Min mamma var liten och bodde med sin familj på bondgården jag nämnt förut. Hennes tredje syskon hade just fötts, det var 40-tal... Familjen hade fått tillfällig hjälp av en hemvårdarinna (tips: googla det så får ni veta vad det var;-). Efter en lunch frågade hemvårdarinnan Lennart, fem år, som ju precis blivit STOREbror, om han ville ha kaffe. Han svarade med myndig röst: "Fulle koppen å fulle fate´!"

Jag har en märklig sorts mikro-afasi. Jag har jättesvårt att skilja på orden garderob och skafferi när jag är stressad eller trött. Vet ej om det beror på att jag kanske lärde mej orden samma vecka som liten eller på att jag kategoriserat in dom som; skåp - hemma = "same - same". Ni kan ju tänka er de dråpliga situationer som uppstått hemma när jag förväxlat orden. "Städa undan efter ni fikat, ställ in allt i ...garderoben! Som tur är verkar felet inte smittat av sej på mina barn.

Ända sedan Simpan var lill-liten så har han sovit väldigt hårt. Vi kallade honom skämtsamt Skalman ibland. Ni vet, Skalmans mat- och sovklocka. När den ringer och står på sovdags så somnar Skalman och INGENTING kan få honom att vakna förrän han sovit klart. Precis så var Simpan åxå. Förutom att han sov ca 3 timmar ute i vagnen tills han var 2,5 år så sov han hårt vid alla andra tillfällen åxå.

2 tillfällen som jag speciellt kommer ihåg:

Tillfälle 1: Barnens far (dadelen) och jag  skulle iväg på nått kul i 2 dar och skulle få lämna Simpan och Cul hos några kompisar. Simpan var i 5 års åldern då. Hemma så kom han gärna och la sig i vår säng ibland under senare delen av natten. Den här natten, hos kompisarna, hade han gjort det åxå, utan att dom märkt det. Han hade lagt sej längst ner i sängens fotända och under det ihoprullade överkastet. På morgonen, när de andra 3 barnen steg upp, så undrade de var Simpan var. Det gjorde föräldrarna (våra kompisar) åxå, med stigande oro. De letade överallt i hela huset och ropade hans namn. Inte ett spår...Till slut hittade de honom i alla fall, sött sovandes under överkastet...Lill-Skalman!

Tillfälle 2: Simon var 3 år och vi hade varit hos kompisar där han hade somnat på deras dubbelsäng under kvällen. När det var dags att gå hem klädde vi honom, bar ner honom till en paraplyvagn (ingen sufflett) och gick hem i snöblandat regn - allt utan att han gjorde en min av att vara på väg att vakna!  

Vid åtminstone ett tillfälle så har jag uppskattat en mans  ibland mer burdusa, handfasta sätt jämfört med det mer mjuka kvinnliga. Det var när Cul var 2 år och vi bodde i Robertsfors (jo faktiskt -gjorde det i 2 år). Jag såg att hon stoppat in en sån där 1-bitars Lego-bit i näsan. Minsta sorten, ni vet. Jag brukar lätt hispa upp mej över saker men den här gången försökte jag ta det lite kallt. När jag upptäckt att jag inte fick ut den själv och att den inte gick att "snyta ut" så lät jag det gå en dag till och tänkte att den skulle "vandra" ner och ut av sej själv. Men dan efter så hade den i stället försvunnit längre in i näsan. Hm...

Jag gick till vårdcentralen, det hade nu hunnit bli fredag eftermiddag. Väl där så blev det inte roligt. Den kvinnliga läkaren sa att det där var inte alls bra - den kunde åka ner i en lunga och där var den svår att se på röntgen och kunde ställa till med problem. Hon tog fram långa pincetter och tänger. Cul blev förstås rädd och ville inte alls vara med längre. Sköterskan och jag blev uppmanade att hålla fast Cul medan läkaren försökte få ut Lego-biten. Näsblod, gråt och många fumliga, men ändå  alltför försiktiga försök följde. Till slut gav den kvinnliga läkaren upp och sa: "Nä, det här går inte. Ni får åka in till Umeå sjukhus (6 mil bort) nu!"

Sköterskan bad oss vänta och sprang iväg och kollade om den manliga läkaren fanns kvar. Det gjorde han. Han kom in, log tryggt mot Cul, greppade längsta tången, höll henne bara lugnande på axeln och förde snabbt och precist in tången och  med ut kom den förhatliga legobiten! Hurra för honom!

