När jag var ett år och 5 månader så blev jag plötsligt storasyster. Det är något jag har uppskattat mycket sedan men de första veckorna var jag betydligt mer tveksam till den nya, inkräktande familjemedlemmen. Hon kidnappade ju min mamma helt och hållet när hon var vaken. Skandal! Jag kom på att när mamma satte sig för att amma lillasyster så ställde jag mej vid pianot och slog huvudet mot det lagom skarpa hörnet vid tangenterna tills jag började gråta (jaja, jag vet att jag blev lite konstig efter det;-). På så sätt blev mamma tvungen att släppa syster och trösta mej i stället. * Elakt skratt *.

Men mamma var finurlig. En massa släktingar och kompisar var ju på väg hem till oss för att uppvakta pga lillans födelse och hon sa då till mej att det var MIN bäbis minsann. Och när alla sedan hälsade på och ville se på den lilla så sa mamma: "Ni får fråga M om lov, det är hennes bäbis!" Och nästan på en gång så gick jag från svartsjuk syster till omåttligt stolt storasyster.  Klok mor (far ror).