En både komisk och lite sorglig sak som jag lagt märke till: "Dagens ungdom" - åtminstone våra 2 barn har knappt en aning om hur man skriver en adress på ett kuvert. Adressen kan lika gärna hamna nere till vänster eller i mitten. Och var frimärket ska placeras är långt ifrån självklart. Det har gett oss, "gamlern", flera roliga stunder...senast igår faktiskt. Att de sedan kan en massa om ny teknik där vi är helt på läktarn är ju en helt annan sak. De är helt enkelt mycket mer vana med att skicka e-mail än ett vanligt brev och de är överhuvudtaget inte vana att skriva för hand. Cul berättade igår att när lärarna säger åt klassen att: "Nu ska vi se en film och ni ska anteckna under tiden men INTE på datorn utan i ett block" så blir det frustration och uppror i klassrummet. "Skriva men inte på datorn?!? Höh! Vafför dårå?! Jooooobbigt".

Men, som sagt, de har lätt för andra saker som vi har svårt för. Mamma-skryt men faktiskt sant: När Cul var 5-6 år så var hon datasupporten på sitt dagis. Dagisfröknarna var inte så duktiga på t ex hur man installerade och startade Pippi Långstrump-CD:n så det fick lill-stumpan Cul fixa. Så där ja: Först lite spe och sen lite beröm. 1-1 ;-) 

När vi flyttade in i huset, som ursprungligen byggdes på 50-talet (delar av det) så var det väldigt mycket sjuttiotal över det. En del av det ville vi absolut ta bort så snart som möjligt. Dit hörde definitivt heltäckningsmattan som täckte hela golvet i bastun. !!!. Det var dessutom andra huset här i området som vi tittade på - som hade det. Det hände en ganska rolig/pinig grej i samband med den mattan. Sum var 7 år när vi precis köpt huset. Givetvis hade han hört oss berätta om det otroliga i att någon kunde lägga heltäckande i bastun och nu var det ca 1 månad innan vi skulle få tillträde till huset och min syster och svåger var på besök. Givetvis ville vi visa dom huset. Så vi frågade grannen som bodde precis nedanför om vi kunde få låna nyckeln till huset bara för att visa det lite snabbt. Det gick så klart bra. Och när vi står där allihopa inne i badrummet och Sum just, med stor inlevelse, har börjat berätta för moster och "mobban" om den snuskiga heltäckningsmattan då dyker ägarinnan av huset upp! Vad är sannolikheten för det liksom? Hon har dessutom hört vad Sum sagt och hon ser lite stött ut och säger förnärmat: "Det är faktiskt en nålfiltsmatta!" Gissa om det var svårt att hålla sig allvarlig då? 

Stora påfåglar i blått verkar ha varit modernt på 70-talet när de köpte huset. De återfanns både i ett sovrum och på toaletten. De i sovrummet var gräsliga. De, på kaklet, på toaletten skulle jag inte byta ut om än vi totalrenoverade hela huset. Jag älskar dom! (typ du fattar?)     

Vi hann nog bli lite äldre innan vi upptäckte att pappas "tideräkning" när vi barn frågade hur långt vi skulle åka med båten den dan..den var lite luuurig. Oftast ska man ju ta sig ut ur en vik eller en inre skärgård och kanske gå lite längre ut på sjön - där farleden ligger. Och sedan när man börjar närma sig slutstationen så ska man tråckla sig in mellan kobbar och skär till den trygga natthamnen. Men när pappa fick frågan om hur lång dagsetappen var då svarade han oftast bara den tid det tog mellan de båda "yttre" fyrarna eller sjömärkena. Den andra tiden - att ta sig ut och in "glömde" han liksom bort att ta med. 4 timmar blev ofta 6 timmar. Han visste väl att vi skulle ha blivit lite rastlösa och otåliga om vi visste....vilket vi ibland åxå blev...

