Jag har alltid varit hundrädd...antagligen pga min ängsliga natur och att jag aldrig känt några hundar närmare. Det blev väl inte direkt bättre av att jag blev biten av grannens hund som 10-åring och att jag var med när syrran blev hundbiten 10 år senare. Sen när man får barn så vill man inte gärna överföra sina"fobier" på sina barn men man tänker att det nog ändå är stor risk för att så sker.

Desto gladare blir man när det visar sig att man lyckats dölja/undertrycka det så pass att den inte ärvts. Beviset på att Cul definitivt lyckats ducka för att ärva hundrädslan fick jag när jag skulle hämta henne hos hennes alldeles nya dagmamma Irené när hon var 2 år. Dagmamman berättar roat att deras Bedlington-terrier löper för 1a gången och att hon matvägrat i flera dagar och att hon nämnt det till barnen. Nån timme senare ser hon hur lilla Cul tvångshåller huvudet på hunden och tvingar i henne torrfoder mellan tänderna.

Huuuua! (översättning till västerbottningar: Huvva!)

Sedan dess har vi ju skaffat egen hund och nu är jag mkt mindre hundrädd - Silly har lärt mej hundarnas kroppsspråk - tack för det!

PS Jag tycker inte heller att Bedlington är speciellt fina!