Måste surra lite mer om skrivmaskiner känner jag. Flera år senare när jag började jobba på kontor så fick jag en elektrisk skrivmaskin. Wow liksom! Snabbt gick det att skriva på den och man slapp slinta med fingrarna ner mellan tangenterna, som man kunde råka ut för med de manuella. På de elektriska var det liksom trängre mellan tangenterna (samma som på data-tangentbord). Det var heller ingen risk, om man kom upp i lite hastighet att flera "bokstavshammare" (saknar rätt benämning) krockade framme vid pappret - som det kunde göra med de manuella. Höjden av lyx kom lite senare när jag fick en ännu modernare el-skrivmaskin som var nästan lika kompakt som en manuell  och hade korrigeringsband. Det innebar att om man tryckte på en tangent, med ett stort kryss på, så backade maskinen och liksom tejpade loss de felaktiga bokstäverna från pappret. Då slapp man alltså kladdet med tippex - den vita, illaluktande täcka-över-fel-färgen som torkade snabbt i flaskan men aldrig ville torka på pappret! Det mest lyxiga var förresten inte "auto-raderingen" utan att man kunde köpa till de runda plattorna som typsnitten satt på och sedan kunde skriva med  olika typsnitt. Förutom det vanligaste typsnittet då hade jag ett skrivstils-snitt och ett modernare. Det ni!

Senare gick jag hem och var mammaledig med Sum ca 1,5 år och när jag kom tillbaka hade vårt kontor blivit datoriserat. Snacka om omställning! Pirrig första vecka - men det gick att lära sej det åxå.

Min mormor gillade att väva trasmattor. Ibland tittade hon på morfar med en speciell granskande men uppskattande blick vid köksbordet. Morfar missförstod det inte som en amorös invit på äldre dar utan skyndade sej att säga: "Nej! Inte den här skjortan! Den är nästan ny och min favoritskjorta." Men inga böner hjälpte. Hade mormor sett att skjortan innehöll exakt rätt grönfärg till hennes gröna ränder i den matta som satt i vävstolen just då....så var snart morfars skjorta förvandlad till ett prydligt grönt mattrasenystan.

Intressant läsning om trasmattor:
http://www.gardochtorp.se/vara-kara-trasmattor.aspx?article=4264

Svenskan är ju inget lätt språk. Tydligen så har vi ovanligt många sch-ljud. Speciellt när det gäller stavningen men även vad gäller uttal. Cul har haft lite svårt med just de ljuden...att skilja dom åt. Jag känner vuxna som har det åxå... Hennes retsamma/pedagogiska (?) mor har försökt peppa henne att börja uttala rätt genom att upprepa den här meningen för henne, så att hon ska säga efter: "Tjejen med kjolen i kiosken". Jag tror det börjat sitta nu på sistone. Äsch då..hade börjat tycka att det bara var charmigt!

Själv har jag ett mycket allvarligare talfel - att inte veta när jag ska hålla tyst.

Fiskafänge i Vindhem

Jag har redan berättat om att Sum sov som en stock som barn (roligt uttryck - sover stockar?) . Hade han väl somnat kunde inget väcka honom. Well, det är ju många fler barn än han som är på det viset! Bildbevis nedan: Sums kompis Linne sov skavfötters (eller?) med Sum när de hälsade på. Och det finns ju ingen anledning att vakna bara för att man ramlar ner från sängen! Tur täcket ramlade ner först...

Min morfar Volrad älskade verkligen Älgjakten. För honom så var jakthistorierna minst lika roliga och viktiga som jakten tror jag. När min pappa "kom in i familjen" och skulle börja jaga älg med sin svärfar (morfar) och mina morbröder märkte han av det. Han sköt ganska snabbt en älg och Volrad ville förstås genast ha en fängslande, mustig jakthistoria av pappa. Det han fick var: "Det kom en älg och jag sköt.." När morfar kom igång med sina älghistorier så fick nog sanningen stryka en del på foten för inlevelsen. Jag minns ett tillfälle när han fällt en ståtlig älgtjur och berättade att "älgen stöp me huvvet före och ploga´ som en potat´fåår (potatisfåra) ve horna !" Han hade en väldigt bred dialekt. Jag fick faktiskt tolka för B de första gångerna han var med dit (stockholmar´n).

Jag har tidiga barndomsminnen från de där älgjakterna, speciellt ett tillfälle, när vi bodde flera dagar hos morfar och mormor i samband med älgjakten. Mamma skulle hjälpa till med köttet kanske. Jag minns att det var nästan för spännande när de hängde upp den skjutna älgen från en planka mellan 2 björkar och "tog ur den". Mammas älgstekar med tillhörande sås, mandelpotatis och röda vinbärsgelé är nog bland det godaste i köttväg som jag vet. Såsen var himmelsk!

På tal om sköterskor i Klemensnäs: I hyreshuset, i porten bredvid vår port, så hade Syster Alma mottagning. Hon kom gående nedanför vårt köksfönster varje morgon. Hon hade kort, mörkt, lite gråsprängt hår och alltid kappa. Men det vi minns mest var den stora, till synes mycket tunga "doktorsväska" som hon nästan släpade på. Syster Alma gav ett strängt men ändå snällt intryck. Det kändes lite märkligt redan då att hon hade sköterskemottagning i en lägenhet, i vårt hyreshus men man får komma ihåg att det här var innan vårdcentralerna fanns. En gång när mamma blev akut sjuk så var det mycket tur...eller nått...att Syster Alma fanns i huset!

En annan riktig snövinter (förutom t ex denna) när vi bodde på Kallholmsberget så hände en läskig sak. Pappa hade skottat upp snö mot ytterväggarna och på utsidan av vårt köksfönster hade mamma hängt ett sånt där litet fågelmatarhus i galvat järn, som fanns förut. Det hade hon fyllt med div. späck och "fläskrester". En kväll fick vi plötsligt se hur en stor "skepps-råtta" tittade på oss genom köksfönstret. Snödrivan var så hög så att det otäcka djuret utan problem kunnat tassa upp till vårt späck-drive-in. Och fast vi alla kom fram till fönstret så glodde den bara ilsket tillbaka och fortsatte trotsigt att mumsa på späcket. Tror inte att jag överdriver om jag säger att den var ca 2 dm lång, exklusive svansen. Jag var ca 13 år då så jag minns det nästan som igår..hehe.

Och på tal om barndomens läskeblask så kom jag att tänka på bubbeldrickan som de hade i Finland när jag var liten. Vi var ju där nästan varje sommar med båten. Och deras läsk tyckte vi var häftigare än våran svenska, tråkiga. Deras läskflaskor rymde åxå 33 cl men de var liksom bulligare och kortare så de såg MER ut. Sedan hade de Disney-ansikten på etiketterna... t ex Janne Långben och Kalle Anka. Och innehållet var rejält färgad bubbelsaft. Knallblå och illröda... Sånt fanns inte i Svedala. När vi blev lite äldre började pappa ta med, först ett storpack med Sunkist apelsindryck i såna där pyramidformade tetra pak och sedan Fanta och/eller Coca-Cola i små aluminium burkar. Det var lyxigt. Inget vi gick och hämtade i kölsvinet utan att fråga om lov först!  

När pappa var i 14-års åldern så hände det ibland att han fick en sockerdricka. En sån där 33 cl ni vet. Det var uppskattat. Då tog han med sej den till fotbollsplanen där han spelade fotboll med kompisarna. Flaskan stod vid målet och läskade honom hela dagen. Den kostade nånstans mellan 25-50 öre då, i början på 50-talet, vilket var mycket pengar...då.