Min pappa var i 6-årsåldern och kom hem till huset i Burvik med ett elakt jack i överläppen. En (annan) buspojke hade kastat en vass sten rakt i ansiktet på honom. Herbert, farsgubben, bestämde att besöket hos läkaren, inne i Bureå, kunde vänta till morgondagen. Då skulle han ju ändå dit och köra mjölkbil... Sagt och gjort. Läkare/sköterska tyckte lite synd om pojken eftersom det tar mindre ont att sy just när man skadat sej än dagen efter. De frågade om det gjorde ont och han svarade tappert: "He schwii nalta."

Översättning: Det svider lite.

Jag har alltid varit svag för ljudet av en bas.  Ståbas eller elbas...spelar ingen roll. Ståbasen är vackrare att se på men elbas låter maffigare.  

Pappa har berättat att han blev  "tvångsvärvad" av byns bagare till att spela i hans dansorkester. Det borde ha varit i början av 50-talet när pappa var i yngre tonåren. Bagar´n ville att pappa skulle spela just  ståbas.  Den fick han låna av honom. Det gjorde tydligen väääldigt ont i fingrarna efter en kvälls spelning.  Men det var säkert kul åxå!

Bekräftelse av hur smärtsamt det är att traktera det vackra instrumentet med det coola ljudet: Klicka här.
PS  Minnesgoda läsare minns att pappa anföll den förre bagaren med en tegelsten. Man kan säga att han kom bättre överens med hans efterträdare... ;-)

Dansbanan på Byggnäsudden alldeles utanför Burvik. Där spelade pappa antagligen oftast. Där var det fortfarande dans, åtminstone på midsommar, på 70 (80?)-talet  minns jag.

Pappa var 6-7 år (40-talet) och bodde med sin familj i  byn Burvik. Vid nått, eller några tillfällen, fick han idén att ringa runt till "alla" i byn och fråga: "Va ätta je ida då?"* Växeltelefonisten i byn, Evy,  tyckte det var kul, så hon lät honom hållas och kopplade fram alla samtal.

* Översättning: Vad ska ni äta idag då?
Familjens telefonnummer var Burvik 12. De svarade "12" när telefonen ringde.

En arbetskompis berättade om en episod när han gjorde lumpen i mitten på 60-talet, "någonstans i Jämtland". De hade gjort om en gammal vinkellada så att den var logi åt 110 soldater. Varje kväll vid 10-tiden kom ett befäl och gjorde kvällsvisitation. De busiga pojkarna höll sej/laddade och lagom till när befälet gick genom logementet så släppte de sej...så att det lät som ett smatterband allteftersom han passerade. Ett äldre befäl hade lärt sej deras bustag och stack bara in näsan på kvällen och ropade: "Alla där?"

Sedan jag var liten har jag många gånger hört det humoristiska men aningens våldsamma uttrycket: "Gi án uppå lakaskall´n!" Översatt ungefär: Slå honom på käften. I somras berättade pappa, lite utförligare än förr, om hur det uttrycket har kommit till. I hans ungdoms dagar så hände det ibland på vintern när det blev  genomskinlig nyis på sjön att de begav sig ut på lakfiske. Då hade de med sig en speciell starkt lysande ficklampa, en strumplykta, och en klubba som de gjort av björkvedträ. Sedan letade de i lampans sken efter någon stor fuling till fisk som stod och tryckte under isen. När de hittat en så drämde de till fisken över huvudet med allt de hade (och träklubban). Av detta svimmade fisken och det gällde nu att snabbt hacka upp ett hål i isen och bärga den bedövade fisken. Coolt tyckte både Sum och jag!

Döm om min förvåning när jag hittade mer än en hemsida på Internet som förklarade att det var en uråldrig men ovanlig fiskemetod just för lake. Se t ex nedanstående citat:    

"En uråldrig fiskemetod, som troligen har en historia som sträcker sig ända till vår äldsta stenålder, är att klubba lake. På en nattunn is där ingen snö förhindrar sikten kan man leta upp lake på grunda vatten och med en välriktad smäll av en trädpåk få laken bedövad. Därefter får man snabbt hugga upp en vak kring laken och lyfta upp den avsvimmade fisken. Nu är det inte alla förvintrar som naturen bjuder på klar och genomskinlig is utan andra metoder är betydligt vanligare."

