När vi flyttade till Kallholmsberget  fick vi en ganska lång skolväg, min syster och jag. Vi cyklade för det mesta in till skolan i Skelleftehamn. När det blev minusgrader ute fick vi hälften så lång skolväg! Då kunde vi nämligen ta "värsta genvägen" över Kurjovikens is. Officiellt så var det säkert att gå där fr o m det att en traktor la ut en slags landgång på båda land-sidorna. Men vi var många som gick där nästan så snart som isen lagt sej och som gick över där långt in i april med "flö-vatten" långt upp på stövelskaften...eller hur mamma?

Jag minns än den skräckblandade förtjusningen jag kände, som 9-åring, när pappa visade oss vår nya shortcut-skolväg första vintern vi bodde där. Isen var kanske centimetertjock och vi såg tydligt sjöbotten de första metrarna. Det var en väldigt brant backe ner till "Kurjan" och ofta kunde vi åka på våra skoterkängor, näbbstövlar och moonboots nerför hela backen. Eller sätta oss på skolväskorna (förlåt mamma!) och använda dom som "tefat/stjärtlapp" för att få rejäl fart. Vi fick alltid en ny skolväska varje höst och jag minns att våra blå väskor i rejäl plast gled extra bra.

När Sum och Cul var mindre...kanske 12 och 8 så hade de en period när de kommit på att vi alltid skulle äta så nyttig mat och att det var kul att klaga på det. Så när de kom in i köket och undrade vad det skulle bli för mat och svaret kanske dröjde så sa de ofta i kör, med retröst: "Broccoli och knäckebröd!?!"

Som om det skulle vara en maträtt ..hehe.  Det enda som anti-toppar broccoli är väl i så fall brysselkål?

När jag var liten så hade vi, i början, plats för en dyscha i min systers och mitt rum. Den gick bädda upp till en gästsäng åxå. Jag har ibland funderat på det där ordet Dyscha. För det  är ju inte ett ord man hör varje dag direkt i möbelsammanhang. Kanske har jag hört det 4 ggr sedan 70-talet.
 
Men nu har vi en möbel i vår extra- fika-hörna på jobbet som jag skulle vilja artbestämma till en typisk dyscha. Och en gube i 60års åldern höll med mej... Jag tänkte att jag måste kolla upp var det udda ordet kom ifrån. Det visade sej att det hade en ovanligt rolig historia. Läs själv (från Wikipedia):

En dyschatell är en soffa utan arm- och ryggstöd och är avsedd för vila. Dyscha är en förkortning av dyschatell. Ordet härrör från den den franska ministern greve Duchatel, som var en verksam i Köpenhamn på 1880- talet. När han skulle hem till Frankrike igen kunde han inte ta med sig alla sina saker utan ställde till med auktion. På denna inropade den skånske friherren von Blixen-Fineck en liggsoffa med lösa dynor i ryggen, som fick namn efter sin förra ägare. Från att sålunda ursprungligen ha varit ett familjeskämt spred sig ordet dyschatell.

Tror att jag ska återkomma till Bonde-temat idag: När min kompis i Finland skulle flytta från stan ut på landet till sin Greger så var det nog en viss omställning. De tog över hans föräldrars jordbruk som även innefattade djurhållning. När deras döttrar kom så var mamman orolig över hur småflickorna skulle "ta det" när kalvarna blev hämtade. Många för att växa upp på andra gårder men en del  till slakteriet. Men de visade sej att hennes oro var helt obefogad. Barn är ju ibland mer rationella än vi vuxna. Flickorna (som är i våra barns ålder) var bara i förskoleåldern när de började surra typ så här: "Nu har Rosa snart rätt boghöjd för att skickas iväg!". Som jag brukar säga: Små villor har åxå paraboler (små grytor har åxå öron).

Jag har alltid varit svag för ljudet av en bas.  Ståbas eller elbas...spelar ingen roll. Ståbasen är vackrare att se på men elbas låter maffigare.  

Pappa har berättat att han blev  "tvångsvärvad" av byns bagare till att spela i hans dansorkester. Det borde ha varit i början av 50-talet när pappa var i yngre tonåren. Bagar´n ville att pappa skulle spela just  ståbas.  Den fick han låna av honom. Det gjorde tydligen väääldigt ont i fingrarna efter en kvälls spelning.  Men det var säkert kul åxå!

