Kasta ett getöga hitåt!

Nu är jag minst sagt lite ringrostig igen så det blir ett kort blogginlägg så att jag inte sträcker mej...
När min morbror Lennart var i 8-10årsåldern så köpte han en get för 24 kronor att ha över sommaren. Geten var "osnöpt" vilket innebar att han markerade (läs pinkade) mot allt och det var ju inte så kul...för nån. Så efter några veckor så fick den åka enkel resa med slaktbilen... Han fick 23 kronor för den och sa då lite uppgivet till familjen "Om min första affär blev så här...hur ska då min sista bli?!

Och på tal om getter: Hörde ett gammalt talesätt för första gången förra sommaren. Det händer inte så ofta längre, tyvärr. Det var med anledning av att vi hade ovanligt mycket "pojkbesök hemma hos oss som hälsade på dottern som en äldre kvinna skrockande sa till mej att "Jojjo, har man getter i huset får man bockar på taket".
Det måste vara riktigt gammalt tror jag...När var det vanligt med gräs på taket och getter inomhus i Sverige liksom?!


Björkhammar!



Jag tror att det var någongång på 40/50-talet som det populärt att köpa flygfotografier på den egna gården. Som man sedan ramade in och stolt satte upp i ”finrummet”. Har läst om det för inte så länge sedan. Det här fotot satt hemma hos morfar och mormor. Det minns jag tydligt. Där ser man Björkhammar, deras ”bondgård” 2 mil norr om Skellefteå. Mellan byarna Ostvik och Byske. Det som var extra kul med bilden är att familjens, då 4, barn syns på bilden.  Åtminstone om man ser bilden i lite bättre upplösning och storlek. De står där i korsningen mellan ladugårds”stigen” och vägen och kikar upp mot flygplanet och skuggar sina ögon med händerna.  Antagligen var det inte så ofta som ett flygplan flög över lilla Björkhammar. De ser mer ut som grindstolpar i detta format tyvärr.

Jag minns att någon berättade att de 2 bostadshusen suttit ihop tidigare.  I huset till höger bodde  en annan familj. I den del av ”la´gårn” som låg närmast bostadshuset så fanns det en liten bostadsdel där drängen och pigan bodde när mamma var liten. Tyvärr syns den inte på flygfotot. Jag minns att den hade en vitmålad ”farstu” med lite snickarglädje men drängar/pigor avskaffades väl där nångång på 50-talet så jag har inget minne av att folk bodde där när jag var liten. Tack och lov.

Minnesgoda läsare minns att jag  har berättat ett barndomsminne som mamma har angående drängen. Riks-14 (sedan E4an) gick några 100 meter utom bild till vänster på fotot.


Bus på 50-talet

Jag har skrivit en hel del om min farmor och farfar redan. MEN eftersom jag bara var 6 år när min farfar dog så har jag inget direkt minne av min farfar och farmor tillsammans.  Tyvärr. Desto gladare blev jag då jag snubblade över det härhär fotografiet i pappas ”tonårsalbum”.  Farfar var ofta ute i sin fiskebåt på söndagarna och fiskade (nä, de var inga kyrkobesökare). Den här söndan har han fått me Greta, sin fru. De ser så glada ut. Jag har ju hört att farfar var en ”spelevink” som gillade att härma folk och skämta men farmor gillade inte kameror. Jag minns att hon var väldigt snabb att vända ryggen till eller sätta upp en hand eller tom tallrik för att slippa bli fotad. Antagligen var hon så redan vid tiden för det här fotots tillkomst och det är därför som farfar håller fast henne. Kanske är det pappa som är fotografen?


PS Jämför med det allvarliga ateljefotot på farfar :-)
Ganska så säkert är det Burvikshällorna i bakgrunden.


Helt opartiskt tyckande om 2 kära sötisar

Kan inte låta bli att sätta in detta übersöta foto på mor och far som nyförälskade. Som naturligt avslut på de senaste 2 blogginläggen.

”Och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar” Typ.


Hårda bud på kondiset



Kan ju inte låta bli att fortsätta konditori-bloggandet lite till eftersom jag har tillgång till ett sånt fint foto. Så ni/vi får se lite interiör från fika-plejset där  mor och far blev kära. Fotot togs till en annons för en radio och tv affär.

