Apelsiner ja...När jag var i 12-årsåldern så skulle vi göra bl a apelsinsallad på Hemkunskapen.

Jag försågs med en liten, vass kniv och fick i uppgift att skära apelsinklyftorna i små bitar och utan hinnor osv. Det gick bra ett tag... Sedan skar jag mej ordentligt i högra pekfingret. Jag blödde rejält. Läraren fick för sej att jag inte fick gå till skolsköterskan. Hon hade inga vettiga plåster eller förband heller utan jag fick en papperservett. Sedan beordrade hon mej att hänga kökshanddukar i ett torkrum. De blev så klart blodfläckade, varenda en. Jag fortsatte. Tyckte nog att det var rätt åt henne när hon tog så märkliga beslut. Har inte bestämt mej än om jag var mesig eller korkad som inte bara gick därifrån för att bli sydd och omplåstrad. Men lärarna hade en annan auktoritet på den tiden. Nu när jag skriver ned det så märker jag att det låter som nått från 40-talet...hehe. Men jag lovar - jag överdriver inte alls. Än idag så ser man att det liksom fattas "vävnad" i toppen på det fingret (förutom ett 1 cm ärr)    

Ni har ju nyligen hört ett exempel på hur lättroade vi var som barn (indianerna på snöhögen). Lite senare när vi flyttat till Kallholmsberget så kom vi på en annan lek som roade oss i flera dagar. Då samlade syrran och jag ihop apelsin-omslagspapper. De var lite mer silkiga och statiska än va de är nuförtiden och vi hade upptäckt att om man gnuggade dom mot t ex dörrar så satt de uppe sedan. Vi lekte att vi jobbade på en cirkus och hade som ett av våra jobb att affischera med de där apelsinpappren. De var ju givetvis färggranna cirkusinbjudningar i vår lek. Huset vi bodde i var inte så stort men det hade många dörrar och man kunde gå/springa "runt" både på botten- och övervåningen. Det gjorde att vi fick känslan av att det var stort. -Om ni fattar - man kunde liksom gå runt i 8:or i huset, utan att behöva vända någonstans. Det gjorde cirkus-leken, och andra lekar, roligare. Fortfarande idag kan jag småle när jag ser ett apelsinpapper och minnas hur kul det var att jobba på cirkus några dar för länge sen...

I vårt badrum står en gammal radio från när jag var liten. Syrran och jag fick den i mitten på 70-talet. Vi lyssnade på Poporama, Discorama och Rakt över disc (med Clabbe) och spelade in blandband på den. Jag minns en gång när jag var uppe i mitt å syrrans rum. Radion spelade musik, på det lilla bordet,  under fönstret . Så blev det nyhetsuppläsning  och rösten sa att Elvis Presley var död (aug 1977).  Men radion - den  levde vidare och överlevde även  min klåfingrige lillebrors hantering. Senare genomled den att vara  Sums "lekradio" - därav resterna efter Turtles-klistermärken. Den har fixat otaliga dammiga renoveringar och varit garageradio och måla-om-huset-radio.  Nuförtiden  har den nog, för det mesta, ett ganska behagligt pensionärsliv.  Den står tryggt i fönstret i badrummet och behöver bara leverera lite skön skvalmusik till duschen. Höhö.   

Jag kommer ihåg 1a gången jag hörde sonen uttrycka en åsikt om att en tjej var snygg. Han var i 12-års åldern och tjejen var Nina Persson i the Cardigans. Det var ju lätt att hålla med. Jag tycker fortfarande att hon är mycket söt och charmig!  Har glömt fråga vad sonen tycker...

Vi var och lyssnade på dom, den sommaren, på Gatufesten. Deras Gran Turismo-skiva hade kommit ut och de var som störst(?). Cul var bara 8 år så det kändes bra med muren runt Karl XII-statyn som vi kunde luta oss mot/stå på.