PS Legobiten i näsan var liten som den grå pluppen (handen) på Hawkings arm

Förr, mer än nu, kunde man komma från 2 skilda matkulturer fast man bara bott 5 mil från varandra. Min mor hade växt upp i Björkhammar, Ostvik och pappa i Burvik, Bureå. Mamma på en "bondgård" och pappa med en drosk- och bensinstations-ägande pappa som fiskade en hel del på sin fritid. För mamma var fisk någonting som de ev. kunde köpa för att ge till katten på gården. För pappa var det vardagsmat.

När de var alldeles nygifta så kom pappa hem med en 20 kilos hel lax som han slängde i badkaret och sa åt mamma att "göra upp" den. Sedan åkte han på jobbet igen. Första timmen vågade mamma knappt titta ner i badkaret. Hon hade skymtat en hel fisk, stor som en spädgris, med ögon som knappt berättade om den fortfarande levde. Hon tog mod till sig och ringde till svärmor som gärna kom dit och visade svärdottern hur man gör upp en stooor-lax. Farmor visste verkligen hur man använde allt. Lax-skre (rest-köttet när man fileat) kunde man göra lax-aladåb av t ex.

Snart nog blev mamma riktigt duktig på att tillreda lax. Varje båtsemester så hade hon gravat en stor lax som sedan förvarades i båtens kölsvin/skafferi och utgjorde basen i många, goda lunch-under-gång-mackor hela månaden vi var till sjöss. Mmmmmm!

Minns ni när man var liten och föräldrarna berättade om nånting som hände när dom var barn, nån företeelse som absolut inte förekom längre? Man tänkte då, tyst för sig själv: "Mina föräldrar är ju från stenåldern!". Samma känsla - fast våra barn säger det rakt ut - får Simpan och Cul när vi berättar om en del grejer från när vi var små. 3 av mina exempel kommer här.

Drickabilen: När jag var liten så kom det en lastbil fullastad med läskflaskor vars chaufför sålde dessa backvis till vem som ville. Jag minns än hur det skramlade av flaskor när den körde in på gården.

Strömmingsförsäljaren: En äldre fiskare som kom med sin packmoped och sålde strömming. Istället för ett framhjul hade packmoppen ett litet "flak" där fram och 2 hjul. Det lilla flaket var fyllt av silverglänsande, luktande strömming och man hörde när han kom eftersom han tutade med en sån där söt liten gummituta.

Sedeltanka med 10-kronorssedlar: Minns tydligt hur mamma slätade ut kanske 3 stycken 10-kronorssedlar och la i ett fack som man sköt in i automaten och på de där 30 kr fick hon mycke´ bensin! Halva tanken?

En arbetskompis berättade i veckan att han säsongsjobbat i Vemdalen. Personalen på turistanläggningen fick ofta, till lunch, rester från gårdagens hotellbuffé. En av dagarna i slutet på säsongen kom en av lift-tjejerna in i köket, såg utbudet på bordet och skrek till, uppgivet: "Renkött idag igen! #¤&# Snart springer man väl mitt på vägen!..."

Det här roar garanterat bara mej men jag måste väl få skriva för mej själv lite åxå? Idag på jobbet så kom en av våra produktspecialister med bekymrad min till mej och undrade vad vi skulle kalla det nya nackstödet. Det består av ursprungliga nackstödskudden men med det nydesignade  fästet (mot ryggstödet) Jag kände mej lite less på alla tekniska benämningar och utan något konstruktivt förslag så jag bara rafsade ner mitt icke-geniala förslag på en post-it lapp som jag räckte honom och sa det samtidigt med västerbottnisk dialekt. Kollegan fick sej ett skratt i alla fall.

