Nån mer än jag som minns frukostmüslin Eterna? Det var nog ganska många år sedan den slutade tillverkas men jag minns att jag åt den med god aptit när jag var typ  12-år och äldre. Den var ganska mjölig i konsistensen därför att den innehöll en hel del vetegroddar, nyponpulver etc. Passade bäst uppe på filen - inte i mjölk...om ni fattar. Och den var förhållandevis dyr. Mamma sa att det var det enda som de märkte att det gick mindre av när jag flyttade hemifrån - frukostflingor. Thats me...still! Jag gillade fina plåtburkar redan som barn så när Eterna såldes i en jubileumburk så köpte jag den direkt.  Den har hängt med i alla år och innehållit allt från kakor till....ja ...hm...hemmagjord müsli. Men förra veckan återfanns den bland campinggrejorna med en oidentifierbar gegga i botten som gjorde att den tyvärr fick kastas. Nu fick den ju ett litet minnesord och blev fotad i alla fall...

Jag känner en riktigt rolig man som bor i Ljustorp. Igår berättade han, Berndt, att ett av deras barnbarn; 6-åriga Emma, ringde till dom för att fråga om hon kunde komma över och hälsa på. Hon var riktigt sugen att träffa farfar och farmor. De var lite tveksamma om det fanns tid just då. Emma hörde kanske deras tvekan och hon sa då med glad röst: ”Jag kan till och med räkna pennor, bara jag får komma!”

Till saken hör att Berndt brukar retas med sina barnbarn och ibland svara ”Räkna pennor!” på barnbarnens förväntansfulla fråga: ”Vad ska vi göra idag då farfar?!”

Både Cul och Sum har pratat en hel del i sömnen under sin uppväxt. Cul har nog varit snäppet ”värre” faktiskt. Gemensamt för dom båda är att de oftast låter som om det är bråttom med nått: ”Ja! Vänta på mej! Jag är där strax!” Och att de ofta låter glada. När Cul tränade truppgymnastik och jag följde med på tävlingar i Strömsund, Hultsfred osv så snäll-retade småtjejerna Cul för hennes nattprat. Vi låg ju trångt - som packade sillar - i sovsäckar, i klassrum, på såna resor.

För kanske ett år sedan skrämde Cul nästan ihjäl sin storebror, enligt honom själv. Han gick in i Culs rum, mitt i natten, för att låna en bärbar dator. Cul satte sej upp direkt och tittade på honom med oseende ögon och sa nått på ”drömspråk” med arg, hög röst. Såååå jämnt är hon inte glad, i sömnen ;-)

Verkar som om Sum tycker att preskriptionstiden har gått ut för diverse bus som han gjort under skoltiden. För det har börjat sippra ut en del berättelser som vi aldrig hört förut. Nedanstående ”kom till oss” förra helgen i goda vänners sällskap.   

Han har inte haft svårt för sej i skolan men han har aldrig varit road av att läsa böcker. Speciellt inte ”på kommando”. Titta på böckerna på bilden ovan. Den överlägset tunnaste boken där – Gillis bonde från Ham – det var Sums favoritbok att recensera från mellanstadiet och framåt. Den är skriven av författaren till Sagan om Ringen trilogin men är endast på 100 sidor, med stor text och en del bilder..hehe. Och hur kunde han lyckas recensera den mer än en gång, undrar vän av ordning... Jo, så snart de hade en vikarie eller ny lärare som skulle ha dom att göra bokrecensioner så tog Sum fram ”Gillis bonde”. Vilken luring va?

Ännu lurigare skulle ju vara om han senare bara ”mythade ihop”, hittade på,  egna böcker och skrev  långa, inlevelsefulla recensioner  med alla de ingredienser som lärarna ville ha med.

Ibland svindlar tanken när man slås av hur många tillfälligheter det är som gör att just jag finns till.

När min mormor Göta, född 1917, var några månader gammal så dog hennes mamma i Spanska sjukan. När Götas faster, 18 år, satt och gungade den lilla flickans vagga så dog även hon i Spanska sjukan. Men lilla Göta överlevde. Det där var en berättelse som mormor ofta berättade när jag växte upp. Det måste så klart ha gjort stort intryck på henne, att höra under sin uppväxt hur hon överlevt fast de runtomkring dött. Spanska sjukan slog ju hårdast mot unga vuxna, inte mot barn och äldre (20 miljoner människor mellan 1918-1919).   