Bekräftelse av hur smärtsamt det är att traktera det vackra instrumentet med det coola ljudet: Klicka här.
PS  Minnesgoda läsare minns att pappa anföll den förre bagaren med en tegelsten. Man kan säga att han kom bättre överens med hans efterträdare... ;-)

Dansbanan på Byggnäsudden alldeles utanför Burvik. Där spelade pappa antagligen oftast. Där var det fortfarande dans, åtminstone på midsommar, på 70 (80?)-talet  minns jag.

Det känns  roligt att jag så säkert vet vilken melodi som var den första som Cul hörde när hon hade fötts. I förlossningsrummet, som för övrigt badade i solljus och hade de typiska "bubbel-gardinerna" som var moderna då, strömmade nämligen musik ur en liten radio. Och när förlossningen var i gång , en lördag, så var det "Kanske på Svensktoppen" på radion. Och just när Cul föddes så sjöng Anders Glennmark sin blivande hit  "Hon har blommor i sitt hår". Det kändes verkligen som flickebarnets egna signaturmelodi i flera år efteråt.  Så snart vi hörde den så tänkte vi på dagen när hon föddes.

Så om hon ibland verkar lite ...blommig  - nu vet ni varför - hon blev präglad så snart hon såg dagens ljus/ljud!  

I veckan damp det ner en tjock leksakskatalog i postlådan. Såna blir jag aldrig för gammal för så jag tittade igenom den med öppet sinne. Det fanns som vanligt massa högljudda elektroniska, batterikrävande leksaker. Allt från lasersvärd till elgitarrer och enklare barndatorer. Men döm om min förvåning när jag plötsligt upptäckte flera sidor med "bonde-leksaker".  Är det  "Bonde söker fru" TV-serien som inspirerat till denna satsning tro? När jag var liten och flera årtionden senare har man ju bara sett de vanliga bondgårdsleksakerna - kossor, grisar, bonde lagård, traktor etc. Men NU minsann...år 2008 hittade jag gödselspridare (!), "balpress-konvoj" och frontharv. De kan du få leka med om du slantar upp 980 kr (efter stor rabatt). Då ingår i och för sig 2 naturtrogna halmbalar...

Kände ändå att de skulle ha varit roligare att leka med än katalogens onödigaste/fjantigaste leksak:
En vattenkokare med lampor och "ljud av kokande vatten". Hehehe!

När jag var riktigt liten och klagade på magont så hade min mamma ett roligt litet knep. Och det hade i sin tur hennes mamma gjort med henne när hon var liten (tidigt 40-tal). Hon sa åt mej att lägga mej på sängen, på rygg. Sedan tog hon tag i mina ben och förde dom runt i cirklande rörelser,som om jag cyklade, på rygg, å så "rappade" hon följande ramsa flera gånger:   

"Gå efter korna å gå efter korna å hopp över hagen å hopp över hagen

Spring efter gettrern å spring efter gettren å hopp över hagen å hopp över hagen å hopp över hagen."

När hon sa "hopp över hagen" så lyfte hon upp mej, i fötterna, så att bara övre delen av ryggen tog i underlaget. Och när hon rappade om getterna så gick allt mycket fortare  -ramsan och rörelserna.

Det känns som om det där kan vara en riktigt gammal ramsa för att bota magont. Jag vet inte om det var en typisk placebo-effekt eller om det hjälpte till att få ut gaser ur magen - mitt starka minne är i alla fall att magontet nästan alltid gick över.

Givetvis fick mina barn även pröva på detta gamla bondknep mot kroppslig smärta. Det funkade som rolig lek i alla fall.

Igår berättade brorsan följande om sin roliga 5-åring:

"Förra Söndan skulle jag och granngubben vara nyttiga och ta en långpromenad ner till E4:an och köpa en "Drivers dog" på Shell! Haha!

Hur som helst, så ville Emil följa med, och det var ju lite långt för honom att gå, så han fick cykla. Det hade inte kommit någon snö än, men det var värsta dimman och Emil konstaterade direkt, och lite skeptiskt: "Va´ suddigt det är ute!?""

