Ibland svindlar tanken när man slås av hur många tillfälligheter det är som gör att just jag finns till.

När min mormor Göta, född 1917, var några månader gammal så dog hennes mamma i Spanska sjukan. När Götas faster, 18 år, satt och gungade den lilla flickans vagga så dog även hon i Spanska sjukan. Men lilla Göta överlevde. Det där var en berättelse som mormor ofta berättade när jag växte upp. Det måste så klart ha gjort stort intryck på henne, att höra under sin uppväxt hur hon överlevt fast de runtomkring dött. Spanska sjukan slog ju hårdast mot unga vuxna, inte mot barn och äldre (20 miljoner människor mellan 1918-1919).   

Sedan åkte alla mormors helsyskon iväg till Amerika och till Vancouver, Canada. Georg och Gertrud med flera skulle tjäna ihop en Amerikabiljett till lillasyster Göta (hade alla namn på G?!)  så hon kunde  emigrera  dit åxå. Men det ville sig inte bättre än att 16-åriga Göta blev kär i Volrad. Sedan ville hon inte alls emigrera till Amerikat. Hon blev kvar i Svedala. Det kan vi efterlevande vara glada för! Annars hade vi ju inte funnits till...

Och hennes Volrad – det var nog bara millimetrar som avgjorde att han fick leva tills han blev vuxen. När han var barn blev han illa sparkad, i huvudet, av en häst. Jag minns fortfarande tydligt hur en del av hans panna var intryckt, närmare en halv centimeter – efter hästskon!  Syns inte  på bröllopsfotot men ni får tro mej!  Tidig fotoredigering kanske? ;-)