Ni känner igen deras hit i videon här nedan. Där ser hon dock mer farlig än snäll ut oftast....hmmm..

När Cul var liten så hade de kommit på en ganska rolig och pedagogisk sak på hennes dagis.  Alla barn, på varje avdelning, hade en egen hemmagjord docka som liknade dom. Det var föräldrarnas ansvar att sy dockan. Jag som hade haft träslöjd hela högstadiet var väl inte sååå road av uppdraget. Jag vill dock minnas att resultatet blev en hyfsat fin docka som iaf Cul accepterade. Det var väldigt populärt med Waldorfdockor då (se foto) så det var väl ungefär den stilen dockorna hade. Det pedagogiska var iaf att på morgonsamlingen så fick alla barn sina dockor (och bara då). Dockorna till de barn som var sjuka eller lediga fick sitta i frökens knä  =  alla visste vilka barn som saknades den dan. Det var kanske åxå lite lugnande att hålla i den där hemgjorda dockan den där stunden..?

Igår blev jag tvungen att gå ner i källaren på jobbet, till vårt Arkiv X där vi förvarar pärmar med gamla produkt-leveranser. Jag har inte varit ner där på flera år. Arkivet ligger längst bort i källaren och just i det  rummet så är det alltid mörkt och finns ingen lysknapp. Man måste istället gå ca 3 meter in i rummet innan en rörelsedetektor känner av dej och tänder belysningen. Och vem står då där mellan hyllsektionerna och hälsar en välkommen? - Se nedan

Rooooliga arbetskompisar jag har! :-)

Ibland så blir man glatt överraskad av folk. Det är alltid lika kul. I gårdagens Sundsvalls Tidning så intervjuades en medelålders,  "prydlig"  tekniker - i artikeln kallad "kaminexperten". Han talade om hur vi skulle elda i våra kaminer på bästa sätt. Jag citerar honom ordagrant: "När brasan är tänd ska det brinna lugnt. Jag brukar säga att lågorna ska dansa som älvor en tidig morgon. Det är en bra bild att tänka på och då är förbränningen som bäst."

Tekniskt och vetenskapligt - njae. Poetiskt och charmigt - yess!    

Vissa vintrar så kommer det så mycket snö så att det inte räcker med att bara ploga vägarna. Då måste de köra med det tyngre artilleriet...åtminstone en gång. De använder en större plogbil - en väghyvel - som skrapar loss all snö och is som lagt sej ovanpå asfalten. När jag var liten kallades en sån traktor allmänt (?) för "Bitvarg". Ett spännande namn på den stora, vassa traktorn, tyckte jag. Jag minns en vargavinter när jag var ca 7-8 år. Det hade snöat rejält och snösvängen hade ordnat en stor, härlig snöhög alldeles i närheten av vårt "Riksbygge". Dessutom hade bitvargen åkt förbi och lämnat såna där stenhårda snöflisor med iskärna i "vår" snöhög. Vi hade redan gjort en jättehäftig snökoja i högen med ingång från toppen och från 2 sidor och en utgång längst ner - där stora "rummet" var. Jag minns, som igår, hur jättekul vi hade med att leka att vi var indianer (höh? INTE eskimåer!) som bodde där i högen. Snö/isflisorna, i varierande storlek, satt vi och hackade till olika former. De blev pilspetsar, yxhuvuden, skålar osv. I flera timmar varje dag och flera dar i sträck lekte vi den leken. Blev påmind om det, i veckan, när jag och Silly upptäckte att en bitvarg lämnat indian-flinta-stenar i en snöhög här i vårt kvarter. Jag behärskade mej dock från att börja hacka fram husgeråd etc...

PS  B kollade upp ordet "bitvarg" och det visade sej att det funnits ett svenskt företag som hette Bitvargen AB Vägmaskiner som tillverkat väghyvlar sedan 30-talet. Därav uttrycket. Intressant! Precis som vi säger Permobil om elrullstolar eller Thermos om vacuumflaskor.

