IA så kallade Cul (Cecilia) sig själv när hon var riktigt liten..1-3 årsåldern kanske. Logiskt när man har ett lite krångligt namn som slutar på ia. Hennes far kallar henne så fortfarande ibland - gölligt! Det verkar hon inte ha något alls emot...Mindre uppskattat är det när jag är disträ och kallar henne för Silly (hundens namn). Piiiinsamt!

Nu var det ett tag sedan jag delade med mej av roliga dialekt-ord från Skellefteå-trakten.

Här kommer 3 stycken plus ett till som inte är dialekt men ändå typiskt Skellefteå - att använda på det sättet.

Tjorvigt         

"Nä, vi hämtar upp dej sen. Det blir så tjorvigt att ta sej in i stan i rusningstrafik"          

Betyder ungefär "omständligt", "bökigt".

Slamsa          

"Sluta slamsa nu flickor! Slamsbyttor!" Fick jag och min syster ofta höra när vi var små.
Betyder ungefär "fnittra och busa".

Ogott            

"Är det inte lite ogott att ha på sej nya byxorna när du ska måla?!" eller "Det var ju ogott att ställa fram ett helt nytt bregott-paket till surströmmingen, när det måste kastas sen! (lukten)"
Betyder ungefär...hmmm..svårt att hitta "svenskt" ord. "Slösaktigt otänksamt" kanske?

Som              

Ett litet ord skellefteborna stoppar in både här och där när de pratar. Det blir som lite trevligare då tycker dom. Det är som int´ så lätt å sluta med det tydligen. Jag tror inte jag brukade det så flitigt när jag bodde där men nu när man kommer upp och hälsar på hör man det som överallt. De ä som lite charmigt!                                            

Som så många andra så har vi haft en del knep för att slå ihjäl tiden när vi åkt bil tur och retur till Västerbotten. Dessa två varianter som jag påminner mej tror jag att barnen och B kommit på själv. Den första, går bara att "leka" på väg hem och går ut på att vara den första som ser en skylt där det står Sundsvall. Om man chansar lite för snabbt och ropar Sundsvall och det sedan visar sej att det står nått helt annat så förlorar man 1 redan tagen poäng. Låter kanske inte så kul men blev roligt när de 2 av hankön tog det på blodigaste allvar. Och på tal om allvar så är jag inte  fullt så road av den andra självpåhittade leken. Den uppfanns när nya Höga Kusten bron stod färdig och går helt enkelt ut på att vara den som kan hålla andan längst över bron. Bilkö på bron kan göra det gaaaanska så jobbigt. Bron är tillräckligt lång ändå. Vanns av Sum så sent som för några veckor sedan. Fnissande förbättrar inte uthålligheten liksom.

Nu på väg upp till fjällen fick jag lära mej en ny variant som jag inte hoppas att familjen vill pröva: "Man får bara andas när man sett ett djur" heter leken. Ja ni förstår ju på namnet vad den går ut på. 60 andetag är ett djur värt. Tilläggsregel: Man kan få låna 30 andetag från nästa sedda djur.

En arbetskompis berättade om en episod när han gjorde lumpen i mitten på 60-talet, "någonstans i Jämtland". De hade gjort om en gammal vinkellada så att den var logi åt 110 soldater. Varje kväll vid 10-tiden kom ett befäl och gjorde kvällsvisitation. De busiga pojkarna höll sej/laddade och lagom till när befälet gick genom logementet så släppte de sej...så att det lät som ett smatterband allteftersom han passerade. Ett äldre befäl hade lärt sej deras bustag och stack bara in näsan på kvällen och ropade: "Alla där?"

En radiopratare nämnde i förbifarten Mandrake och jag studsade till. Nog för att jag ibland kan vara en nostalgiker av rang men den seriefiguren har jag inte skänkt en tanke på säkert 25 år...känns det som i alla fall. "Mandrake gör en hypnotisk gest" var tydligen ett av standard-uttrycken i serien. Lee Falk började rita serien på 30-talet och sedan efter några år började han rita Fantomen. När Mandrake stoppade skurkarna med sin hypnotiska gest så gjorde (gör) Fantomen det med sin knytnäve med dödskalleringen. Mandrakes tjej hette Narda och hans vapendragare Lothar. Från början var Lothar som en tjänare åt Mandrake men blev, allt eftersom åren gick, mer och mer en jämbördig kollega. Mer korrekt så...På 70-talet fick Lothar en tjej han åxå - modellen Karma. Minns faktiskt hur hon såg ut fast jag inte hittade någon bild på nätet. Mycket korthårig, mörkhyad hon med och mycket vacker. Har aldrig sett serien färglagd tills nu. Kändes konstigt! Jaja...håll till godo! Mandrake från 1937. Nu beger jag mej ut på fjällvandring till Blåhammaren! Premiär för mej att vandra med ryggsäck. Känns mycket spännande..