Sedan åkte alla mormors helsyskon iväg till Amerika och till Vancouver, Canada. Georg och Gertrud med flera skulle tjäna ihop en Amerikabiljett till lillasyster Göta (hade alla namn på G?!)  så hon kunde  emigrera  dit åxå. Men det ville sig inte bättre än att 16-åriga Göta blev kär i Volrad. Sedan ville hon inte alls emigrera till Amerikat. Hon blev kvar i Svedala. Det kan vi efterlevande vara glada för! Annars hade vi ju inte funnits till...

Och hennes Volrad – det var nog bara millimetrar som avgjorde att han fick leva tills han blev vuxen. När han var barn blev han illa sparkad, i huvudet, av en häst. Jag minns fortfarande tydligt hur en del av hans panna var intryckt, närmare en halv centimeter – efter hästskon!  Syns inte  på bröllopsfotot men ni får tro mej!  Tidig fotoredigering kanske? ;-)

Min mammas farmor Karin och hennes man Anders hade 10 barn om jag inte minns fel. När folk frågade Karin hur de kunde klara av att  hålla så många barn med mat så svarade hon alltid: "Gu´ fö´ barna å ve ätta utve dem!"*.  

Som om det var det mest självklara i världen men ändå med humor. I like!

Till farmoderns mer udda sidor hörde att hon koppade folk... Gulligare då är mammas andra barndomsminne av henne (1940-tal) - att hon alltid gjorde zzzrbtar (pruttpussar) på sina barnbarns händer när de träffades.

*översatt: Gud föder barnen och vi äter bredvid dom.

Morfar är född 1911 så citatet kan vara från det årtiondet...Målningen är åxå från 1910-talet.
Tänk att de hade pelargoner i köksfönstret redan på 1910-talet!

När Sum var högst 5 år så fick han frågan om han ville se Björnes magasin varvid han snabbt svarade: "Björnes magasin? Det är för mesar."

Lite oväntad kommentar av en så ung tv-kritiker. Kan svaret finnas i att han fått några  VHS videoband av sin 12 år äldre morbror som hade en perfekt, rolig blandning av inspelade tecknade filmer? Allt från Doktor Snuggles till Inspector Gadget. Så slapp han se den mesiga björnen med sin stumme snigel välja tecknade filmer. Istället fick han se bra "tecknat" på en gång liksom...

När jag gick i högstadiet så började vår gymnastikmagister (idrottslärare) att dela upp oss i en tjejdel och en killdel vissa lektioner. Sedan delade han av gymnastikhallen i en större och en mindre del med skjutvägg. Varannan gång fick tjejerna ha den stora delen och varannan gång den mindre. Rättvist ska det va! Det som var lite udda var att den här "majjen" kom på att vi skulle värma upp i början av lektionerna på ett lite ovanligt sätt. Istället för att springa x antal varv runt salen i 5-10 minuter så dansade vi gammeldans i kanske 10-15 minuter. Och tro mej det funkade. Man fick upp flåset rejält. Riktigt kul var det åxå.  Det enda som var mindre kul var när han tussade ihop killarna med tjejerna och vi tvingades genomlida deras valpiga, stapplande, krampartade, kallsvetts-händiga försök till pardans med oss. Stackarna! Det var mycket mer fart och takt och schwung när vi tjejer drog en schottis eller hambo ihop. De har säkert (?) blivit duktigare och mindre blyga sedan dess. Själv saknar jag lite att jag aldrig får dansa gammeldans längre... Dottern har kompisar från Hälsingland som brukar dansa och lärt(?) henne  så det är nog inte helt på utdöende. Det glädjer mej...En vacker dag kanske...

När Cul var i 10-årsåldern (?) fick hon ett infall när en inköpslista låg framme på köksbordet - Hon härmade min skrivstil så gott hon kunde och skrev dit en hel del saker som hon ville få hemköpt... När det var dags för pappan att titta på lappen innan han åkte till affären upptäckte han lite väl mycket beställningar av  godis,  diverse sötsaker och läsk. Nice try Cissilina!

Smygreklam för Eclair ;-)