När vi fortfarande bodde kvar i Klemensnäs så hade jag en bästis som hette Ewa. Vi började nog leka ihop när vi var i 6-årsåldern och fram tills vi flyttade därifrån när jag gått ut 3an. Ofta när hon skulle gå hem så stod vi och kramades håårt längst ner i vår trappuppgång. En gång fick jag plötsligt en väldigt fin present av henne. Jag visste knappt om det var OK att ta emot den eftersom tom ett barn kunde se att det här var en väldigt gammal leksak. Men Ewa insisterade. Jag har frågat henne sedan, som vuxen, om hon inte vill få tillbaka den men NÄE den är fortfarande min. Speciellt den tillhörande handgjorda dockan i lera (?) känns 1800-tal...men vad vet väl jag. Rolig lösning på "rörliga armar" har den! (se nedan) Av den snälla barndomskompisen med de mjuka kinderna blev det en schysst polis minsann! Och leksaken finns så klart kvar...fast som alltid – endast som ”prydnad”.

Syrran påminde mej nyss om hur omåttligt stolt Sum var som 2,5-åring över sin 1a jeansjacka. Vi var i Florida vid den tiden och då surrade han om det flera ggr: "Jag har JEANSJACKA! ...Jag HAR jeansjacka!" osv sagt med sin ovanligt basiga barnröst. Det finns med på videofilm från den resan. Men när det gäller syrran och hennes man så hade de kunnat komma ihåg det ändå - de kommer ihåg förbluffande många detaljer från Sums första 4-5 år. Kanske för att vi delade hus och de inte hade hunnit få egna barn än? 

Simon slog ut sin ena framtand strax innan 2-årsdagen. Fick honom att se extra busig ut under hela förskoletiden!