När pappa gick i skolan och var kanske 10 år så hade han en magister som antagligen hade problem med magen. Han fes allt som oftast. Då hände det att han irriterat sa: "Det luktar Rönnskär*. Öppna fönstret!"

...?  

*Faktaruta: Rönnskär var/är smältverket som ligger några mil från Bureå. Samhället har haft oturen att ofta drabbas av  nedfall och lukt från fabriken pga vindförhållanden och "lagom" avstånd. Speciellt svavelnedfallen var illaluktande och ibland t o m skadliga för Bureås alla trädgårdsodlingar.   

Min mamma var bara några år. De var bara 2 barn i familjen än så länge - hon och hennes några år äldre storasyster. Många äldre släktingar och vänner som träffade barnen sa att mammas storasyster var såå vacker och tillade sedan att mamma hade ju sååå fint hår. Vid ett tillfälle när några tanter kommit dit och mamma anade vad som skulle hända så gick hon med bestämda steg ut från köket, innan någon hunit säga något, och gick på övervåningen och klippte av sig allt hår med en stor sax. Sedan gick hon ner och ställde sig kavat framför gästerna. Hennes tanke var så klart att se vad de skulle säga då...när de inte kunde bara kommentera hennes "änglahår". Smart tjej...men synd på håret. Nåja, det växte ju ut. När jag ser på bilden nedan kan jag inte riktigt förstå. De var väl jättesöta båda 2!

När min pappa var 3 år så kom han en morgon strosande till bageriet mitt i byn, inte alls långt hemifrån. Bagar´n, som hette Sjöstedt, satt ute på bron och vilade/solade efter morgonens slit i bageriet. Så fick karln för sig att han skulle reta ovan nämnda 3-åring. Det borde han inte ha gjort... Lillpojken gick runt hushörnet, hittade en halv tegelsten, gick tillbaka till bron och släppte resolut tegelstenen rakt i huvudet på bagar´n. Det gick bra...men bagar´n påminde pappa om händelsen, roat, under hela hans uppväxt.

Nästa bagare i byn hade pappa ett helt annat sorts samarbete med...men det får jag berätta om nån annan gång...  

Alla har vi hört våra föräldrar eller far- och mor-föräldrar berätta om hur lite leksaker de hade jämfört med sina barn eller barnbarn. Jag minns fortfarande hur synd jag tyckte om min mamma när hon berättade för oss när vi var små om en sak som hon roade sig med när hon var liten. Det var på 40-talet. När hennes mamma hade köpt hem ett paket med havregryn så blev det nästan bråk bland systrarna om vem som skulle få pappersremsorna som höll ihop förpackningen. Jag tror att de fortfarande fanns kvar på förpackningarna in på 70-talet eftersom jag minns dom ganska väl. De var kanske 2 cm breda och 2 dm långa (med havreax...eller kungsörnar på?). Det som mamma och systrarna upptäckt var att man kunde blöta de där remsorna igen och då blev klistret "aktivt" och de kunde leka med dom och klistra ihop olika saker. Snacka om barn som var lättroade och billiga i drift!   

I mitten av förra seklet hände det fortfarande att man jagade ekorre för skinnets skull...men även för att äta dom! När pappa var i 14-års-åldern så brukade han gå ut i skogen med Hjalmar, en halvblind fiskare, som behövde variera sin fisk-kost med lite viltkött - ekorre. Upplägget såg ut som så att pappa såg ut en lämplig ekorre och sedan sa till Hjalmar t ex: "Den sitter på andra grenen, till höger, 2 dm från stammen" Sedan brassade Hjalmar iväg en hagelsvärm, mot den utpekade platsen, med sitt gevär. - "One squirrel down!"

Om detta udda samarbete sjöng man sedan i en visa på pappas å mammas bröllop: "Jerker sikta´ å Hjalmar sköt".

1925...Ture, ett riktigt busfrö i min farmors klass, hade sett att nya lärarinnan gått in på utedasset utanför skolan i Bureå. Han slank in i utrymmet bakom dasset. Där förvarades åxå takspån* (för tak-underhåll). Ture skyndade sig att ta ett takspån och höll det sedan strategiskt precis under dass-öppningen där lärarinnan nu satt sig. När en prydlig...kringla lagt sig på spånet daskade Ture upp den där den just kom ifrån. Kan tänka mej att lärarinnans skrik hördes över halva byn...

