Arbetskompisen Håkan berättade denna händelse från en VAB-dag  nu i veckan. Han var hemma med deras 3,5-åring. Barnprogrammen tog slut och det började nått vuxenprogram istället.
"Men Ville har du bytt kanal?" undrar pappa Håkan, från köket, och Ville svarar:
"Nä TV:n bytte kanal själv.. Den kanske trodde att det va en pappa som tittade på TV."

I somras när vi var uppe i Skellefteå och hälsade på syrran med familj  så sa ”Toya”, deras 10-åriga dotter, att hon ville att vi skulle åka in till stan-stan. Syrran förklarade att det var ett uttryck som Toya börjat med redan i 3-4-årsåldern för att förklara att hon ville in till centrum av schtaan, inte bara till Morö Backe där deras stormarknader ligger. När de hälsar på här i Sundsvall så kallar hon stenstan för stan-stan (till skillnad från Birsta).

Vi berättade detta för kompisarna som bor i Malawi och de skrattade igenkännande. I Malawi där man pratar bantuspråket chichewa så har man inte så många adjektiv. Vill man förstärka ett adjektiv så upprepar man det två gånger. En mörkblå bil är blå-blå, en livrädd man är rädd-rädd osv. De hade flera roliga exempel. Tyvärr har jag glömt dem. Kanske familjen kan påminna mej...    

När man börjar komma upp i min höga ålder är det ganska kul att upptäcka prylar som inte ändrat utseende så mycket sedan jag var liten. Jag påmindes om det igår när jag stötte på den här orienteringsskärmen med tillhörande ”symbolklämma” (eller va den kan tänkas heta). De har nog inte ändrat sej just alls på 30 år!

Orientering var för övrigt det jag tyckte mest om på gymnastiklektionerna. Ja det minns ni väl – att det inte hette idrott på den tiden utan gymnastik? Märkligt men sant eftersom vi redan då bara hade regelrätt gymnastik med plint och barr osv några ynka procent av alla gymnastiklektioner.

Men åter till orientering. Det var ganska otippat att jag tyckte att det var så kul eftersom jag, i stadsmiljö, har ett ytterst rudimentärt lokalsinne. Och om jag är på väg, säg söderut efter en okänd gågata och kommer ut från en affär så ”vill” jag alltid fortsätta norrut när jag kommer ut på gatan igen. Så har det alltid varit.  Men i skogen blev jag liksom skärpt på ett annat sätt och tyckte det var jättekul att leta rätt på skärmarna i skogen och att försöka läsa kartan och naturen. Jag trivs i och för sig bättre i skogen än ”på stan” – KAN ju ha lite med det att göra åxå.

Vi hade en udda typ av orientering ibland på vår skola. Kanske förekom på alla skolor?... Det var när många klasser hade orientering samtidigt. Då stod lärare utplacerade lite här och var i skogen. När vi kom fram till dom skulle vi peka ut var på kartan vi trodde att vi var. Läraren mätade sedan med en linjal hur många millimeter fel man pekade ut. De sammanlagda ”fel-millimetrarna” sammanställdes sedan för att avgöra vem som vann, kom 2a, 3a osv.  Vid ett sånt tillfälle så skulle vi alla samlas runt en ishockeyrink (på hösten så det var bara grus i rinken) några dagar senare. De som orienterat bäst fick komma fram och hämta medaljer och nålar. Jag var så ovan att vara aktuell för ”prispallsplats” i samband med idrottsprestation så när jag skulle gå fram och ta emot min medalj/nål så blev jag blyg och fumlig och tappade den i gruset. Jag tittade runt men såg den ingenstans och gick snabbt tillbaka till min plats. Jag minns att jag återvände på rasten för att leta mitt pris men jag tror tyvärr inte att jag hittade det. Där tog min idrottskarriär slut.

Syrrans son Markus var 3 år och hans pappa kom och skulle hämta honom på dagis. Han satt ute och fikade med några andra barn vid ett bord. En annan pojke cyklade runt, runt bordet och körde rakt in i Markus stol varje gång han passerade. Det blev svårt att fika i lugn och ro. Pappan såg hur Markus diskret tog upp en handfull med sand och nästa gång när pojken passerade så  drog Markus diskret i retstickans byxresår, i ryggslutet, och släppte ner all sand i kallingarna. Killen cyklade därifrån och hela hans kroppsspråk talade om att han var full i kli och obehag och inte förstod vad som hänt. Morfars pojke! ;-)

Dags för ett slö-blogginlägg igen. Dvs mycket bild å lite text. Ett tidigt minne som jag har från när vi fortfarande bodde kvar i ”Riksbygget” i Klemensnäs (flyttade därifrån när jag var 9): Pappa hade satt upp ett sjökort på sovrumsväggen direkt till vänster när man kom in. Det var över Bottenhavet/Bottenviken. Han hade dragit streck på turer som vi gjort med båten över till Finland. Det minnet kom över mej när jag fick syn på detta foto ute på internet när jag skulle blogga om Kalas Puffar. De där små färglada modell-byggsatserna av fartyg och båtar, som låg i frukostflingepaketen, var lite spännande. Och vi fick klistra upp några av båtarna (max 3) på de ritade kurserna på sjökortet. Båtbyggsatserna var snabb-byggda – bara att trycka ihop skrovet med överbyggnaden – klarrt!

När lillebror var liten och även senare så skämtade vi ofta om  att det var konstigt att han inte blev helt suddig i ansiktet eftersom vi pussade och kramade honom så mycket. Tänk er själv när man ser ut enligt fotot nedan och har 2 storasystrar i 10-årsåldern!

När Cul och Sum, barnena, var små så kom vi överens med dom om att de fick 5öre per plockad kotte. Vi har 2 stora tallar på tomten som vissa sensomrar släpper iväg stora mängder kottar. Det va dom som skulle plockas. Snabbt involverade de grannhusets pojkar och ibland syskonen Lindström. Och det är otroligt vad lite lön och ett, av dom själva, infört tävlingsmoment kan åstadkomma! Snabbt rafsades hela ICA-kassar (påsar) ihop och det var bara att tacksamt slanta upp. Those were the days... ;-)

Bilden från Bjuröklubb. Kuriosa: Gamla lotsstation/kustbevakn.hamnar är ofta mycket klokt placerade i förhållande till vindförhållanden och med rejäla vågbrytare och bryggor. Pappa brukar gärna ta i land på så´na både på semestrar och ”till vardags”.