När Simpan var 6 år och Cul 3 så bestämde vi att de skulle få en "extra" vaccination som hade tagits fram då och som inte ingick i grundvaccineringen när de var bäbisar. Den mot hjärnhinneinflammation typ B eller vad den nu hette. Det blir ju genast lite knepigare, det här med att bli stucken, när de blivit lite större och mer medvetna om vad som händer än när de är pyttesmå och blir stuckna mest varannan gång de besöker BVC. Jag gick med dom till vårdcentralen där en äldre distriktssköterska tog emot. Cul anade genast oråd när tanten tog fram sprutan. Hon började gråta och ville inte alls vara med, inte ens komma in i rummet. DÅ hände det oväntade: Sköterskan förberedde lugnt sprutan och sa till Simpan: "Den här sprutan kan du ta själv, eller hur? Och visa lillasyster att det är inge´ farligt alls." Simpan ville ju inte banga ur det storebrorsansvaret så han nickade modigt och "tjoff" så hade hon hjälpt honom att sticka in nålen i armen och sedan fick han alldeles själv trycka in vaccinet i armen. Under tiden hade Cul slutat gråta, släppt mina ben och fascinerat gått fram till dom för att se vad brorsan vågade göra. Sedan var det inga problem alls för "syster" att få sticka i lillflickan. Vilken pedagogisk sköterska! Säkert inte helt enligt regelboken...men mycket effektivt.  

Det gäller verkligen att INTE ställa ledande frågor till barn om man vill veta sanningen!

Det är ett faktum som numera lett till att poliser som ska förhöra barn får går speciella utbildningar i konsten att ställa frågorna på rätt sätt till barnen...har jag läst.

En dag när Cul var 2 år och vi båda var i badrummet så upptäckte jag att mitt fina guldsmycke saknades! Jag la det alltid i smyckesskrinet  på sidohyllan eller på den mindre spegelhyllan. Nu var det spårlöst försvunnet. Samtidigt som jag stod där, frustrerad, så släppte Cul ner en boll i toastolen och såg nöjd ut. Min koppling var ögonblicklig: "Har du släppt ner mammas halsband i toan och spolat Cul?!". Hon tittade upp på mej med uppriktiga ögon och sa med stolt röst "Jaa-a!".

Sedan följde flera dagar av grävande i vattenlåset med händer (huuuuga!) och andra instrument. Flera kompisar berättade om gamlingars återlämnade löständer  m.m. på reningsverket (en modern vandringssägen fick jag veta sen) så jag tror att jag t  o m ringde dit och frågade efter halsbandet...

Varje gång jag berättade för folk om min snopna förlust så stod Cul bredvid och bekräftade nickande att hon minsann var (anti)hjälten. Hon berättade själv historien några ggr, med inlevelse, om hur hon spolat ner mammas halsband. Efter 2 veckor så kom jag på att jag skulle dammtorka i hyllan där smyckesskrinet stod. Jag lyfte upp skrinet. Tada! Där bakom låg halsbandet. Jag hade alltså slarv-lagt det PÅ skrinet istället för I och sedan hade det glidit av locket...Cul var oskyldig som en...marsipanros!!

Ibland är det lite annorlunda när man får en nyhet rapporterad av ett barn. De ser verkligen saker på sitt helt egna sätt. Följande berättelse belyser vad jag menar. När Simpan var 9 år  kom han en dag hemcyklandes med andan i halsen och berättade upphetsat och stolt: "Mamma, mamma vi har en tanks!"

Det visade sig att han råkat komma fram till en korsning några 100 meter hemifrån där hans käre far just kört med vår Citroen (preskriberat nu) rakt in i sidan på en Volvo. Det Simpan tyckte var så imponerande var att: "Vår bil har knappt en skråma men Volvon är helt tillknycklad och det ska komma en bärgarbil och forsla bort den!!"

Jag hade inte hjärta att ta av Simpan "stridsvagnsteorin... Krånglade inte in mej i nån fysiklektion om hur mycket "ömtåligare" en bil är när den blir påkörd från sidan jämfört med framifrån. Tänkte att det hinner han lära sig tids nog...

Under flera månader, när Cul var 7 år, så fick vi hålla oss alerta när vi var i närheten så att vi inte fick tänderna utsparkade eller iaf fläskläpp av den lilla gymnasten. Hon hade just lärt sig hjula och tyckte att det var ett utmärkt sätt att förflytta sig på, i hemmet och lite överallt. Värst var det under en helg hos kompisar i Finland. Det hjulades konstant... De har i och för sig stora ytor hemma hos sig men det blev lite jobbigt ändå. Svårt att prata med någon som mest är upp och ner och i full fart.

Under den här perioden var det mycket "Sikta mot Stjärnorna framträdanden" av barnen när vi umgicks med andra barnfamiljer. De uppträdde då inför oss föräldrar och vi skulle ge poäng och bestämma vem/vilka som vann. Inte lätt! Den helgen i Finland så skulle det tom hjulas (istället för att kanske köra) i bakgrunden på de andra barnens uppträdanden. 

