Burvikshällorna är ett fint ställe som jag har varit till många gånger, både som barn och ungdom och några gånger då och då som vuxen åxå.  Man tar sej dit med båt och inte alls om det blåser fel vind. Nu finns där både bryggor, grillplatser, bord och bänkar med mera. När jag var liten fanns inte något av detta men det var ändå ett populärt utflyktsmål  redan då. Inne i den skyddade viken ligger båtarna och ut mot havet ligger de blanknötta berghällorna. På dom finns det mängder med ”hällristningar” från förra århundradet. De som är lite finare och mer arbetade, med bilder och inte bara namn och datum, är ofta från 30- och 40-talet. Vi var där i somras med pappa&mammas båt och det var kul att återse en del av de där inristade bilderna som jag inte sett på jättelänge. Den ni ser nedan var en av mina favoriter när jag var barn. Ska nog föreställa seriefiguren Knasen, kanske?    

Detta lär ha hänt nångång på 50- eller början av 60-talet i Boliden. Frun till Direktör Norén på Boliden AB fick hembesök av en bokförsäljare från Stockholm. Han var ung och mycket övertygande så snart hade han sålt en dyr receptbok till kvinnan. Hon nämnde till försäljaren att de snart skulle ”fira bröllopsdag”. Försäljaren skyndade sig till direktörens kontor och bl a med hjälp av argumentet att de kanske snart skulle fira något i familjen så hade han snart sålt en receptbok även till maken. När direktör´n kom hem och pratade med frun insåg de att de blivit lurade. Direktör´n ringde upp sin privatchaufför och beordrade honom att köra till Bastuträsk järnvägsstation för att försöka hinna genskjuta försäljaren innan han satte sej på tåget. När försäljaren såg chauffören komma emot honom på stationen så skyndade han sej att förekomma honom och sa: ”Ah, vad bra att Ni kom! Direktör´n glömde ju skriva under sin bokbeställning. Skriv på här!”

Enligt historien så lär direktör´n ha skrattat  och sagt ”Han skulle man ha anställt!”när chauffören berättade vad som hänt och han insåg att han just köpt sin tredje receptbok av försäljaren.

 
PS   Pappa jobbade på Boliden AB, som nygift, men inte speciellt länge (1 år?). Pappa & mamma  bodde i alla fall i Boliden när jag föddes och jag bodde mina första 3 månader, på Wesslaugatan, i det lilla gruvsamhället.

Min farmor sa, då och då, angående hennes son, min far, som liten: "Jag såg som aldrig till Jerker,  vi kände  bara att det var kladdigt på (dörr)handtagen".  Förklaring: Pappa sov  i köket på bottenvåningen när de fortfarande bodde i huset i Burvik. Han var den som tände i spisen på mornarna. Sedan kokade han ofta knäck innan de andra vaknat.  Kladdig frukost! Pigg på socker pilade han se´n i väg på busiga upptåg eller till skolan.  

Och som en avslutning, åtminstone för denna gång, på fisk-surret: Under en period när jag var liten, i slutet av 60-, början av 70-talet så hade vi en fredagstradition i familjen. Den bestod i att mamma tillagade kokt saltströmming med gräslökssås och kokt potatis. Efter det badade lillasyster och jag  i badkaret och blev "helgfina".

Jag minns med vilken skräckblandad förtjusning jag kikade på strömmingsögonen som tittade oseende på oss ur kastrullen. Och hur "mindre gott" syrran och jag tyckte att det var. Fisken i alla fall. Den smakade så starkt, tyckte vi. Speciellt syrran hade problem med smaken. Men hur kom det sej att vi åt sån "vardagsmat" på en fredag? Jo, där i skiftet mellan 60- och 70-talet så var inte "fredagsmyset" infört i de svenska hemmen än. Det som innebär att man äter lite extra festligt och gott på fredagsmiddan och kanske lite snacks eller dyl. framför tv:n sedan. För på den tiden var det fortfarande vanligt att man jobbade halvdag på lördan.

Men nu - en glad överraskning! Jag sökte på internet efter kokt saltströmming och fick flera receptträffar, t o m med gräslökssåsen!  Jag gissar att syrran kommer att gråta glädjetårar och genast skriva ut receptet. Kanske tom laga rätten till småttingarna och personalen på det dagis hon lagar mat på? Jaa!:

http://recept.nu/1.202614/recept.nu_redaktionen/huvudratt/fisk_skaldjur/kokt_saltstromming

Det visade sej att det fanns en liten rolig "slutknorr" på historien om pappas sommarjobb som "gilare":

När pappa var 14 år och jobbat med att gila strömming i 3-4 år så kom hans pappa Herbert på att han ju skulle tjäna mer om han i stället tog en strömmingslåda och en Besman-våg på cykeln och cyklade runt och sålde. Sagt och gjort. Han cyklade från Burvik, mot Övre Bäck och in mot Bureå och hade sålt slut strömming innan han var framme i Bureå. Då hade han tjänat 30 kronor! Det tjänade inte en vuxen på  t ex Bureå Bolag på en hel dag. Vitsen med att ha Bureå som slutstation var att han då kunde åka hem med sin pappa vid 11-tiden för då hade han kört mjölkbil klart. Ofta slank han in på byns konditori och fikade innan de träffades för att åka hem. Pengarna brände väl där de skramlade i fickan. Men han lär inte ha luktat viol efter att ha hanterat strömming hela morgonen...