I övrigt kan jag väl berätta om konditor Sandberg och hans fru som drev stället att fru Sandberg var mycket noga med att ingen fick sitta med hatten eller annan huvudbonad på inne på deras konditori. Om de hade satt sej vid ett bord och inte tagit av sej hatten så blev mamma ibland strängt kommenderad av fru Sandberg att snarast gå fram till herrn och be honom ta av sej hatten om han ville bli serverad.

Mamma la åxå märke till att studenterna från läroverket gjorde det till en sport att beställa olika sorts dryck och fikabröd 4 stycken eller fler för att flinande se om hon skulle kunna komma ihåg hela beställningen när hon återvände med det beställda. Man fick ju inte skriva upp något utan allt skulle endast memoreras. "Men tji fick dom!"

 


När mor och far blev ett par

 


Mamma jobbade som servitris på Sandbergs konditori inne i ”schtaan”. Pappa hade börjat komma dit och fika. En dag hade han beställt kaffe och bulle, vid bordet, och när mamma sa att det kostade 1 krona och 10 öre så räckte pappa fram en krona och en ny blank 5-öring som han misstog för en krona.
”Det är jämt” sa han lite stolt och flirtigt.
Egentligen hade han ju gett 5 öre för lite (och inte lika mycket dricks som hela fikat kostade, som han trodde).
”Jahaaa...tack!” svarade mamma lite klurigt och tog emot betalningen och gick till nästa bord.
De pratade lite mer senare och det kom fram att hon hade lite problem med sin bil.

När hon kom ut från konditoriet efter arbetsdagens slut så stod pappa där ute, lutad mot sin bil. Han hade tänkt hjälpa henne med bilen och hade fixat reservdelar. Och på den vägen är det...de är fortfarande ett fint par snart 50 år senare.

PS Frågar ni pappa så var det inte alls så att han gav 5 öre för lite utan mamma som flirtade tillbaka så snart hon fick den rejäla dricksen ( i den tidens pengavärde). Vi lär aldrig få veta vem som har rätt. Huvudsaken att de blev kära – annars hade jag och många fler inte funnits!

Asakoshop, närmast till höger där Sandbergs konditori låg, i början av 60-talet, på Nygatan (numera gågata). Rikscityhuset, det höga huset bakom finns ännu kvar, samt tegelhuset till höger, Statt. Längst bort till vänster skymtar St Olov kyrkan där inläggets par gifte sig senare.


Hemvävt for ever..?

Ett litet tillägg till inlägget som handlade om min farmors mor Ingeborg.


Det är lite svindlande att vissa saker blir kvar så länge medan andra kastas efter några månader. Jag hajade till förra veckan när jag tog in en hemvävd duk från ett litet bord på altanen. Farmors styvmors initialer fanns där på duken. EN – Elin Norqvist. Hon som var Ingeborgs kompis sedan förut och blev hennes barnflicka och sedan barnens styvmor när Ingeborg dog så hastigt. Det finns fler dukar, som Elin vävt, kvar men jag har nog bara denna. Tänk om den kunde berätta om alla kafferep med mera som den varit med på!



Knäckande frånvaro

Min farmor sa, då och då, angående hennes son, min far, som liten: "Jag såg som aldrig till Jerker,  vi kände  bara att det var kladdigt på (dörr)handtagen".  Förklaring: Pappa sov  i köket på bottenvåningen när de fortfarande bodde i huset i Burvik. Han var den som tände i spisen på mornarna. Sedan kokade han ofta knäck innan de andra vaknat.  Kladdig frukost! Pigg på socker pilade han se´n i väg på busiga upptåg eller till skolan.  


Uppgraderat strömmingsjobb

Det visade sej att det fanns en liten rolig "slutknorr" på historien om pappas sommarjobb som "gilare":

När pappa var 14 år och jobbat med att gila strömming i 3-4 år så kom hans pappa Herbert på att han ju skulle tjäna mer om han i stället tog en strömmingslåda och en Besman-våg på cykeln och cyklade runt och sålde. Sagt och gjort. Han cyklade från Burvik, mot Övre Bäck och in mot Bureå och hade sålt slut strömming innan han var framme i Bureå. Då hade han tjänat 30 kronor! Det tjänade inte en vuxen på  t ex Bureå Bolag på en hel dag. Vitsen med att ha Bureå som slutstation var att han då kunde åka hem med sin pappa vid 11-tiden för då hade han kört mjölkbil klart. Ofta slank han in på byns konditori och fikade innan de träffades för att åka hem. Pengarna brände väl där de skramlade i fickan. Men han lär inte ha luktat viol efter att ha hanterat strömming hela morgonen...


