När vi flyttade till Kallholmsberget  fick vi en ganska lång skolväg, min syster och jag. Vi cyklade för det mesta in till skolan i Skelleftehamn. När det blev minusgrader ute fick vi hälften så lång skolväg! Då kunde vi nämligen ta "värsta genvägen" över Kurjovikens is. Officiellt så var det säkert att gå där fr o m det att en traktor la ut en slags landgång på båda land-sidorna. Men vi var många som gick där nästan så snart som isen lagt sej och som gick över där långt in i april med "flö-vatten" långt upp på stövelskaften...eller hur mamma?

Jag minns än den skräckblandade förtjusningen jag kände, som 9-åring, när pappa visade oss vår nya shortcut-skolväg första vintern vi bodde där. Isen var kanske centimetertjock och vi såg tydligt sjöbotten de första metrarna. Det var en väldigt brant backe ner till "Kurjan" och ofta kunde vi åka på våra skoterkängor, näbbstövlar och moonboots nerför hela backen. Eller sätta oss på skolväskorna (förlåt mamma!) och använda dom som "tefat/stjärtlapp" för att få rejäl fart. Vi fick alltid en ny skolväska varje höst och jag minns att våra blå väskor i rejäl plast gled extra bra.