Nu så här i älgjaktstider så påminner jag mej en händelse i 11-12-årsåldern. Vår klass skulle ut på en ornitolog-expedition. Ni vet - när man går ut i skogen väldigt tidigt på morgonen med kikare för att titta på fågellivet. Om jag inte minns helt fel så var vi ute i spenaten redan vid 6-tiden! Vi såg säkert en hel del fåglar den morgonen men det bestående minnet var att vi plötsligt stod öga mot öga med en stor, ståtlig älg! Den måste ha varit stendöv eller helt disträ för jag lovar dej att vi, även om vi 25 elever blivit tillsagda att vara tysta, knappast rörde oss ljudlöst. Vi som stod närmast var inte mer än 5 meter från det ståtliga djuret. Alla, inklusive älgen, stod blickstilla och tysta i några ögonblick sedan älgade djuret snabbt därifrån. Det roligaste var att så snart den var borta så började flera killar i klassen högröstat berätta vad de skulle ha gjort OM dom bara haft pappas gevär osv osv med sej. DÅ blev dom så väldigt morska de små grabbarna, hehe!  

Min pappa har alltid haft den charmiga lilla egenheten att börja småspringa (samma som svengelska jogga) när han nästan är framme till dit han var på väg. Så har han gjort så länge jag kan minnas. Jag och min syster har båda uppmärksammat det. Nu berättade hon att hon kommit på sej med att göra precis likadant. Hon upptäckte det när de var i deras sommarstuga. Där har de en liten gårdsplan så ganska ofta går hon t ex mellan utedasset och stugan och då har hon funnit sej själv öka farten de sista metrarna. Och sedan hon berättade det har jag kommit på att jag aldrig kan gå uppför trapporna på jobbet utan att jag åxå småspringer då. Så vi har nog fått en rest av pappas "bråttom-i-slutet-gen" båda två. Jag ska studera lillebror noga nästa gång vi ses...  

PS Brorsan hörde av sej - han småspringer åxå hela tiden fast bara i trappor. Har förfinat tekniken så han kan springa uppför trappa med full kopp (kaffe?) utan problem.

På den här bilden är jag något äldre än när jag kastade godiset. Syster och jag har fått ballerinaklänningar (egentligen underkläningar) och "klackeskor" av farmor som köpt dom i Spanien. Hon gillade att åka charter och hade alltid fina presenter med sej hem. Gissa om vi gillade de där klänningarna och skorna! Cul hade dom vid några maskerader osv åxå...

Annars tycker jag bakgrunden nästan är intressantare. TV:n! Med jalusidörrar i trä så att den var som en möbel när den inte användes. De där typiska 70-tals vävtapeterna i färgglada färger...Och väggklockan som pappa drog upp varje helg (och satte på sej sin guldklocka om vi var bortbjudna) Han satt åxå alltid vid pianot och drog igenom stora delar av sin pianorepertoar på  lördag- eller söndagmorgon. Då kändes det att det var helg. Det är tyvärr svårt att få honom att göra det nu på helgerna. Han har väl kommit ifrån den traditionen...

Till vänster om oss ser man åxå hans andra instrument - dragspelet. Det hade han med sej på båten och förhöjde stämningen åtskilliga gånger när vi var ute med båtkompisar och satt runt en brasa på kvällarna. Det var/är inte ofta han spelade dragspel hemma - det var mer hans portabla båt-piano. Hans chef på 70-talet ville alltid att han skulle spela "Gamle Svarten" när han var med. Detta om detta. En bild väcker minnen...

"Som Pippi!" svarade jag självsäkert och nästan stolt.

Mamma hittade Non-Stop 1 år efteråt i olika skrymslen i rummet...Pippi Långstrump - det va grejer det!

Sum lärde oss i fredags hur man uppträder mot en hund som anfaller ... så nu känner vi oss helt trygga - nu vet vi ju hur man gör:

"Man går mot den anfallande hunden och sedan: Fontanellen, fontanellen, fontanellen! Sen är det klarrt och hundsås över hela gräsmattan..."

Svårt att återge det roliga med hans instruktion, i text, han visade ju med gester åxå, men  jag skrattade så jag grät... Samtidigt som han antagligen har rätt - det gäller nog i ett sånt läge att inte försöka fly utan snarare då som han säger - inte visa sig rädd och slå hunden hårt över huvudet (eller nosen).