Farmors mormor och morfar



När jag ändå är inne på riktigt gamla tider så kan jag inte låta bli att lägga ut fotografierna på Ingeborgs föräldrar Josefina och Viktor. Om dom vet jag tyvärr inte mycket alls. Det är troligt att de är födda nångång kring 1860 och att de föddes i närheten av Bureå. Josefina ser ut att vara en mycket bestämd och allvarlig dam. Viktor ser liksom lite vekare och snällare ut. Men det kanske är hennes strama frisyr och klädsel som får mej att tycka så här? Kanske var det han som bestämde hemma i alla fall? Mittbena verkar ha varit unisex-hårmodet som gällde just då i alla fall.


Ingeborg


Min farmors mor Ingeborg tänkte jag skriva lite om nu (medan jag kommer ihåg). Hennes levnadsöde har alltid fascinerat mej lite extra. Kanske på grund av fotografierna på henne och att hon dog så tragiskt. 

Hennes man föddes 1886 så hon var säkert född i slutet på 1800-talet hon me´. Farmor visade en gång ett album som Ingeborg ägt. Det märkliga var att albumet endast innehöll fotografier på Ingeborg och hennes vänninor i olika situationer och miljöer. Jag minns ett foto med en picknick på en äng t ex. Det var nog inte så vanligt, precis i början på 1900-talet. Kanske hade de turen att känna någon fotograf? Fina bilder var det åxå. Jag har undrat mer än en gång var det albumet tog vägen sedan. Fotot här ovan är så klart på Ingeborg. Jag gissar att hon inte är mer än 15 år, på det fotot. Några år senare gifte hon sej med Lars. Just den dagen när de skulle ta bröllopsfotot så hade Lars fått tandböld. Stackars Ingeborg (åxå)! Hon verkade ju tycka om att fotograferas. Men hon lät sej inte nedslås. Hon tog ett BRUD-foto - klarrt å betarrt. Se nedan. Kan man ana en viss fåfänga där? Eller en fantisilös fotograf? Hade inte brudgummen kunnat stå i profil, med den ej svullna kinden mot kameran, beundrande bruden? Men på den tiden skulle man nog stå, stelt uppställda, rättvända mot fotografen. 1916 föddes deras dotter Greta (min farmor) och nått år innan sonen Ingvar. När barnen var helt små blev Ingeborg svårt sjuk i tuberkulos, lungsot, och dog. De hade en barnflicka, Elin. Och på den tiden var man praktiska - Lars gifte sej med barnflickan som ju barnen redan kände väl och hon hittade ju i köket...

Jag har fortfarande  svaga barndomsminnen av det "äldre paret" som bodde på övervåningen i farfar och farmors hus i Bureå. Det var Lars och Elin. Lars var omtalad för att vara en riktig kraftkarl och han hade "händer stora som dasslock". Nångång under den första delen av 1900-talet när  korset/tuppen på Bureå kyrka skulle monteras upp så fick Lars uppdraget. Det var väl ingen nackdel att ha händer som gripklor på en ABB-robot om man skulle göra en sån sak. Jag får svindel när jag ibland passerar den mycket höga och branta kyrkspiran och tänker på att min farmors far balanserat längst däruppe.


Snöbollskrig ute...och inne?

Pappa gick i realskolan*  i Bureå och var i de yngre tonåren. Så fick de veta att de skulle få vara med om något nytt på sin skola: Även pojkarna skulle få ha hemkunskapslektioner!  Redan den  tredje hemkunskapslektionen så började grabbarna att kasta ostekta köttbullar på varandra. Följande vecka  fick de återgå till träslöjd igen...


*Realskola: En skolform mellan folkskolan och gymnasiet på 1950-talet tom 1972. Från 7an till "10an" typ. 
  


Jila strömming

Sandviken med salteriet, Burvik

Pappa har berättat att när han var liten, på 40-talet,  så hade han ett sommarjobb som jag inte tror att vi är många som skulle vilja ha. De rensade strömming. Vill minnas att han beskrivit hur de hade en speciell teknik med att bl a vira inälvorna runt pekfingret....Fort skulle det gå.   Tänk er lukten och kladdigheten dag efter dag!

Lönen per kilo rensad ströming höjdes från  2,5 till 5 öre under de somrar pappa jobbade där. De var ca 20 st som jobbade i salteriet - kvinnor och barn. De tömda strömmingslådorna skulle sköljas ur noggrant nere vid vattnet. Grabbarna hade inte lika bråttom att komma tillbaka upp till salteriet och ta nästa låda, som kvinnorna...


