När jag var på dotterns skola igår och ingick som ett objekt i ett prov hon hade (färglära) så överhörde jag en kort snutt av ett samtal mellan Culs klasskompis och en lika ung frisör-kund.

Klasskompisen sa: "...Du skulle hört min killes nya mobilsignal...hahaha...det var en gammal piiinsam hiphoplåt!"

Du vet att du är medelålders när du hajar till inför ett sånt uttalande och tänker: "Va?! Hiphop - gammalt och pinsamt?? Det kom ju nyss!"

Och när Sum kom hem från USA (fortfarande 2,5 år) så var han inspirerad av flygresorna och lekte väldigt ofta att han var pilot. Se foto: Ni ser väl "styrspaken" han håller i? Och pilotbrillorna, hörlurarna? Och telefonen inom räckhåll? Dessutom plats för extrapiloten bredvid och lastutrymmet bakom...

Bland de första orden som han sa när han var drygt ett år yngre var "vaaart!" Det vill säga "varmt". Tydligen tjatade vi så mycket på honom att akta sig för den varma kaminen (se foto) så att det blev ett av hans första ord. Lite pinsamt kanske?

Ett av de andra mycket tidiga orden var "papp!" Det vill säga "knapp". Han var nämligen väldigt fascinerad av  allt som hade knappar (vanligt - jag vet). När han precis hade lärt sig att gå så gick han fram till den låga stereobänken och inspekterade alla "pappar" (se foto igen) och puttade dessutom till pickup-armen så att nålen gick sönder. Svågern som bodde våningen under sålde en ännu finare Ortophone-nål till oss till kompispris och samma vecka: "skrratch" -Sum ville undersöka pickupen igen och så  rök nån tusenlapp till. Det blev att snabbt införskaffa nymodigheten CD-spelare innan spolingen ruinerade oss helt, hehe...

Sums pappa upptäckte att sonen var klart intresserad av bokstäver när han var riktigt liten. Så han fixade ett kollegieblock där han skrev alla bokstäver på var sin sida och med en ritad bild på en sak eller ett djur som började på den bokstaven och sedan roade de sej ofta med att "plugga" i den. Vi skaffade åxå en "riktig" ABC-bok som de tittade i. Så på en video från vårt USA-besök när Sum var 2,5 år  ser och hör man tydligt hur lillpojken räknar upp alla bokstäver som blir pekade på. Detta utan att de kom i bokstavsordning. MEN det visade sej svårare att få honom att ljuda ihop bokstäverna till ord. Då krävs antagligen en helt annan pedagogik. Det var i alla fall häftigt att se vad mycket de vill lära även när de är så pyttesmå!

PS  Lite tur där för signaturen "Stolt mor" att det fanns inspelat på video...annars skulle alla, inklusive jag själv, kanske trott att jag, så här i efterhand, överdriver hur liten han var... ;-)

Jag erkänner: Jag har inte kunnat slänga blocket...än

När jag och min syster var små så hade mamma, som tyckte om att klä oss likadant, köpt 2 uppsättningar av mys-fritidskläder. De hade vi bara på oss i båten. Märket var tydligen "SosaTrosa" och så kallade vi dom åxå. Den ena "out-fitten" var med korta ärmar och ben och var i ljusrosa och ljusgrönt och den andra var långärmad och med långa ben och var i mörkblått och orange. Vi älskade verkligen de där kläderna och hade dom åtminstone 3 somrar - så de med långa ben blev mer åt piratbyxehållet sista sommaren... Jag tror att de flesta hade betydligt färre ombyten av kläder förut. Det gick bra det åxå!

Fotot: En av favoritplatserna på båten - uppe på styrhytten. Dit kunde/kan man lätt ta sig via en taklucka och pappa styr(de) ofta båten därifrån med ena foten på ratten. Vem behöver "Flying Bridge" liksom? ;-)

På min arbetsplats, där ca 100 personer jobbar, så har det alltid, så länge alla kan minnas  funnits hantverkare där, mer eller mindre konstant. Detta pga om- och utbyggnader. På båda våningarna så har vi de där typiska vita innertaksplattorna som är lätta att lyfta ner om man vill komma åt något i utrymmet mellan våningarna.

En arbetskompis berättade idag att för ett tag sen när han hörde att nån av hantverkarna var och  kröp i det där utrymmet och takplattan ovanför honom var bortlyftad så kom plötsligt en kniv farande uppifrån och slog ner rakt på hans mussladd så att den gick av! Oops! Snabbkommandon på tangentbordet ÄR nog säkrare än musklick... 

Cul var 6 år och gick in på toan. Där fick hon syn på en konstig grunka som hon aldrig sett förut. Hon kunde så klart inte låta bli att trycka på den. Nått konstigt hände och det for iväg skum eller nått med ett väldigt tryck. Hon skyndade sig ut från toan. Några minuter senare ropade jag på båda barnen  att de ska komma till toaletten. Jag lät lite "sträng". När de kom dit så frågade jag uppfordrande: "VEM av er är det som har sprutat raklödder härinne och ända upp till taket?!" Men redan när Cul kom in på toan, just innan min fråga kom, så sneglade hon upp mot taket sååå det var lätt att identifiera den lilla SKUMMA bustypen trots hennes bedyrande om sin oskuld.

