Visst är det roligt när ens barn, som vuxen, berättar något som de var med om som barn? Nått som man aldrig hört eller ens anat. Det var jag med om i höstas. Vi hade målat om huset och i samband med det så fick jag för mej att jag skulle putsa upp portklappen, i form av ett lejonhuvud, som finns på dörren. Då berättade Simpan att första året när vi bodde i stan och hyrde ett hus i närheten så var han rädd för den där portklappen. Han gick bara i ettan då och cyklade ofta förbi det  då mörkbruna, obebodda huset.

Olustkänslan försvann dock snabbt - 2 år senare deklararerade han tydligt att vi ALDRIG fick sälja det här huset. Han ville alltid bo här och den enda vi fick sälja till var i så fall till honom, så kunde han bo kvar här som vuxen.