Jag hittade en text av Jack Lundström (pappan hade lanthandeln), något äldre än pappa,  som förklarade ovanligt utförligt vad jobbet gick ut på. Jag citerar:


" Mina första pengar förtjänade jag genom att "jila", gäla strömming som var
en viktig proteinkälla under kriget. Det går c:a 20 strömmingar på ett kg.
Fiskstorleken beror på årstiden. För att gäla ett kilo strömming fick man två
och ett halvt öre.

(När man gälar strömming nyper man av huvudet och drar ut den tarm som
följer huvudet ut. Strömmingen saltades sedan i stora kar).

En dags träget arbete kunde för dem som var riktigt raska (Karin Pettersson)
ge en förtjänst på över 15 kr, vilket var mycket på den tiden. Själv lyckades
jag aldrig tjäna mer än 10-11 kronor."

Texten hittade jag på denna hemsida om ni vill läsa mer:
http://hem.passagen.se/burviks.by/


Jag minns fortfarande alla de silvriga laxfjällen som fastnat på bryggorna i Burvik och andra "barndomsbryggor" och som användes av både yrkesfiskare, fritidsfiskare OCH fritidsbåtar. Men mycket närmare än så har jag inte kommit fiskrens ;-)


Pappa tillbaka på brottsplatsen, i fjol

Empatisk....not!

Lars är en annan mycket rolig äldre gentleman, som jobbat med Berndt (och mej). Han har alltid en hög med intressanta historier att berätta från tidningens historia. I början av 60-talet när han börjat jobba på stans tidning så jobbade det en riktigt tuff journalist där. För tuff tyckte nog många. Vid ett tillfälle så hade en man dött i en våldsam olycka och den här journalisten skulle skriva om den. Det gällde ju att få tag på ett foto på den förolyckade också. Något som inte var helt lätt på den tiden. Han åkte skyndsamt till den avlidnes hemadress och ringde på. En kvinna öppnade dörren och journalisten sa: ”God kväll, är det änkan Persson?” ”Nej jag är inte änka” svarade hon, oförstående. ”Ska vi slå vad?” svarade han lugnt.


Handen som gungar vaggan...

Ibland svindlar tanken när man slås av hur många tillfälligheter det är som gör att just jag finns till.

När min mormor Göta, född 1917, var några månader gammal så dog hennes mamma i Spanska sjukan. När Götas faster, 18 år, satt och gungade den lilla flickans vagga så dog även hon i Spanska sjukan. Men lilla Göta överlevde. Det där var en berättelse som mormor ofta berättade när jag växte upp. Det måste så klart ha gjort stort intryck på henne, att höra under sin uppväxt hur hon överlevt fast de runtomkring dött. Spanska sjukan slog ju hårdast mot unga vuxna, inte mot barn och äldre (20 miljoner människor mellan 1918-1919).   

Sedan åkte alla mormors helsyskon iväg till Amerika och till Vancouver, Canada. Georg och Gertrud med flera skulle tjäna ihop en Amerikabiljett till lillasyster Göta (hade alla namn på G?!)  så hon kunde  emigrera  dit åxå. Men det ville sig inte bättre än att 16-åriga Göta blev kär i Volrad. Sedan ville hon inte alls emigrera till Amerikat. Hon blev kvar i Svedala. Det kan vi efterlevande vara glada för! Annars hade vi ju inte funnits till...

Och hennes Volrad – det var nog bara millimetrar som avgjorde att han fick leva tills han blev vuxen. När han var barn blev han illa sparkad, i huvudet, av en häst. Jag minns fortfarande tydligt hur en del av hans panna var intryckt, närmare en halv centimeter – efter hästskon!  Syns inte  på bröllopsfotot men ni får tro mej!  Tidig fotoredigering kanske? ;-)

 

 

 

 


Att svära PÅ kyrkan...

Man har ju hört uttrycket "det är som att svära i kyrkan". Här kommer en historia från min far om något liknande...

I mitten på 50-talet så jobbade pappa extra på sin fars bensinstation mitt i Bureå by. Tvärs över torget, 200 meter bort höll en herr Nilsson på med att tjära det "träfjällsklädda" kyrktaket/tornet. Till sin hjälp hade han en karl som kanske inte var "den vassaste pennan i pennskrinet" om man säger så... Han var helt enkelt lite trög. Nilsson blev less på att måsta upprepa allt han skrek till sin hantlangare att göra. Efter ett tag kunde pappa (och resten av byn?) tydligt höra hur han skrek från kyrktaket: "Men deö f-n (döv f-n), skicka upp mer tjära!" och liknande utrop. Kyrkoherden fick lov att ge herr Nilsson en tillsägelse minsann.