*40 x 15 cm trälappar som man hade som takbeläggning förut. Enligt pappa förvarades de ofta i det utrymmet bakom dasset.

Den här berättelsen finns säkert i många varianter, som ni kan ha hört från nå´n lite äldre men det beror nog på att utedasset var ett omtyckt ställe för practical jokes förr i tiden...

När mamma var barn (40-tal) och bodde med sina föräldrar och 4 syskon på bondgården (hehe vad säger man egentligen? Det låter så barnboksaktigt..the farm) i Björkhammar, några mil norr om Skellefteå DÅ. Äh, jag måste ju ha ny mening nu! I alla fall - DÅ hade de en dräng, som hjälpte till med alla sysslorna på gården. Han var inte "den vassaste kniven i besticklådan" om man säger så, men var omtyckt och gjorde sitt jobb bra. Så drog de Riks-13 (föregångaren till E4:an) ca 1 kilometer från gården. Vägen syntes tydligt från huset och det började köras en hel del bilar och lastbilar på den nya fina vägen som i stort sett ersatte kostigarna (jaja, jag överdriver). Det här fascinerade drängen väldigt mycket. Ofta fann de honom vid köksfönstret, helt uppspelt sägandes högt: "Ein biiiil, ein biil deil!!!"   osv osv.

Den entusiasmen delade jag inte med honom, i bilkön på E4:an, på väg hem idag, kan jag säga.

Ordboken: Deil = till  

Min mamma var liten och bodde med sin familj på bondgården jag nämnt förut. Hennes tredje syskon hade just fötts, det var 40-tal... Familjen hade fått tillfällig hjälp av en hemvårdarinna (tips: googla det så får ni veta vad det var;-). Efter en lunch frågade hemvårdarinnan Lennart, fem år, som ju precis blivit STOREbror, om han ville ha kaffe. Han svarade med myndig röst: "Fulle koppen å fulle fate´!"

Förr, mer än nu, kunde man komma från 2 skilda matkulturer fast man bara bott 5 mil från varandra. Min mor hade växt upp i Björkhammar, Ostvik och pappa i Burvik, Bureå. Mamma på en "bondgård" och pappa med en drosk- och bensinstations-ägande pappa som fiskade en hel del på sin fritid. För mamma var fisk någonting som de ev. kunde köpa för att ge till katten på gården. För pappa var det vardagsmat.

När de var alldeles nygifta så kom pappa hem med en 20 kilos hel lax som han slängde i badkaret och sa åt mamma att "göra upp" den. Sedan åkte han på jobbet igen. Första timmen vågade mamma knappt titta ner i badkaret. Hon hade skymtat en hel fisk, stor som en spädgris, med ögon som knappt berättade om den fortfarande levde. Hon tog mod till sig och ringde till svärmor som gärna kom dit och visade svärdottern hur man gör upp en stooor-lax. Farmor visste verkligen hur man använde allt. Lax-skre (rest-köttet när man fileat) kunde man göra lax-aladåb av t ex.

Snart nog blev mamma riktigt duktig på att tillreda lax. Varje båtsemester så hade hon gravat en stor lax som sedan förvarades i båtens kölsvin/skafferi och utgjorde basen i många, goda lunch-under-gång-mackor hela månaden vi var till sjöss. Mmmmmm!

När min pappa var liten var han en riktig liten spjuver. Rättelse: det är han fortfarande.

Efter 2a världskriget slut så började Sverige importera bananer (igen?) och när pappa var i småskoleåldern och satt och hängde utanför byns lanthandel med 2 kompisar så kom handlaren plötsligt ut och frågade om de ville smaka en banan var. Det är svårt att fatta nu men det var väldigt "märkvärdigt" då. Ingen av de tre grabbarna hade ätit banan förr i sitt liv så de svarade andäktigt: "Jaaa!". Så snart handlaren avlägsnat sig frågade pappa om de inte skulle ha en kappätartävling - vem äter upp sin banan snabbast? De två kompisarna hakade genast på och upptäckte för sent att när de just tryckt i sig sina bananer, utan att riktigt känna hur den smakade så ropade pappa triumferande. "Ha, jag har hela min kvar!" och började sedan njutningsfullt mumsa i sig sin första banan låååångsamt och retfullt...