Kan inte låta bli att sätta in detta übersöta foto på mor och far som nyförälskade. Som naturligt avslut på de senaste 2 blogginläggen.

”Och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar” Typ.

Kan ju inte låta bli att fortsätta konditori-bloggandet lite till eftersom jag har tillgång till ett sånt fint foto. Så ni/vi får se lite interiör från fika-plejset där  mor och far blev kära. Fotot togs till en annons för en radio och tv affär.

I övrigt kan jag väl berätta om konditor Sandberg och hans fru som drev stället att fru Sandberg var mycket noga med att ingen fick sitta med hatten eller annan huvudbonad på inne på deras konditori. Om de hade satt sej vid ett bord och inte tagit av sej hatten så blev mamma ibland strängt kommenderad av fru Sandberg att snarast gå fram till herrn och be honom ta av sej hatten om han ville bli serverad.

Mamma la åxå märke till att studenterna från läroverket gjorde det till en sport att beställa olika sorts dryck och fikabröd 4 stycken eller fler för att flinande se om hon skulle kunna komma ihåg hela beställningen när hon återvände med det beställda. Man fick ju inte skriva upp något utan allt skulle endast memoreras. "Men tji fick dom!"

 

Mamma jobbade som servitris på Sandbergs konditori inne i ”schtaan”. Pappa hade börjat komma dit och fika. En dag hade han beställt kaffe och bulle, vid bordet, och när mamma sa att det kostade 1 krona och 10 öre så räckte pappa fram en krona och en ny blank 5-öring som han misstog för en krona.
”Det är jämt” sa han lite stolt och flirtigt.
Egentligen hade han ju gett 5 öre för lite (och inte lika mycket dricks som hela fikat kostade, som han trodde).
”Jahaaa...tack!” svarade mamma lite klurigt och tog emot betalningen och gick till nästa bord.
De pratade lite mer senare och det kom fram att hon hade lite problem med sin bil.

När hon kom ut från konditoriet efter arbetsdagens slut så stod pappa där ute, lutad mot sin bil. Han hade tänkt hjälpa henne med bilen och hade fixat reservdelar. Och på den vägen är det...de är fortfarande ett fint par snart 50 år senare.

PS Frågar ni pappa så var det inte alls så att han gav 5 öre för lite utan mamma som flirtade tillbaka så snart hon fick den rejäla dricksen ( i den tidens pengavärde). Vi lär aldrig få veta vem som har rätt. Huvudsaken att de blev kära – annars hade jag och många fler inte funnits!

Asakoshop, närmast till höger där Sandbergs konditori låg, i början av 60-talet, på Nygatan (numera gågata). Rikscityhuset, det höga huset bakom finns ännu kvar, samt tegelhuset till höger, Statt. Längst bort till vänster skymtar St Olov kyrkan där inläggets par gifte sig senare.

Sum visade för några dar sen en tecknad serie som han såg, på VHS-band hos sin dagmamma som 5-åring. Allt finns ju på nätet nu för tiden.  Jag fick se en del av ett avsnitt.  Serien heter Silver Fang och handlar om hunden Silver Fang och hans polare som blir värsta superhundarna som slåss mot superbjörnar. Jag blir förskräckt i efterskott över att lill-simpan fick se sånt tecknat. Det var väldigt våldsamma fighter mellan djuren...utan att gå in på detaljer. Det var bland de första animeserierna (japanskt tecknat) som visades på TV i Sverige. Man hör tydligt den japanska berättarrösten. Tanken slog mej att det kanske är därifrån (undermedvetet) som Sum fått sitt stora Japan-intresse. Präglades som 5-åring. Hmmm.

En annan tanke som slog mej var både komisk och hemsk. Året senare, när vi fått en lite ”ordentligare” dagmamma så blev Silver Fang dagmamman allvarligt attackerad, när hon sov. Hennes hund började då skälla och angripa förövaren. I tidningen stod det att hunden förmodligen räddade hennes liv. Hunden var så klart inspirerad av superhjältehundarna i Silver Fang ;-) Nä men allvarligt – en hund kan vara ett bra skydd ibland!

Samma dag som Sum visade de tecknade hundarna och jag spånade enligt ovan så var Silly, hunden, och jag ute i skogen. Silly är vanligtvis en mycket försiktig hund som sällan skäller. Plötsligt ser vi en person som bara står där i motionsspåret med näsan in mot snårskogen. När vi närmar oss ser jag hur händerna åker  mot byxlinningen. Jag hinner fundera om jag ska träffa på min första blottare. Just när vi ska passera vänder sej personen hastigt om och i en halv sekund är jag helt säker på att nått otäckt ska hända. Innan jag hinner tänka tanken klart så har Silly gjort ett (sken)utfall mot personen och ”morrskällt” argt. Det var ingen blottare men jag blev  nöjd  att hon reagerade så försvarsmässigt mot en person som uppträdde så skumt. Silver Fang Silly!

Hittade de här små porslinsdjuren och barnbörsen när jag letade en sak nyss. Jag vet inte om ni åxå är så eller om jag antagligen ärvt mer gener från min mor än jag  vill tillstå: Den där omöjligheten att göra sig av med vissa saker som bara ”råkat bli med” år ut och år in. Alla de där sakerna är från 60-talet nämligen. Ekorren köpte/fick jag och min syster varsin av i lilla kiosken som låg ovanför skogen. På den tiden fanns det ju alltid lite prydnadsgrejer och sånt på kioskerna åxå. Var sitt lamm fick syrran och jag från tant Svea som studerade bibeln med mamma. Fanns nog lite biblisk symbolik i det gissar jag. Syrrans lamm såg inte ut som mitt. Det gjorde dom ännu finare. Tror hennes satt ner... Och börsen till slut – det var min första börs så det var i den jag samlade de där ”brunörena” som jag fick plocka ur min farfars storbörs.    

För någon vecka sedan när det regnat en hel del (nähä?) så såg jag grodskum i en liten bäck i skogen. Det har jag inte sett på länge! När jag var liten och vi bodde i Klemensnäs så såg vi det i bland i den lilla bäcken utanför huset. Syrran och jag tyckte nog att det var lite läskigt...både namnet och hur det såg ut. Kom grodorna från det där skummet eller vad då? Jag har kollat runt lite och uttrycket grodskum verkar vara antingen lokalt eller omodernt eller både och. Det verkar  inte”finnas” längre, eller? Och vad är det för något? Det är ju för sent på året nu att tillverka grodyngel ...och de kommer säkert inte ens från de där badskumsbollarna. Någon som vet ?

Ett litet tillägg till inlägget som handlade om min farmors mor Ingeborg.

Det är lite svindlande att vissa saker blir kvar så länge medan andra kastas efter några månader. Jag hajade till förra veckan när jag tog in en hemvävd duk från ett litet bord på altanen. Farmors styvmors initialer fanns där på duken. EN – Elin Norqvist. Hon som var Ingeborgs kompis sedan förut och blev hennes barnflicka och sedan barnens styvmor när Ingeborg dog så hastigt. Det finns fler dukar, som Elin vävt, kvar men jag har nog bara denna. Tänk om den kunde berätta om alla kafferep med mera som den varit med på!

Bara ett litet inlägg i kväll så jag kommer ur min ”skrivartorka”.

Minns ni figuren ICAnder som ICA körde med på 70-talet? Och som senare fick en flickvän/kollega som hette MonICA. De syntes lite överallt inne i ICA-affärerna och i ICAs tidningsreklam. Detta var ju långt innan tv-reklamen så några rörliga bilder har vi aldrig sett på dom. Lite söta är dom allt!