På 70-talet hände det dessutom ofta att vi fick runda små, starka bogserbåtar som drog gigantiska timmersläp i 2 knops fart eller att vi fick göra en lång omväg runt laxryssjor som kunde blockera vår kurs. DET kunde dock inte pappa rå för...
 

Cul var 5 månader och vi var en trappa ned och hälsade på min syster och svåger. Cul hade till den dan aldrig smakat något annat än bröstmjölk. Nu kom vi på att det kunde vara kul för henne (och oss!) att hon fick smaka något annat. Så vi räckte henne en liten citronbit och riggade kameran - förberedda på världens sötaste/suraste grimas. Döm om vår förvåning (som man sa på 50-talet) när vi upptäcker att hon inte gör ens en antydan till grimas utan verkar gilla den sura smaken! På nästa foto i albumet kan man se hur hon fortfarande sitter och snuttar på citronen, själv, hehe...

När Simon var bäbis så var min syster mycket förväntansfull inför hans första "smakportion". Hon fick mej att lova att hon skulle få vara med när det hände. Jag ville helst vänta tills efter han blivit 6 månader (för allergirisken) men det var nog något tidigare som hon inte kunde bärga sig utan kom till oss med en päronpuréburk. Frågan är om inte han gjorde en liten grimas åt päronsmak. Konsistensen var ju dessutom olikt allt han varit med om hitills. 

"Tyst! Mamma sover!" sa Sum, i 12-årsåldern och uppåt, ibland, till Cul när de bus-bråkade. Hon började åxå använda uttrycket. Det var en märklig känsla första gången jag fanns i samma rum - vaken - och en av dom sa så. Händer fortfarande - fast nu enbart som internskämt.

Var han fick det från? Jo..jag jobbade ganska mycke´ natt en period och då hörde de sin far säga så till dom "ofta"...

Min systers kompis gick in på Systembolaget och när det var hennes tur sa hon: "Hej, jag vill ha en halva Entrecote!"

Expediten, som såg något förbryllad ut sa: "Hm, menar du kanske en halva Cointreau?"

Syrrans 6-åring håller på att välja, med sin pappa, bland de tecknade filmer de har hemma

då han säger: "Pappa...de va länge sen vi såg en tjock* film".

*VHS jmf DVD

1972. Jag, Eva (som blev polis) Mats och min lillasyster sitter vid vårt tält framför hyreshuset som vi bodde i tills jag var 9 år. Vi flyttade m.a.o därifrån året därpå. Diket som man ser till höger var en hel liten bäck på vårarna. Det simmade stora fiskar i den då. En vår när lillasyster bara var 2 eller 3 år så skyndade vi oss ut före mamma och min vilda, snabba syster sprang rakt ner i bäcken och jag som var så försiktig slängde mej ner och höll fast henne och skrek som en stucken gris på mamma. Ja...det är knappt jag tror det själv...men mamma har berättat det många ggr.

Förutom den enda skräck-gången så hade vi mycket roligt vid och i den där bäcken framförallt på våren och försommaren när den hade vatten. Den låg bara 10 meter från hyreshuset och borta till vänster vid mattpiskstället fanns det en liten träspong (bro) som vi lekte ofta på och vid. Vi tittade på grodskum, dämde upp, kastade i saker och åt surblad som växte där osv osv (allt sånt som barn gör vid vattendrag ni vet). 

PS Minns ni Manolito-glassarna? (såna vi äter på fotot) Vaniljpinnar med rött isglassöverdrag och mörk choklad på toppen. Minns att det var revolvrar på paketet och pappret. För yngre läsare: Manolito var en tuffsnygging i en populär western-serie som hette High Chaparral.

Snart lär det visa sig om Dadelen (alias B) präglat sina barn att göra likadant som honom i trafiken. Jag tänker nu speciellt på ett litet roligt hyss som han har för sig under sommarhalvåren. När vi är ute och kör och han får syn på en man på en parkeringsficka som står och kissar så tutar han glatt och vinkar intensivt.