Bensinstationen syns ganska långt ner till höger, fortfarande lite ensligt, på den tiden.


Och lite nyare bild, där kyrkan fått taktegel. BP-macken strax utanför bild  till höger. Farfar och farmors tegelhus, som de bodde i när jag var lill-liten, skymtar bakom kyrkan, med vägen och björkar mellan.


Kitchig väska



Jag måste bara visa den näpnaste brödförvararen "ever". Jag var ju i Skellefteå nyss och då ville pappa skicka med mej 3 paket med hembakat ljusugnsbröd. Det gick bra! Frågan var bara hur jag skulle få med dom på bussen. Mamma försvann iväg upp på "vinden" och kom ner med denna söta 50-talsresväska med blommönstrat foder (se ovan). Och till vår förvåning rymdes de skrymmande brödpaketen preciiis i väskan.


Sedan kom nästa roliga överraskning: På kortsidan av väskan (se nedan) så fanns SJ-etiketten kvar från när mamma som tonåring tog tåget ner till Stockholm. Hon hade fått jobb som servitris på ett konditori i Eskilstuna. 3 kollin på 26 kilo minsann. Hon hyrde ett möblerat rum där så det var nog mycket kläder och skor som skulle med på tåget...


Skenbar fördel



Tvillingarna Sture (Sum och Culs farfar) och Sören ja. Här på en ännu mer ovanlig bild, för att vara från 30-talet - en busbild! De var riktigt livliga och busiga krabater. Det berättade deras mor för oss men även andra kunde intyga det. De kom på, i kortbyxeåldern, att de kunde skylla på varandra, eftersom de var  identiskt lika. Så om de hade gjort nått bus och mor Augusta frågade upp om vem som var den skyldige så sa de i kör: "Det var han!" och pekade på varandra. Mamman löste det på 30-talsvis - gav båda två stryk. Så gick det med den strategin...


När de blev lite äldre, på 40-talet, så gick de runt på "schtaan" och sålde lösnummer av lokaltidningen. "Köp Norra Västerbotten, läs om freden!" minns Sture att de  ropade 1945. Kan tänka mej att mer än en bil/cykelburen skelleftebo hajade till när de såg tidningspojken på 2 skilda ställen nästan samtidigt.


PS På baksidan av det här fotot så fanns en hälsning från moster Frida till Sture (på 23-årsdagen) med frågan om han kände igen sig (vitsig moster!). Och vänstra kvinnan på förra bilden var ganska lik Augusta, som sitter bredvid. Därför drog jag den vågade gissningen, i förra blogginlägget, att det är moster Frida, med Kameran, som var med på familjebilden. 

Ja, jag erkänner att jag blivit lite inspirerad av långfilmen "Maria Larssons eviga ögonblick"! Se den!


Snapshot från 30-talet



Lite om ett gammalt fotografi från Bs pappa Stures barndom. De bodde på Karlgård, Sörböle i Skellefteå. Sture hade 7 syskon, varav en av dom var hans tvilling Sören. Det är lätt att hitta igen dom på fotot, enäggstvillingarna, eller hur? B såg nästan exakt ut så där i den åldern åxå!

Det jag gillar med det här fotot är att det inte är taget i någon fotoateljé utan att det verkar nästan spontant. De har "ställt upp sej" i och för sig men i ett skogsbryn. Pappa Oskar verkar ha lite disciplinproblem med äldsta sonen Tore. Moster Frida (?) håller fast ena tvillingen och mamma Augusta, till höger, den andra.  Mellan dom kikar systrarna Siri och Karin fram. Tre syskon är ännu ej födda. Fotot är taget i mitten på 30-talet.    


Sockerdricka i benen hela dan?

När pappa var i 14-års åldern så hände det ibland att han fick en sockerdricka. En sån där 33 cl ni vet. Det var uppskattat. Då tog han med sej den till fotbollsplanen där han spelade fotboll med kompisarna. Flaskan stod vid målet och läskade honom hela dagen. Den kostade nånstans mellan 25-50 öre då, i början på 50-talet, vilket var mycket pengar...då.


Tidigare inlägg
RSS 2.0