När jag ändå är inne på riktigt gamla tider så kan jag inte låta bli att lägga ut fotografierna på Ingeborgs föräldrar Josefina och Viktor. Om dom vet jag tyvärr inte mycket alls. Det är troligt att de är födda nångång kring 1860 och att de föddes i närheten av Bureå. Josefina ser ut att vara en mycket bestämd och allvarlig dam. Viktor ser liksom lite vekare och snällare ut. Men det kanske är hennes strama frisyr och klädsel som får mej att tycka så här? Kanske var det han som bestämde hemma i alla fall? Mittbena verkar ha varit unisex-hårmodet som gällde just då i alla fall.

Min farmors mor Ingeborg tänkte jag skriva lite om nu (medan jag kommer ihåg). Hennes levnadsöde har alltid fascinerat mej lite extra. Kanske på grund av fotografierna på henne och att hon dog så tragiskt. 

Hennes man föddes 1886 så hon var säkert född i slutet på 1800-talet hon me´. Farmor visade en gång ett album som Ingeborg ägt. Det märkliga var att albumet endast innehöll fotografier på Ingeborg och hennes vänninor i olika situationer och miljöer. Jag minns ett foto med en picknick på en äng t ex. Det var nog inte så vanligt, precis i början på 1900-talet. Kanske hade de turen att känna någon fotograf? Fina bilder var det åxå. Jag har undrat mer än en gång var det albumet tog vägen sedan. Fotot här ovan är så klart på Ingeborg. Jag gissar att hon inte är mer än 15 år, på det fotot. Några år senare gifte hon sej med Lars. Just den dagen när de skulle ta bröllopsfotot så hade Lars fått tandböld. Stackars Ingeborg (åxå)! Hon verkade ju tycka om att fotograferas. Men hon lät sej inte nedslås. Hon tog ett BRUD-foto - klarrt å betarrt. Se nedan. Kan man ana en viss fåfänga där? Eller en fantisilös fotograf? Hade inte brudgummen kunnat stå i profil, med den ej svullna kinden mot kameran, beundrande bruden? Men på den tiden skulle man nog stå, stelt uppställda, rättvända mot fotografen. 1916 föddes deras dotter Greta (min farmor) och nått år innan sonen Ingvar. När barnen var helt små blev Ingeborg svårt sjuk i tuberkulos, lungsot, och dog. De hade en barnflicka, Elin. Och på den tiden var man praktiska - Lars gifte sej med barnflickan som ju barnen redan kände väl och hon hittade ju i köket...

Jag har fortfarande  svaga barndomsminnen av det "äldre paret" som bodde på övervåningen i farfar och farmors hus i Bureå. Det var Lars och Elin. Lars var omtalad för att vara en riktig kraftkarl och han hade "händer stora som dasslock". Nångång under den första delen av 1900-talet när  korset/tuppen på Bureå kyrka skulle monteras upp så fick Lars uppdraget. Det var väl ingen nackdel att ha händer som gripklor på en ABB-robot om man skulle göra en sån sak. Jag får svindel när jag ibland passerar den mycket höga och branta kyrkspiran och tänker på att min farmors far balanserat längst däruppe.

Sum var i 8 års åldern och vi var och hälsade på hans morfar och mormor i Örviken. Christer, en granne, hälsade på, där ute på gården.  Christer sa  till Sum att han var en trollkarl (jobbar på Rönnskär tror jag ;-)  och frågade sedan vad Sum gjorde.
"Jag letar paddor" svarade Sum.
"Men kolla! Visst är det en padda där borta vid trädet?" sa Christer.
Och mycket riktigt - på gräsmattan, under tallen, fanns plötsligt en stor, rälig padda som Sum så klart satte efter.

Den "framtrollade" paddan måste ha gjort intryck på buspojken eftersom han fortfarande minns och berättade det ca 15 år senare.   

Spiggletning i Vindhem, med morfar´s flytjackor

Och för att ta upp en tråd från gårdagens blogginlägg - den om att min mor är bra på att spara på roliga och fina saker från förr:

Detta är plåtburken (se foto nedan) som mamma haft kakao/sockerblandning i sedan 60-talet - och fortfarande har!

Ibland fick vi röra ihop kakaoblandningen med ovispad grädde i våra muggar och sedan hällde mamma hett vatten över. Då gällde det att hinna få ihop en rejäl smet med grädde/kakao/socker som vi ville hinna mumsa från innan hon "förstörde" med att hälla över vattnet. Men det var så klart gott det med... även om det inte var samma godiskänsla som röran var.

Översta bilden från ett av de där tillfällena när vi fick följa med på "Allt för sjön"-mässan. Cirka 1969-70. Det är så tidstypiskt med de jättekorta klänningarna med matchande synliga (!) mamelucker och de ständigt närvarande knästrumporna som alla småflickor hade heeeela tiden. Och montern ser åxå så enkel och gammeldags ut...NU - det tyckte vi ju inte förut förstås.