Det blir en del komiska reaktioner på det: De är ju redan obekväma med att de står så nära vägen och lättar trycket - när någon då tutar och vinkar så tror de ju att det är nå´n de känner - då försöker de ofta avbryta det de håller på med för att hinna hälsa och se obesvärade ut, vilket de sällan lyckas med.   

Vägverkets inspektör som Cul körde upp för, förra veckan, var en bister herre i 50-årsåldern (what´s new?). När de var på väg västerut längs Bergsgatan gav han plötsligt order om att de skulle "avbryta körningen" och åka norrut mot Birsta. Cul sträckte på sig och svarade: "Sir! Yes Sir!"

Hon fick iaf ett liiiitet leende från Herr Allvarlig då. :-D   

Jag minns än hur nöjd å glad jag blev första gången jag upptäckte att mina barn, så tidigt, hade humor. En alldeles egen humor (ofta inte helt olik föräldrarnas). Och att de kunde "göra" egna skämt när de bara var en tvärhand hög!

Ett minne från när Sum var kanske 5 år. Jag överhörde när han frågade sin pappa: "Papaaa...varför har mamma alltid rätt?!"

Jag är klok(?) nog att inse att det kanske handlar mer om mitt sätt, än om andelen ggr jag har rätt. Men ändå! Jag log brett för mej själv när jag hörde det (och berättade för alla, hehe)

När Cul var liten hade hon och kompisarna mycket roligt under trappen i matrummet. Det var lätt, och mysigt att bygga en koja där.  Många nätter har hon haft sova-över-bus där. En av de mer arbetade kojorna gjorde hon med Anna och Gustav (se foto). På den hade de tom kryp-ingång via stolar.

Syrran och jag hade åxå en inomhuskoja i anslutning till trappen i hallen men jag har inget minne av övernattningar. Att bygga koja verkar vara ett mänskligt behov som barn iaf! 

Och på tal om min mammas bullar (se förra inlägget). De borde få ett alldeles eget inlägg! De är faktiskt världsberömda i hela Skellefteå...typ. För att de är så goda och dessutom fina att se på. När jag bodde hemma så bakade mamma dom varje eller varannan vecka. De fanns alltid hemma och det luktade ljuvligt när de gräddades. De var alltid snurrade och innehöll för det mesta en kakao/socker blandning och var strösslade med pärlsocker och hackad mandel. Senare ändrade hon formen på dom till en mer avlång form. För några år sedan överraskade Cul oss med att baka perfekta kopior av dessa legender (se bild). Mmmmm!

Sum hade varit hos mormor och "hjälpt till" att baka bullar. Vi kom hem och jag gick vidare in i lägenheten för att klä av lillasyster. Funderade efter ett tag varför inte Sum kom efter och varför det var så tyst. Och när jag kom ut i hallen  såg jag denna söta scen:

En vår, ett halvår efter färjan Estonias förlisning, så kom jag och B på att vi skulle "kidnappa" barnen (8 och 5 år då).  Vi skulle överraska dom med en båtresa över till Vasa, där vi har kompisar (som har/hade barn i samma ålder). Det var på den ljuva tiden när Finlandsfärjan fortfarande gick från Sundsvall! Vi packade, bokade biljetter och fixade utan att  barnen anade något. Sedan, på dagen D, så föreslog vi att vi skulle ut och fin-åka lite, kolla på nya golf-ranchen nere vid hamnen osv. När vi väl var där nere, några hundra meter från färjan så "råkade" B hamna i bilkön som var på väg mot färjan. Sum blev klart störd över sin klantiga pappa, som säger att det är lugnt, han ska bara köra liite längre fram. Sedan när vi kom fram till det lilla biljetthuset så sa han åt barnen att "han ska kliva ur och prata med dom om hur han smartast ska ta sig ur kön". Istället löste han så klart biljetterna. Plötsligt såg barnen hur vi åkte in i färjans mörka inre genom den stora öppningen i aktern och B spelade teater (jag med) om "hur klantigt det här blev och att vi får backa ut sedan". Vi tyckte det var mkt roligt...tills vi upptäckte att båda barnen grät i förtvivlan. Lillasyster blev så klart rädd hon med när hon såg hur vanmäktig S var över pappans oväntade hjärnkollaps som fört oss in i en sån där färja som nyss sjunkit till havsbotten... Men när vi lugnande berättade att det var en glad överraskning - att vi var på väg till kompisarna i Finland och stack till dom en hunka var för att "spela" och köpa godis för DÅ torkade tårarna snabbt... tack-och-lov.  