Annars var "Pippis tjolahej-tjolahopp-steg" ett mycket vanligt sätt för Cul att förflytta sig på, hela barndomen. Nästan så att man kan komma på henne med det än... Ni vet väl hur man gör? Man småspringer men tar 2 hopp på varje ben. Hon fick mej alltid att le när hon gjorde så. Try it! :-D

När Simpan var i 14-årsåldern så började han och några kompisar spela baseball. I den sporten ingår små och väldigt hårda bollar som slås iväg med en väldig kraft och fart. Det var alltså dags att införskaffa en suspensoar. För att inte gå miste om privilegiet att en dag bli farmor så anmälde jag mig som frivillig till att köpa saken.

Jag gick in på Stadium och upptäckte snart att det fanns 2 storlekar. Medium och large. Hmmm...Jag gick fram till försäljaren i kassan och berättade om mitt problem. "Sonen är 14, han behöver en "susp" och jag har ingen aaaning om vilken storlek som är lämplig". Försäljaren som var en glad kille i 25-årsåldern skrattade och sa: "Det där är inget problem. Köp large. Han skulle ändå aldrig erkänna att skyddet var för stort!"

Det har varit mycket snack i media och bland forskare om vad dagens fetmaepedemi beror på. En av de mer intressantare teorierna är den om att man under tidigare årtionden åt betydligt mindre portioner av allt, speciellt läsk och godis.

När syrran och jag var små och fick pengar för att köpa lördagsgodis så kom vi från kiosken med en liten papperspåse som rymde ca 1 dl godis. Men vi var fullt nöjda. Sedan delade vi en 33 cl sockerdricka, men bara på helgerna. Utom på båtsemestern! Då bunkrade pappa en hel karta med Fantaburkar el liknande. Fest!

En annan rolig sak som jag och syrran höll på med i lågstadieåldern var att vi la undan en del av godiset vi fick månaderna innan båtsemestern. Vi sparade det i en burk som oftast rymde max 1,5 liter. Guggi-Buggi kallade vi den. Vi visste att på båtsemestern så kunde det bli mycket svårt att få tag på "snask" (som mamma ville kalla det). Ibland kunde det ju gå ca 1 vecka innan vi kom i land på något ställe som hade en affär som sålde sötsaker. Men den där lilla plåtburkens innehåll, den höll oss flytande, de 4 veckor vi var ute på sjön. Antar att den idag skulle utgöra ungefär helgkonsumtionen för ett svenskt barn...     

Det är ganska roligt och fascinerande hur liten ett barns värld är! När jag gick i ettan så byggde Skellefteå Kraft ett stort, högt hus i Skellefteå. Det var ett imponerande bygge på den tiden. Ungefär samtidigt hade jag, antagligen i skolan, fått lära mej om FN. Jag var under en period där (tills ifjol faktiskt...HAHA) övertygad om att Skellefteå Kraft och FN-skrapan var samma byggnad. Klart FN ska ligga i metropolen "Schtaaan". Ni ser väl likheterna?:

Fotnot: Skellefteborna är lite vitsiga och kallar huset för El-lysepalatset (jmf med Elysée palatset i Paris)

När Cul var drygt ett år så gällde det att komma ihåg att stänga dörren till badrummet annars var hon snabb som en iller att tulta in där och stöka-böka till det. Glömde man det någongång kunde man mötas av denna syn (se foto). Tandkräm är jättegott!

När hon blev lite äldre och de hade var sitt rum, hon och brorsan, så var det mycket roligare, tyckte Cul, att gå in i hans rum och leka och dra fram en massa grejer. Inte sååå uppskattat av storebror...om man säger så.

Ibland lever vi norrlänningar upp till alla fördomar. Förra sommaren träffade några kompisar   en pitebo på en camping i Norrbotten. Hur det nu var så kom han ganska snart in på spritsorter. Så säger han på bred pitedialekt: "Jamenhurdudu... den där nya vaniljvodkan den ä ju så god! Den är till å me god att spy!"

Kan man ha med det i en reklamslogan tro?

Läser att en sån där sensationsdokumentär ikväll handlar om en man som är sjukligt rädd för gamla tanter. Bättre då att vara rädd OM tanter, right?!