Och när vi ändå är inne på åren vi bodde på Kallholmsberget så måste jag få berätta om när min pappa fick en märklig idé. Huset stod ju ,som sagt, på berget. Och det var så påtagligt så att ca hälften av källaren var fortfarande "bara berg". Och i 2 av de 3 rum som ändå fanns så var bergshällan fortfarande kvar. Speciellt i det största, innersta rummet. Det skulle ha varit på kanske cirka 25 kvadratmeter men en sluttande bergsknalle gjorde att det bara var en smal gång på kanske 5 m² att utnyttja därinne. Synd tyckte pappa som dessutom måste ha saknat en utmanande fritidssysselsättning just då. En försäkringsman skulle kanske tillägga VETT åxå ;-). Dessutom råkade han känna folk som kunde förse honom med dynamit... Sagt och gjort. Envis och idog, som han är, så sprängde han bort bit för bit av berget därinne, som låg rakt under vardagsrummet. Jag minns tydligt den spända förväntan uppe i huset när vi visste att han precis skulle detonera en laddning. Sedan kom smällen och mullret och vi skyndade oss ner till källarrummet för att se hur bra den senaste laddningen "tagit". Lukten av dynamit och stendamm minns jag tydligt.

Dramatiskt blev det en gång mot slutet av projektet när pappa kanske började bli lite kaxig och laddade lite för kraftigt. Vi hörde en ovanligt kraftig smäll och huset lyfte mer än vanligt.  Förutom att nån tavla åkte ner (hände fler ggr) och en tapet sprack i ett hörn i köket så hade  ca 2 m²  av källarväggen blåst ut. Huset såg bombhärjat ut. Det tog bara nån dag innan pappa murat igen den lilla fadäsen..hehe.

Nu så här som vuxen förstår jag, ännu mer, vilket jobb det måste ha varit att med skottkärra etc frakta ut alla stenblock från källaren. Det blev till slut ett jättefint rum därinne som vi aldrig hann inreda eftersom det var dags att bygga hus i Örviken... Men minns jag inte helt fel så hade en av ägarna sen dess en liten frisörsalong där ett tag.

När min lillebror föddes så bodde vi på Kallholmsberget i ett renoverat hus som stod direkt på berget och hade en mycket kuperad tomt. Linus och Matilda som byggde huset på 1930-talet anlade trädgården i flera plan. De fyllde upp med otaliga skottkärror matjord och murade stenmurar. Svårt att föreställa sej vilket slit det måste ha varit! Det här gjorde att tomten hade ungefär 4 olika nivåer och jag minns åtminstone 7 (sju!) olika trappor. Cementtrappa, cementtrappa med järnskodda kanter, järntrappor, trätrappa och trappor av natursten. Inomhus fanns dessutom en blanksliten trätrapp. Nu återkommer jag äntligen till min lillebror ;-) - Det som är fascinerande är att ingen av oss har något minne av att han ens en enda gång ramlade i alla dessa trappor! Är inte det lite typiskt? Han var så van med dom, sedan han började tulta omkring, så det blev liksom aldrig någon riktig fara...

När Sum var liiiten, kanske 2-3 år, så lärde vi honom att göra zzzrrrrbtar. Det gillade han att dela ut sedan! Det är när man trycker sina läppar mot kinden på nån (helst nån man känner väl!) och sedan zzzrrrbtar med läpparna så att hela deras kind vibrererar...Ja ni fattar. Vi hade lärt oss det busiga sättet att visa tillgivenhet på genom att titta på Cosby show. Det var en populär tv-serie som gick då. .. som ni kanske minns.

Sum visade mej nyss det här fotot på en bilkonsol eller va vi ska kalla det. Det var tydligen mycket nostalgi för honom att återse den "leksaken". Med andra ord platsar den i denna blogg under Sums sidor.  Jag minns så klart åxå den där mojängen... Varför är det alltid så att det är någon annan än barnets föräldrar som köper leksaker som för oväsen och slukar batterier??  Nåja ...roligt hade han (och Cul) med den i alla fall...

På tal om den påstådda råttinvasionen i stan.. Cul har alltid varit kvick i rörelserna men hon förvånade till och med sin mor när hon var i 7-årsåldern. Då fick hon nämligen syn på en liten musunge som pilade fram på gräsmattan. Den verkade bo under rosenbuskarna. Men dit hann den aldrig fram innan Cul hade fångat den med händerna. Cul och Sophie lekte i ett tält på gården den dan och där inne fick den lille krabaten springa runt och leta utgången. Hon ordnade åxå en glasburk åt den där den hade gräs och mat. På eftermiddan sa hennes mor åt henne att släppa tillbaka stackarn där hon kidnappat den. Inte så långt efteråt fick hon en egen kanin i stället - det verkade ju liksom föreligga ett husdjursbehov hos flickebarnet...

