäcker jag ett område på typ 1,5 kvadratmeter just innanför dörren som är väääääldigt klistrigt och när jag frågar Cul som vaknat lite yrvaket så säger hon med en 4årings all självsäkerhet i rösten..och som att det är det naturligaste i världen: "Jamen, det är ju mot tjuvarna mamma!" Och när jag tittar mej runt i rummet och upptäcker ett limstift som är väldigt slut och samtidigt påminner mej om att vi två kvällar innan sett filmen "Ensam hemma" så fattar ju jag åxå! Klart det skulle ha skyddat henne mot elaka inbrottstjuvar!

Ni minns väl dom elaka, korkade inbrottstjuvarna som kommer till Kevins hus när han är ensam hemma  och alla olika fällor som Kevin gillrade åt tjuvarna?