När jag läste om programmet så kom jag plötsligt ihåg en söt händelse från när Simpan var 3 år. Hans farfars mor, då 89 år gammal. kom på besök på hösten. Vi hade hämtat henne med bilen och blev kvar ett tag ute på gården för att visa nya bastustugan och gården. Vädret var lite ruggigt...Efter ett tag blev jag avbruten i samtalet med "farmor" av Simpan som enträget drog mej i jackärmen. Jag undrade vad han ville och han viskade då med orolig röst: "Mamma, vi tar in henne nu!!"

Hon var väldigt liten och späd med många, många rynkor så han trodde nog att hon kunde typ gå sönder där ute i snålblåsten.  

Ibland är det de mest oväntade saker som barn är rädda för hemma eller borta. Simpan påminde mej igår om de 2 överlägset läskigaste sakerna hemma hos oss när han var liten: En docka och ett luftintag. Udda! Men det har sina naturliga orsaker:

När han gick i lågstadiet så surrade tydligen tjejerna i hans klass om skräckfilmen "Onda dockan" som de sett. Simpan såg den inte men fick höra deras förskräckta bearbetningshistorier och se bilder på dockan. Sedan råkade vi ha en fin porslinsdocka hemma som Simpan hädanefter tyckte va ruggigt läskig att se på...

Ungefär vid samma ålder så råkade han bli kvar  vid TVn när vi såg ett av de första avsnitten av Arkiv X (enda jag såg faktiskt). Det handlade om en elak utomjording (?) som kunde göra sig smal som en rödspätta och glida genom t ex inspektionsluckan i dörren till en isoleringscell och genom avloppsgallren i gatorna. Det omtalade luftintaget för husets värmeväxlare finns i taket strax utanför Simpans rum. Givetvis låg sedan  Arkiv X-slemskurken och lurade på vinden vid luftintaget och väntade på att Simpan skulle somna på kvällarna...   

  

Min käre lillebror påminde mej, i veckan, om en berättarvärd historia x2 från när han var yngre. Han hade skaffat en moppe som gick lite för fort, om man säger så, och blev stoppad av farbror polisen som sa att ordningsmakten skulle höra av sig senare angående följderna.

Bror sålde då moppen och köpte en EPA-traktor som han la ner massor av jobb på så den blev superfrän och i toppskick. Han skaffade traktorkörkort. Preciiiiiiis när traktorn var klar så hörde ordningsmakten av sig (se ovan) men bror drog en lättnadens suck - det var bara en bot på 200 kronor. 2 dagar senare kom dessvärre ytterligare ett brev som meddelade att de upptäckt att han nu tagit traktorkort så det drogs in i 3 månader med omedelbar verkan. Bror tappade helt sugen och annonserade ut snygg-EPAn. Köparen kom och hämtade den dan innan bror fick tillbaka "lappen".

Men otur i kombination med att han älskar fart (ärftligt?) gjorde att en liknande incident inträffade en del år senare. Bror hade nu tagit mc-kort och köpt motorcykel (ana bild nedan). Alldeles för tidigt den sommaren så hamnade han i en seriekrock på E4 i centrala Umeå. Han hade otroligt tur! "Skrevraketen blev bara strössel men han repade inte ens hjälmen". Istället så gjorde han en snygg, hög kullerbytta över bilen framför och landade på rygg på motorhuven. Men han hade ryggskydd och ryggsäck så de tog emot fallet bra. Givetvis blev det ändå nackkrage och ambulansfärd. Lite (haha) ont hade han bara några dagar i de..ädlare delarna eftersom de stannade till ett tag mot mc-styret innan kullerbyttan påbörjades.

Bror ville så klart åka mer mc första sommaren med mc-kort så han ilade upp till Kalix där han hittat en fin mc att köpa. På väg söderut igen var han tydligen alldeles för ivrig att komma hem. Polisen stoppade honom. De tyckte att han skulle skiljas från sitt körkort på en gång. Så.. nu hade han mc men var utan körkort juli och augusti...

Sedan på hösten, när han fått tillbaka kortet, åkte han iväg, på mc, med några kompisar för att ...fiska. Väl framme, ute i naturen, så tar han av sig skinnjacka och ryggskydd och ska bara gå ner med en påse öl till forsen för kylning och DÅ halkar han på en sten, ramlar, slår av ett utskott i ryggen, svimmar och får åka ambulans för andra gången den sommaren!

Slutsats: Farligare med picknick i det gröna än att skrota mc i krock på E4an? Skoja bara, mamma!   

Vill ni få ett nytt ord av mej? Ett ord som ni kan använda till små barn när ni vill avdramatisera att de fallit och gjort sej illa?