Vill ni lära er ett nytt ord som mina ungdomar använder? Jag själv lärde mej den exakta betydelsen först igår. Trollad. Sonen trollar mej minst en gång per dag...sedan länge tydligen ;-) Jag är lätt-trollad. Antagligen för att jag är konstant disträ samtidigt som jag tycker om att "uppfostra".  Och vad betyder det då - att trolla? Jo att han säger nått som han vet att jag går igång på...nått jag ogillar. Men han menar det alltså inte utan vill bara se om jag blir trollad. Vilket jag blir, om och om igen, till hans stora nöje. Den bästa trollningen, intygar dottern åxå, är när alla i rummet fattar trollningen utom den som blir trollad. Den stackarn argumenterar istället upprört mot påståendet och märker inte flinet som växer på alla de andra...

Ända sedan Sum gick i småskolan så har vi fnissat åt hans roliga sätt att räkna upp saker: Att han sagt  t ex: "Han hade säkert 5-4 bollar" eller "Det blir klart på fredag...torsdag nån gång". Han har dessutom varit "dagvill" och haft svårt att hålla koll på vilken veckodag eller tom månad som olika saker inträffat/ska inträffa. Han har ju en yr mor att "släkta på" ..men ändå. Som han själv sa idag när vi pratade om det här - så kulminerade nog denna roande egenhet i gymnasiet. Nu var det (tyvärr) några år sedan vi fick reta honom för baklängesordning och luddiga tidsuppfattningar...

Och om vi ska fortsätta "prata" flythjälp och simning så minns jag fortfarande den häftiga känslan när jag äntligen lärde mej simma!  Det var i Bjuröklubb, på sommarlovet, som jag för 1a gången vågade pröva att simma utan flythjälp...och märkte att det funkade!  Jag var nog 10 år då. Sedan fanns det en badmästare (kallas de så fortfarande?!) på badhuset i Skelleftehamn som hette Max. Han var snäll och tålmodig och gick framför mej, längst bassängkanten med en slags ögla som jag kunde ta tag i om jag tappade modet. Det var han som ordnade så att  Bjuröklubb-upplevelsen bekräftades och  utsträckte sej till att kunna simma mer än 5 meter. 

När min lillebror var liten så skulle han förstås helst ha flytväst på sej när han var på båten och bryggorna. Det var ju inte alltid så kul förstås. Men så hittade pappa en nyhet på båtmässan. Det var en liten gul plastsak som skulle sättas på magen på barnet och som satt  på ett slags skärp. Lillebror blev lycklig ägare till den. Nu behövde han inte längre springa runt med en flytväst när far och mor fanns i närheten. Men en gång blev det oväntat spännande för den lilla 6-åringen (?)! Han satt i sittbrunnen i båten och fikade saft och kakor. Plötsligt spillde han lite saft på den gula flaskan. Den sprack genast i 2 delar och ett väsande ljud hördes samtidigt som en stor orange boll fylldes med luft. Allt detta på hans lilla mage. Det var läskpappret inne i "flythjälpen" som aktiverats av den blöta saften. Och det i sin tur satte igång luftpatronen som blåste upp flytballongen.

Pappa lyckades faktiskt "refurbisha" flytsaken med ny luftpatron, läskpapper och sinnrikt ihopvikande av ballongen. Han hade ju en viss vana eftersom han och kåmpiiisen Egon brukade göra liknande manövrar med sina livflottar...något mer komplicerat kan jag tro.

Fotot visar Sum, med flytetyget, en del år senare. Förlåt son...men man hade såna där färgkombinationer på barnkläderna i början av 90-talet!

Efter snart en vecka med riktigt bistert vinterväder känner jag att det behövs en härlig sommarbild. Håll till godo! Dessutom är det en glad bild på de sura syrrorna jag skrev om igår. Det här är ett år senare  och vi är ute på båtsemester.  Vi har tagit i land på Helsingholm,  en liten ö i Finlands sydvästra hörn. Om jag inte minns fel så bodde det ett snällt syskonpar i det gråvita huset.  En syster och bror som aldrig flyttade hem ifrån och gifte sej utan blev kvar hemma.