Så här i förkylnings- och influensa-tider så skulle nog en del önska att det var som Sum trodde när han var liten. När han var i 6-årsåldern (?) förstod jag att han uppfattat det så här: När du var sjuk, t ex förkyld, och smittade någon annan, så blev du själv, i och med det, frisk. Precis som om du överlämnat en stafettpinne till någon annan. Skulle inte va så tokigt va?

Om vi ska hålla oss kvar vid udda, billiga fritidssysselsättningar: Andra regniga eftermiddagar kunde jag och syrran leka med våra klippdockor. Vet en 7-åring idag vad en klippdocka är för något? Tror knappt det. Vi hade många klippdockor och samlade dom och deras kläder, skor, mössor, väskor osv i var sin stor chokladask (tömd på choklad sedan länge). Vi ritade åxå en massa "Extra tillbehör" till våra klippdockor. T ex fick dom sköna sängar där vi klippte ett hål mellan täcket och kudden så de kunde krypa ner i sängen "på riktigt". Vi ritade åxå tallrikar med mat på - spaghetti och köttbullar t ex.
Då, på 70-talet var det vanligt att klippdockor fanns i vanliga veckotidningar som mammorna köpte. De kunde man klistra på papp så att de blev lite stadigare. De som man köpte på leksaksaffärer var lite finare och i hård papp. Minns än en favoritdocka som syrran hade - en liten 2-årings-pojke med åkpåse och roliga kläder. Men det var en sån där billig veckotidningsdocka (fr. Lill-Allers, samma tecknare som den ovan) - typiskt va?  

En ovanlig "hobby" på 70-talet som jag är säker på att inga barn testat på länge: Att göra stearinbilder! En regnig, tråkig eftermiddag när vi inte orkade hitta på något annat roligare så kunde vi bli sugna på det. Då tog vi fram några serietidningar som vi inte var så rädd om längre. Det kunde inte riktigt vara vilken som helst - det fick inte vara en med glättat papper. Sedan tog man fram var sitt stearinljus och tände det och valde ut en rolig bild som man täckte med stearindroppar. Det tog ett tag innan bilden var täckt.  Det gällde att inte göra ett för tunt stearin-skikt för då kunde det gå sönder sedan när det stelnat och man skulle ta loss stearinbilden. Den blev ju dessutom spegelvänd jämfört med originalet så det var alltid lite spännande att se den nya bilden. De finaste kunde man spara i en burk eller nått. Snacka om billig hobby...hehe!

Vi har, som sagt, mycket att lära av barnen. En liten historia som bekräftar detta:

Pappa, mamma och min lillebror va ute på båtsemester när brorsan var i 9-årsåldern. De hade tagit i land på ett nytt ställe och som vanligt så hoppade brorsan i land och hade på bara en liten stund fått en ny kompis som han lekte med. De fångade småfisk till en hink eller nån liknande typisk båtlek. När det hade gått några timmar ropade mamma på honom för att han skulle komma och äta lunch.

"Va trevligt att du leker så bra med den där pojken!" sa mamma.

"Ööh jaa vaddå?" undrade brorsan.

"Jamen han är ju svart" förklarade mamma.

"Va? Är han?" sa brorsan och ställde sej upp i båten för att kolla på sin bryggkompis.    

Förklaring: Då i början på 80-talet så fanns det inte så många med utländsk härkomst i Skellefteåområdet och det där var första gången brorsan lekte med nån "från Afrika".

Pappa var 6-7 år (40-talet) och bodde med sin familj i  byn Burvik. Vid nått, eller några tillfällen, fick han idén att ringa runt till "alla" i byn och fråga: "Va ätta je ida då?"* Växeltelefonisten i byn, Evy,  tyckte det var kul, så hon lät honom hållas och kopplade fram alla samtal.

* Översättning: Vad ska ni äta idag då?
Familjens telefonnummer var Burvik 12. De svarade "12" när telefonen ringde.