Nedre bilden - man kan skymta några små Allt-för-sjön-"brosch" som vi  har på oss på den övre bilden. Mamma skulle inte vara min mamma om de inte fortfarande fanns kvar J. Ganska coola va? Ansiktsdragen är ett ankare, baénsånsak...
 

Nu ska jag försöka väva ihop 2 berättelser till en (lite som igår) vilket inte alltid är det lättaste...

Vi har kompisar som är missionärer i Malawi. De har berättat att ett populärt snacks där är "Mice on a stick". Barn och ungdomar fångar och kokar eller grillar hela möss som de sedan trär upp på en pinne och säljer vid vägarna. Om du vill läsa mer om det och se bild så klickar du på länken nedan. Annars inte  ;-).Vad vet man - innan man har prövat? Är kanske inte "värre" än att äta partyvingar (kyckling) och sedan spotta ut småbenen?

Igår berättade Sum att han hittat massor med vildhallon nära bergpartiet där han/dom klättrar. Han hade märkt ut var man viker av från "stigen"  jag brukar gå - om jag ville plocka eller så. Men så kommer han  på: "Förresten, det är jättesnårigt på väg dit! En massa stickiga buskar. Då kanske du fastnar i dom och dör och det blir "Mumel on a stick" för en björn!"

http://www.chron.com/disp/story.mpl/bizarre/6566947.html

Så här i solbrännartider och när Aloe Vera produkter blivit så "inne" så måste jag få berätta om en sak som hände för ganska länge sedan. Sum var i 9-års åldern och han hade bränt sina axlar ganska rejält i solen, tyvärr. Året innan så hade jag fått ett Aloe vera-skott av en kompis och det hade vuxit till en stor kraftig planta. Av kompisen och andra hade jag hört att gelén som finns inne i de köttiga bladen på Aloe vera växten är bra mot solskadad, röd hud. Jag tog mej friheten att göra ett litet experiment. På Sums ena axel strök jag på Aloe vera gelé och på den andra axeln strök jag på Apotekets kräm mot solsveda. Sedan gick gossebarnet och sov. På morgonen dagen efter så var Aloe vera axeln inte längre röd utan såg helt normal ut. Apotek axeln såg däremot fortfarande ganska röd och ledsen ut. Ganska övertygande om du frågar mej. Kanske därför som sonen köpte hem x antal Aloe Vera tuber från Thailand i våras med så hög andel Aloe vera extrakt man kan få.

PS  Kompisen hade hittat sin Aloe Vera när hon var på semester i ett sydamerikanskt land. Det var otrolig växtkraft i den - Jag har fått huuur många skott som helst från min moderplanta. De finns utspridda hemma,hos kompisar och på jobbet.

Pappa gick i realskolan*  i Bureå och var i de yngre tonåren. Så fick de veta att de skulle få vara med om något nytt på sin skola: Även pojkarna skulle få ha hemkunskapslektioner!  Redan den  tredje hemkunskapslektionen så började grabbarna att kasta ostekta köttbullar på varandra. Följande vecka  fick de återgå till träslöjd igen...

*Realskola: En skolform mellan folkskolan och gymnasiet på 1950-talet tom 1972. Från 7an till "10an" typ. 
  

Sum var i 7-årsåldern och följde sin pappa in på OK bensinstation/affär´n mitt i stan. Han hamnade en bit efter, kollade väl på alla grejer. Så ser han plötsligt hur en farbror tappar en tusenlapp! Gubben märker det inte utan går obekymrat vidare i butiken. Sum skyndar sej fram och plockar upp tusenlappen från golvet. Han springer efter farbrorn, knackar på hans rygg och säger: "Du tappade den här, därborta!"
"Tack ska du ha grabben!" flinar en helt annan gubbe mot honom, tar 1000-lappen och försvinner snabbt.

Det finns säkert många sätt att skaffa sej en bästis på när man är barn. Frågan är ju om inte Culs sätt tillhör en av de mer ovanliga? En dag på sitt 1a sommarlov så blev hon extra kompissugen. Sagt och gjort; Hon letade rätt på sin klasslista och ringde upp klasskompisarna, en efter en, från A till Ö, typ, för att höra vilka som ville leka vattenkrig... 

I vått och torrt - Cul och Sophie

Känner mej lite ringrostig nu på att blogga. Har ju haft ett ovanligt långt uppehåll då vi varit på semester osv. Så jag startar med ett lättsamt, kort inlägg:

Detta är lampan som hängde i vår "barnkammare" i lägenheten i Klemensnäs när jag var lill-liten. Ja den hängde även i vårt rum (mitt å syrrans) i huset på Kallholmsberget. Och nu hänger den i "mitt" rum i huset i Örviken. Det som är ett gästrum nu. Lite coolt ändå att mamma behållit den i alla år och att den fortfarande, på nått sätt, både fyller sin funktion och är ganska fin. Eller är det bara i mina nostalgiska ögon kanske?