Extra info:På den tiden var taket i toan foundation-beige (urk!) så det vita skummet syntes tydligt... 

Mamma kastar inte saker i onödan - speciellt inte om de fungerar, så hemma hos mina föräldrar finns det 2 fullt fungerande, röda, kobratelefoner. Antagligen är en av dom den som syns på fotot i blogginlägget från igår. Så de är både snygga och tåliga.

De finns ju till salu på begagnat-marknaden men de är dyyyyra och vem vet om den man köper ens fungerar?
Tröstande tips från Cul till kobrafantaster (i och för sig inte en telefon men en klocka ;-) :

http://inventorspot.com/zihotch_no_dial_plate

Ingela och Anneli ja...De hade en mamma som var väldigt...intensiv. En gång när hon ställde fram mat till sina 4 barn samtidigt som hon pratade i telefon så gick det mindre bra. Det serverades korv och makaroner och effektiv som hon var så skulle hon portionera ut ketchup till alla vid bordet. Ketchupflaskans innehåll var svår att få ut så hon började med att skaka den frenetiskt. Barnen såg förskräckta ut och när hon släppte koncentrationen från telefonsamtalet så upptäckte hon att hon sprutat fullt med ketchup på fönstret.

Om min mamma, eller någon annan, frågade henne om recept eller knep när hon bjudit på något gott så svarade hon alltid: "Jag kokar i grädde och steker i smör! Koka i grädde och stek i smör så blir det bra!"

Hon gjorde åxå klassikern (?) att säga åt sin man på en något "blöt" fest: "Anders, nu får du inte dricka nå´ mer. Du är ju alldeles suddig i ansiktet!"

För ett tag sedan skrev jag om mormors och även min första bio-film. Kom på att jag även minns vilken som var Sums första film på bio. Filmen hette "Oliver och gänget". En av Disney´s mindre välgjorda/minnesvärda tecknade filmer. Den var i alla fall rejält spännande för en 3-åring. Handlingen är löst baserad på Charles Dickens roman om den föräldralöse Oliver Twist. Den handlar om den hemlösa kattungen Oliver, i New York, som börjar vara med ett gäng hundar som försörjer sej och sin husse på att stjäla. Sedan blir det så klart komplikationer men slutar med att han hamnar hos en snäll flicka i en rik familj. När filmen tog slut och ljuset tändes så blev Sum jättebesviken och började gråta. Snacka om att leva sig in i en film!

Kuriosa: Olivers bästis i hundgänget - Dodger - visst är han lite lik Sums enda favorithund - Silly? Tror det är samma sort faktiskt.

Pappa gillar inte katter. "Katter kissar bara under bron" har vi fått höra sen vi var små. Pappa målade huset grått för kanske 15 år sen.. En katt hade det dåliga omdömet att komma till pappas tomt och dessutom närma sig huset där pappa stod på en stege och målade. Pappa siktade och släppte sedan penseln med gråfärg rakt över ryggen på katten. Ooops så tokigt. Efter 10 minuter kom grannens 10åriga flicka med katten i famnen. Hon sa "Farbror Jerker, min katt måste ha strukit sej mot ert nymålade hus - titta så hon ser ut!" "Oj, jag ska hjälpa" sa pappa och tog fram en trasa med avfettning och gnuggade på kattens färgade päls. Katten skrek och ville loss. Pappa sa åt flickan att hålla i katten nere på gräset och hämtade vattenslangen och sprutade bort avfettningen. Inte populärt hos katten...Katterna i grannskapet går precis längs efter tomtgränsen - ingen klok katt sneddar över pappas tomt längre.

Pappa gillar vår hund iaf. En hund är inte en katt...om man säger så. Hunden håller sej alltid nära pappa när vi är tillsammans då hon vet att chansen är stor att han slänger åt henne kött...

Vi fortsätter på ämnet kor! Sum har ju alltid gillat djur men under en period när han var riktigt liten så var han lite rädd för kor. Om du själv, som liten och ovan, kommit in från solskenet ,in i en mörk lagård och den starka lukten av du-vet-vad samt kornas glada, men för dej skrämmande råmande, mött dej, så vet du nog varför. (Förlåt Cul - alldeles för lång mening - jag veeeet)

Nå i alla fall, det var ju i kompisarnas lagård, i Monäs, Finland, som han blivit lite rädd så när han var nästan 3 år och vi hälsade på så gav vi honom ett stort knippe färskt gräs och peppade honom att gå in i lagårn och mata första bästa ko som då skulle bli jätteglad. Sagt och gjort. MEN precis som vi lovat blev kon jätteglad och sekunden efter bilden togs så råmade hon ett högljutt och utdraget "MOOUUUU!" som tack för gräset. Sum blev förstås jätterädd och släppte gräset och sprang ut ur lagårn och var inte ett dugg botad från ko-rädslan. Å här försökte man vara pedagogisk osv! Den gick över av sig själv senare i stället...