Vilken känsla nu när jag googlade Helsingholm och fick upp nytagna fotot nedan -  Huset finns fortfarande kvar! Men annars verkar det ha hänt en hel del vad gäller antalet båtbesök och bryggor/båthus med mera.

Om ni tycker att mitt flythjälpmedel, på fotot, ser fjantigt ut  så ska jag berätta om nått minst lika märkligt flythjälpmedel imorgon...

Mamma hade en väninna som var konstnär. Hon blev tämligen känd sedan. Det bestämdes att jag och min syster skulle sitta modell för henne. Det såg vi fram emot själva åxå. Vad vi inte förstod var att det tog TID. Vi fick sitta still på en stol var sin dag - en HEL dag. Det är inte lätt när man är 8,5 och 6 år gamla. Resultatet blev tavlor på två mycket allvarliga flickor. "Vi ser ut som kor!" var vår spontana kommentar när vi blev ensamma med tavlorna. Lillasyster ser, om möjligt ännu sorgsnare ut, med sina stora, vackra ögon. Jag har en känsla av att hon inte skulle bli så glad på mej om jag flashade hennes tavla här. Så jag låter bli. Lorentz A.(som var kommunalråd i Skellefteå i många år (22!)) sa till mamma en gång att min syster och jag alltid såg så lyckliga ut. Hehe...han kanske menade live - jämfört med hur sura vi såg ut på tavlorna hemma hos oss?

Det kan ha varit denna kända (?) ramsa:

Åskan
Det droppar
det regnar, det regnar
det öser ner, det öser ner
det haglar, det haglar
det åskar
det blixtrar, det blixtrar
alla barnen springer hem
så fort de kan

Jag minns ett uppskattat inslag under mina grundskoleår. Det började nog redan i ettan. Det var att min fröken läste högt ur en spännande bok på morgonsamlingen varje dag. Jag har inget minne av att någon busade eller verkade ouppmärksam under läsningen. Alla satt i stället extra tysta och lyssnande. Hon läste för oss i kanske 10 minuter.

Den första boken som jag minns läste nog fröken Monika redan i ettan. Det var "Rasmus på luffen" av Astrid Lindgren. Den handlar om Rasmus, som rymmer från barnhemmet, och slår sej i hop med en snäll luffare. Jag minns hur sugen jag blev på "prickig-korv-smörgåsar" av att höra läsas ur den boken. Det åts en hel del såna i boken och det lät alltid lika gott. Salami säger vi kanske nu? Om ni inte läst boken så minns ni kanske Allan Edwalls underbara gestaltning av luffaren i filmen som kom senare.

Senare läste fröken "Mio min Mio" (åxå av Astrid Lindgren) och det var andlöst spännande. Riddar Kato - huuu! - som förtrollade folks hjärtan till sten. Tror knappt klasskamraterna ville vara hemma nån endaste dag  - för då missade man ju "ett avsnitt". Har även ett suddigt minne av en bok om en indianflicka och att det var mycket surr om majs i den boken (lät gott det med;-).

När vi kommit upp i mellanstadiet fick vi lyssna på fröken Agneta när hon läste ur "Jag är en varulvsunge" av Gunnel Linde. Den var lika spännande som titeln antyder men den var skriven med viss humor åxå. Och senare läste fröken "Ulrike och kriget" och "Ulrike och freden" av Vibeke Olsen (då 15 år!) som följer en 13-årig flicka i Tyskland under 2:a världskriget och därefter.

Givetvis lästes det fler böcker men de här är de jag kommer ihåg tydligast.  Jag hoppas att barnen fortfarande får höra sin lärare läsa högt, ur bra böcker, för dom! Mina barn fick det i alla fall.