Ni vet ju hur alla 1-4åringar reagerar när de fallit och slagit sej? De tar genast ögonkontakt med närmaste vuxna personen och kollar med darrande underläpp på oss för att utröna om de kommer att behöva plåster, bandage, "the lot" eller om det bara är att fortsätta leken.

När Simpan och Cul var små kom vi på att vi glatt ropade "Bonka" så snart vi fick den där sökande blicken efter ett ofarligt fall. Och det funkade faktiskt! Då visste de på en gång att: "Ja visserligen tog det där lite ont  men det är ingen fara".  Åsså fortsatte de leken, cyklandet eller vad de nu höll på med innan. 

Simpan ramlade och slog sej, i princip, aldrig. Han beräknade varenda motorisk rörelse noga.

Till Cul fick vi däremot ropa Bonka x antal ggr per dag. Ibland kunde vi inte göra det utan fick plåstra om henne istället, stackarn. Hur många ggr per dag hon ramlade ur matstolen i köket under en period vill jag inte ens veta. Bonka. Bonka. Bonka!

Visst är det roligt när ens barn, som vuxen, berättar något som de var med om som barn? Nått som man aldrig hört eller ens anat. Det var jag med om i höstas. Vi hade målat om huset och i samband med det så fick jag för mej att jag skulle putsa upp portklappen, i form av ett lejonhuvud, som finns på dörren. Då berättade Simpan att första året när vi bodde i stan och hyrde ett hus i närheten så var han rädd för den där portklappen. Han gick bara i ettan då och cyklade ofta förbi det  då mörkbruna, obebodda huset.

Olustkänslan försvann dock snabbt - 2 år senare deklararerade han tydligt att vi ALDRIG fick sälja det här huset. Han ville alltid bo här och den enda vi fick sälja till var i så fall till honom, så kunde han bo kvar här som vuxen.  

När Cul gick i femman så kom hennes klass med i kunskapstävlingen "Vi i femman" - den gamla klassikern, ni vet. De vann i kvartsfinal mot Bergsåker och plötsligt var de i semifinal - 4 klasser från Västernorrland skulle bli 2...Nervöst. Det var ingen tv-sändning men radio - och det kändes nog alldeles tillräckligt spännande! Gustav och Cul representerade klassen och det var en jämn poängkamp mot den andra klassen, från Sticksjö . Så mot slutet så fick de frågan om vad artisten heter som är från Jämtland, varit med i Schlagerfestivalen och som brukar klä sig i fjädrar, klor och färggranna kläder. Gustav och Cul la pannorna i djupa veck men kunde inte komma på vem det kunde vara...Men så plötsligt sken Cul upp och sa högt och tydligt: " Pontar Rogare!"

Jag säger som Filip, 7 år:

"Jag vet att det finns rymdvarelser. E.T. och Roger Pontare och Raptur RX2. Men de är snälla."

Jag har förstått så här efteråt att jag var ett, ibland, ganska enerverande barn. Ett exempel så ni förstår vad jag menar: När jag var kanske 9 år och vi, som vanligt på somrarna, var ute med vår båt så hade pappa fått kvällsbesök av en affärsbekant. Syrran var i vår akter-ruff men av nån anledning så hade jag lagt mej i en koj fram i fören och lyssnade på mina föräldrars samtal med den här mannen. När det hade gått kanske en timme så sätter jag mej upp i kojen, så att jag blir synlig för dom, där de sitter, och säger: "Farbrorn! Gissa hur många gånger du har sagt approximativt sedan du kom hit?!...21 gånger!"

Hur räddar man upp en sån sak som förälder? Men han sa det ju typ hela tiden - det måste han bara få veta! ;-D

Mamma har åxå berättat att jag ofta kunde sitta och lyssna när de vuxna pratade och sedan helt plötsligt utbrista  t ex: "Mormor, vet du varför ni pratar om din syster Gertrud i Amerika nu? Det började med att mamma pratade om grannens bil å sen kom ni in på er första katt och sen så" - bla bla bla bla i typ 7 led... 

Jobbig? Vem? Jag?