Jag har åkt Finlandsfärja många gånger men jag måste erkänna att jag blev "efteråt-rädd" när jag fick höra att Estonia tidigare hette Wasa King och gick mellan Umeå och Vasa...Innan barnen fanns åkte B och jag över där, i storm, en gång, med ett systerfartyg till blivande Estonia (hade samma sorts bogvisir,  roll-on-roll-off färja). Handfaten på toaletterna var fyllda med spya från alla som var sjösjuka... Vi 2 (och några till) satte oss i picnicstolar högt upp på akterdäck. Frisk luft och fri sikt iaf. Färjan rullade så kraftigt så att stolarna, med oss i, gled fram och tillbaka över däcket!! Tur bogvisiret stod pall då!

När Cul var född kom min mor och far och uppvaktade oss på BB. Mamma hade med sej en ståtlig mönjelilja som blommade med två blomsterstänglar. Krukväxten följde så klart med hem och blev stående i Culs rum. Den levde år ut och år in men blommade "aldrig" mer. Men så - precis när det var dags för Cul att fylla 10 år - DÅ blommade liljan igen (se foto).

Den har på alla år aldrig fått sidoskott (barn) men så - precis när Cul blev myndig, 18 år, - DÅ var det tydligen dags att skicka ut ett skott (ni anar symboliken va?). Blommar den för 3e gången samma vecka som Cul blir 20 då börjar jag nästan undra över hur många tillfälligheter en krukväxt kan ruva på...tihi!

En österrikare som jag känner sa en gång när jag var ganska liten att vi svenskar använde våra adjektiv så konstigt. Att vi t ex utan att någon reagerade kunde säga att någonting var "fruktansvärt trevligt" eller "hemskt snyggt". Det där har jag tänkt på flera gånger sedan dess men man blir liksom så van att alla säger så...så man reagerar inte till slut.

Tills idag när jag hör en tjej på jobbet kommentera en spansk semesterort och säger att "det är skit-vackert där!"

Förra året ,ungefär, började Sum säga "jag lägger den där" med helt neutral, uttråkad röst så snart han råkade tappa nått. Något som Cul snabbt hakade på. Det är svårt att återge i text men det gjorde faktiskt fumliga situationer mycket roligare helt plötsligt.

I slutet på 70-talet när min lillebror var ca 3 år så hade han fått en jättefin Volvo-leksaksbil med tillhörande husvagn. Han lekte mycket med den. Vi hade en Kockum-spis som hade en sån där delbar ugn - perfekt garage, tyckte nog min bror och parkerade hela ekipaget där inne på gallret, när mamma inte såg. Några timmar senare skulle hon baka. Hon slog på ugnen. Efter en kvart så kände vi alla hur det luktade bränd plast i hela köket och när vi tittade in  i ugnen fick vi se den lustiga synen av en smältande Volvo + husvagn som droppande var på väg ner genom ugnsgallret. Leeeeedsen bror följde...

När jag var ett år och 5 månader så blev jag plötsligt storasyster. Det är något jag har uppskattat mycket sedan men de första veckorna var jag betydligt mer tveksam till den nya, inkräktande familjemedlemmen. Hon kidnappade ju min mamma helt och hållet när hon var vaken. Skandal! Jag kom på att när mamma satte sig för att amma lillasyster så ställde jag mej vid pianot och slog huvudet mot det lagom skarpa hörnet vid tangenterna tills jag började gråta (jaja, jag vet att jag blev lite konstig efter det;-). På så sätt blev mamma tvungen att släppa syster och trösta mej i stället. * Elakt skratt *.

