Alltså...det här är väl inte en rolig eller dråplig historia...som jag "lovat" att den här bloggen ska fyllas med. Men jag känner mej så stolt över en sak som jag gjorde igår så jag bara måste få blogga om den ändå. OK? Tack!

Jag är väldigt blödig och är livrädd att göra illa andra varelser. Och när vi skaffade hund för 4 år sedan så visade det sig snart att det var bara EN i vår familj , Cul, som kunde tänka sig att våga klippa klorna på hunden Silly. En pärs som man åtminstone ska fixa en gång i månaden.

En tråkig följd av detta blev att Silly fått en väldig respekt för Cul...nästan så att hon blivit rädd för henne. Speciellt om Silly får för sig att Cul kallar på henne för att det är dags för kloklippning. Då ställer hon sig under ett bord och darrar i hela kroppen. Så senaste månaderna har Cul vädjat till mej att jag ska lära mej detta "hantverk" så att jag kan ta över det. Huuuuh jag som knappt vågat vara i samma rum när hon klippt! Men förrförra gången höll jag i Silly, när Cul klippte, och klarade iaf av att se på. Förra gången klippte jag en klo och tänkte att det bara var tur att jag inte svimmade eller att hunden gick sönder (det kan börja blöda rejält om man klipper i pulpan som finns i klon) Men så igår så släppte "fobin" helt oväntat och jag upptäcker mej själv klippandes alla klorna utan att ens tycka att det var läskigt. Fattar inte än vad som hände! Cul var med och peppade/instruerade och hunden var ovanligt lugn (stavas självbevarelsedrift).

Va stolt jag blev över mej själv! Nu känner jag mig som en blivande veterinär eller bondmora!  Kakpoäng vill jag ha (ni som lyssnar på P3 vet vad jag menar)! Och duktiga Cul kan få bli mer kompis med sin hund igen - nu är det jag som är den nya kloklippar-bitchen i Sillys värld. MWOHUHAHAHA!