Från ordboken:  approximativ

1. (matematik) ungefärlig, inte exakt

3,14 är ett approximativt värde på π

När Simpan var kanske 9 år så gjorde Mattias, som var i 20-årsåldern då, en jättehäftig slangbella åt honom. Simpan åkte hem jättenöjd och testade den hemma och den sköt hårt och rakt precis som dom ska. På måndan, när det var dags att gå till skolan, så smugglade han med den i "ryggan". Han ville ju så klart visa den för klasskompisarna och polarna på skolgården. DET tyckte inte rastvakten var en så bra idé, efter att ha sett hur hårt den sköt, så hon konfiskerade den helt enkelt och den hamnade hos rektor Britta, på hennes expedition.

Alla i min generation och äldre skulle därmed ha sett slangbellan som evigt förlorad. Men "dagens ungdom" har inte alls samma respekt för auktoriteter. Simpan stegade helt kavat in till rektor Britta, berättade om hur han fått slangbellan, hur nöjd han var över den och att han lovade att inte ta med den till skolan nå´mer om han bara fick tillbaka den. Och Britta veknade! Alla som känner/känt henne vet att det inte hörde till vanligheterna. Men friskt vågat  - hälften vunnit heter det ju...

Nått år senare skickade jag ett vykort ,som var ett foto på S, till henne och tackade för ett instrument-stipendium som S fått. Det fotot satt på hennes vägg i flera år ,kunde jag konstatera, när jag ofta passerade utanför hennes kontor. Tror hon gillade det kavata busfröet hon me´...     

Min mamma har alltid varit praktisk och inte tyckt om att saker gått förlorade i onödan. Hon växte dessutom upp på en lantgård med kossor, får, kattor - ni vet.

Att hon var en "doer" i världsklass visade sig när jag var i 11-årsåldern. Vi hade ett akvarium och den klart största fisken där, som vi gett ett namn som jag glömt, var en svart slöjstjärt. De senaste veckorna hade han fått en knöl på ena sidan och hans allmäntillstånd såg ut att  stadigt försämras. Han började anta en mer gråsvart än svart färg...Vi var alla oroliga men visste inte vad vi kunde göra åt saken. Man brukar inte direkt åka till veterinären med en akvariefisk, right? Så när jag kom hem från skolan en dag såg mamma allmänt nöjd ut. Hon berättade stolt att hon opererat fisken nyss. (!)

Hon hade kokat en stoppnål (större synål), lagt ut en ren tygbit på skärbrädan och sedan håvat upp fisken, tagit bort knölen och sedan släppt ner fisken i akvariet igen. Vilken hjälte-mamma! Fisken levde flera år till.!
Barn - pröva inte detta hemma! ;-)

En arbetskompis berättade nyligen om när hon bodde i en stockholmsförort. Det fanns en liten skog intill höghusen och områdets dagis. Dit gick så klart hundägarna för att rasta hundarna. Hon blev så irriterad på alla hundägare som rastade sina hundar där utan att plocka upp efter dom. Ännu mer förargad och less blev tydligen en av dagisfröknarna. Hon sa åt barnen på sin avdelning att skriva HUNDBAJS så gott de kunde på små skyltar som de sedan gick ut i den lilla skogsdungen och satt ned prydligt intill varje "ruka". Många skyltar behövdes och de flesta syntes sedan på eller vid stigen som gick genom skogen. Ändrar man sej inte efter en sån pik så vet jag inte vad som skulle hjälpa! 

Jag har alltid varit hundrädd...antagligen pga min ängsliga natur och att jag aldrig känt några hundar närmare. Det blev väl inte direkt bättre av att jag blev biten av grannens hund som 10-åring och att jag var med när syrran blev hundbiten 10 år senare. Sen när man får barn så vill man inte gärna överföra sina"fobier" på sina barn men man tänker att det nog ändå är stor risk för att så sker.

Desto gladare blir man när det visar sig att man lyckats dölja/undertrycka det så pass att den inte ärvts. Beviset på att Cul definitivt lyckats ducka för att ärva hundrädslan fick jag när jag skulle hämta henne hos hennes alldeles nya dagmamma Irené när hon var 2 år. Dagmamman berättar roat att deras Bedlington-terrier löper för 1a gången och att hon matvägrat i flera dagar och att hon nämnt det till barnen. Nån timme senare ser hon hur lilla Cul tvångshåller huvudet på hunden och tvingar i henne torrfoder mellan tänderna.

Huuuua! (översättning till västerbottningar: Huvva!)

Sedan dess har vi ju skaffat egen hund och nu är jag mkt mindre hundrädd - Silly har lärt mej hundarnas kroppsspråk - tack för det!

PS Jag tycker inte heller att Bedlington är speciellt fina!