Men mamma var finurlig. En massa släktingar och kompisar var ju på väg hem till oss för att uppvakta pga lillans födelse och hon sa då till mej att det var MIN bäbis minsann. Och när alla sedan hälsade på och ville se på den lilla så sa mamma: "Ni får fråga M om lov, det är hennes bäbis!" Och nästan på en gång så gick jag från svartsjuk syster till omåttligt stolt storasyster.  Klok mor (far ror).

Hörde dessa 2 historier på jobbet i veckan. De är roliga, tycker jag, även om de handlar om att slåss, så därför berättar jag dom vidare för er:

Arbetskompis 1 och hans kompisar var ute och åkte på sina motorcyklar. Plötsligt svängde en just passerande bil tvärt höger i en korsning. Kompisen som åkte först hade inte en chans att hinna bromsa eller väja. Han ville antagligen begränsa sin luftfärd, och var vätränad, så han höll hårt i mc-styret..så hårt att det böjdes... När kompisarna, efter krocken, rusade fram till honom så såg de på en gång att båda underarmarna var av, men killen sa vresigt "Hjälp mej upp! Jag ska spöa kärringen!"

Arbetskompis 2 berättade om när han bodde i London med 2 zeeländare - kiwisar. Den ena av dom tyckte att en pubkväll var misslyckad om han inte fått slåss. Hederligt slagsmål med knytnävarna hörde liksom till. Alltid när det var dags att gå ut "för att göra upp" med någon så hejdade han sig och sa, med sin släpiga aussie-engelska "Just a minute" tog loss bryggan med framtänderna och stoppade dom i jackfickan. Detta gjorde  alltid motståndarna synligt nervösa.

Cul har alltid varit den mest tekniska i vår familj. Antar att hon fått det efter sin morfar. 2 exempel: När hon, som 10-åring, fick en kontorsstol, omonterad, så satte hon ihop den helt själv utan att titta på monteringsanvisningen! Att flippra ihop en rullstol av Meccano åt trafikskadade Helge var ju åxå snabbt gjort (i samma ålder)...
/förvånad men stolt mor

Att många elitidrottsmän är väldigt vidskepliga och har speciella ritualer innan match och tävling är ju ingen nyhet. De måste knyta skorna i en viss ordning, på ett speciellt sätt osv osv. Men att en del i deras publik minst har lika mycket hyss för sig för att matchen/tävlingen ska gå bra det var en nyhet för mej i alla fall.

Idag fick jag höra följande historia om 2 av mina arbetskamrater. Vi kan kalla dom Per och Kurt. De är 40 och 60 år. De hejar vääääldigt mycket på sitt ishockeylag Timrå IK. Igår förlorade Timrå en avgörande match och är inte längre kvar i finalstriden om SM-guld. Det KAN bero på att Per och Kurt misslyckades med någon av följande ritualer som de utför varje hemmamatch.

De säger alltid innan matchen till alla att Timrå kommer att förlora. De går in på EON-arenan genom samma dörr och står på samma ställe varje match iklädd matchtröjor (så långt inge´ speciellt). I första pausen går de och köper korv. Per först och sen Kurt och sedan är det viktigt att de tar ketchup och senap i rätt ordning och att INGEN ställer sig mellan dom två i ketchup/senap-kön. Gör någon det så blir det förlust! För pengarna som Kurt får över när han köpt korv måste han köpa en chokladlott. Och det måste han göra i samma kiosk och av samma tjej varje gång. En gång hade hon tagit rast när de kom men då fick de ropa på henne. Lotten får han absolut inte vinna på. Gör han ändå det så måste han ge bort den. Men då kan det som bäst bli oavgjort i matchen. Om det blir förlängning av matchen så måste Per gå och köpa Trocadero och en Go´bit. Och då är det viktigt att han delar Trocaderon med Kurt.

När jag gick i mellanstadiet så var jag och min syster väldigt mycket med några brorsor som bodde i närheten. Vi byggde väääärldens finaste koja Egentligen var det nog mer ett svartbygge än en koja. Vi hade tegelgolv och väggar av flyt-timmer, en kamin samt en altan med plåtväggar. Kojan/stugan hade vi byggt vid en stor gammal tall nere vid stranden några hundra meter från vårt hus.

Nått år senare så satt mamma uppe sent på kvällen och läste. Plötsligt skymtade hon något ovant i ögonvrån. Hon tittade bort mot lilla skogen som sluttade ner mot vattnet och såg ett konstigt ljussken. Det tog några sekunder innan hon förstod vad det var - det brann! Och hon kunde ungefär ana att det borde vara där nere vid kojan. Hon skyndade sig att väcka pappa och de tog med sig var sin hink och sprang ner i skogen. Kojan brann för fullt. Dessutom brann det uppefter den gamla ståtliga tallen...och de andra träden stod farligt nära. De skyndade sig ner till vattnet och fyllde sina första hinkar. Mamma var förstås väldigt uppstressad och orolig. Hon kastade den första hinken rakt upp...mot branden i trädkronan. Vattnet från 10-liters hinken vände i luften och hamnade rakt på henne. När hon stod där och kippade efter andan, dyblöt, hör hon pappas syrliga kommentar: "Det var trädet du skulle släcka!"

Hehe...men sedan gick det bättre - de släckte branden alldeles själv! Kojan var en förkolnad ruin och tallen var illa svedd. Under åren som gick, när vi många ggr passerade stranden med båten, så såg vi hur tallen år för år repade sig och faktiskt överlevde. Flera år senare fick vi höra att det var några 15åringar som "lånat" kojan den kvällen och klantat sig med kaminen - så då fick vi förklaringen till att det börjat brinna där fast vi inte varit där på länge...

Sum, 6 år, hans kompis William och jag skulle gå hem från förskolan. På hemvägen fanns det en axel-hög, gammal stenmur som följde vägen. Små-killarna klättrade upp på muren och började balanserande jaga varandra längs muren. Tills jag hörde en av dom säga till den andre: "Hur många liv har du kvar?!"

Nervös mor, som jag ibland är, så beordrade jag genast ner dom från muren. I deras Gameboy-dataspel hade kanske hjälten 4 extra-liv men det var DÄR det! ;-)

Min mormor såg en enda biofilm i sitt liv! Det var i mitten på 80-talet. Och jag fick vara med. Det var en upplevelse faktiskt. Redan när reklamfilmerna kom igång så satt hon och kommenterade högt och var alldeles uppspelt. Vi såg "Mitt Afrika" (fick 7 Oscar!) som handlar om Karen Blixens liv i Afrika. Den innehåller mängder av hisnande vackra naturscener, vilda djur, romantik och spänning. Efteråt har jag tänkt att det var nog den bästa filmen vi kunde ha tagit med henne på. Att vi hade tur att den gick precis då. 1 år senare var hon död...

Mormor hade ju bott på landet, fått 5 barn och dessutom haft korna att mjölka varje kväll - inte lätt att klämma in ett biobesök då! En del husmodersfilmer hade hon i alla fall sett. Lite snabb-googlande på nätet visar att husmodersfilmerna var något som kom på 50-talet och som visades mitt på dan. Filmerna räckte inte mer än en kvart. De skulle vara lite upplysande om t ex vänstertrafiken, skotillverkning osv. Låter inte såååå kul, om du frågar mej.

På mitt första biobesök såg vi Djungelboken (1969?) Jag vill minnas att farmor faktiskt följde med på den, förutom mamma och syster. Hoppas att den inte var hennes enda biofilm tihi...