När jag var liten (och även lite större) och vi hälsade på morfar och mormor (och våra morbröder som fortfarande bodde hemma) så hände det ibland att vi följde med mormor ut på gården i Björkhammar när hon skulle ropa hem korna. De kunde vara långt borta när hon började ropa/sjunga, säkert över 1 km ibland. Hennes "kulning" hördes dock långt och efter ett tag kunde man höra det avlägsna plingandet från ledarkossans Rosamundas bjällra.

Så här enkel var texten i hennes sång: "Rosamunda sköt-kokoooo". Upprepande gånger...Be mej inte översätta! Min mor vet inte heller. Den fungerade utmärkt i alla fall. Korna ville ju hem och bli mjölkade förstås...Lite läskigt tyckte jag att det var, när jag var liten, och alla kossorna kom gallopperande rakt mot oss, en del ivrigt  muuuuande.

Bilden: Lägdorna nedanför huset. Ser ni bron i mitten? Kossorna kunde vara på andra sidan den bron borta vid skogsbrynet, eller längre bort, men kom "snabbt" när mormor kulade.

EN kompis dotter, konstaterade på en 4-årings eftertänksamma sätt: "Mammaaa, farbröder...dom har hår under armarna och tanter...dom har svarta prickar under armarna".

Jag tror att barn i 4-5-årsåldern är de som kommer med de tok-roligaste funderingarna. Samtidigt är de ofta väldigt kloka. Inte undra på att det numera skrivs citatböcker med barns finurliga tankar. De ser världen på sitt eget sätt...och för första gången.

Min syrras son, som är 6 år, är väldigt pedant och noga med sina kläder och hur han ser ut. Han tycker inte alls om när hans lugg står rakt upp, som en del vill ha det, utan den ska ligga PLATT.

För några da´r sen när syrran visste att hans hår var nytvättat så kände hon att håret i hans lugg verkade misstänkt styvt (och låg platt). Med lite anklagande ton frågade hon sonen:" Du har väl inte slickat och blött luggen med spott?!" Han tittade på sin mamma som om hon hade en skruv lös och sa storögt: "Men min tunga når ju knappt hit!" och visade med sin hand under näsan.   

I mitten av förra seklet hände det fortfarande att man jagade ekorre för skinnets skull...men även för att äta dom! När pappa var i 14-års-åldern så brukade han gå ut i skogen med Hjalmar, en halvblind fiskare, som behövde variera sin fisk-kost med lite viltkött - ekorre. Upplägget såg ut som så att pappa såg ut en lämplig ekorre och sedan sa till Hjalmar t ex: "Den sitter på andra grenen, till höger, 2 dm från stammen" Sedan brassade Hjalmar iväg en hagelsvärm, mot den utpekade platsen, med sitt gevär. - "One squirrel down!"

Om detta udda samarbete sjöng man sedan i en visa på pappas å mammas bröllop: "Jerker sikta´ å Hjalmar sköt".

Pappas kompis öppnade 4 meters porten till sin verkstad. En av sönerna hade lutat ett par järnstänger mot portens insida. De rasade nu mot Arne. En av dom träffade honom i huvudet och rev nästan loss ena örat. Det blödde ymnigt. Han satte sej i bilen och åkte in till stan. På parkeringen vid sjukhusets akutintag stod det på en skylt att man skulle betala parkeringsavgift. Arne hade inga mynt. Hans tröja var nu rejält nedblodad. Han gick lydigt fram till receptionsluckan och frågade om han kunde få växla mynt till parkeringen. Sköterskan sa förskräckt att det fick de ordna med sedan - han måste ju sys omedelbart! Arne försökte framhärda med att han "jett (måste) ju betal!" Men när sköterskan lovat att ordna med det så lät han sig läggas in.

Pappa träffade en bekant som berättade om en olycka som han nyligen varit med om. Han hade jobbat med en "knut-fräs" som fräste knutar till timrade hus. Plötsligt hade märlan (spindel?) släppt på drivbandet och slungats rakt in i hans öga. Hans kommentar till det var: "Tur he tog öga!" "Va!" tyckte pappa, "Det var väl sämsta stället?!" men killen menade att det hade ju kunnat ta i tinningen så han dog, eller nått. Nu blev han bara blind på ena ögat. Är det sånt som är norrländsk optimism??

"Tur he tog öga!" är sedan dess en stående kommentar från pappa om han t ex slår i huvudet..

I veckan fick jag höra ett nytt uttryck. Jag handhälsade på en kvinna i 70-årsåldern och då utbrast hon spontant: "Oj vilka barnmorskehänder du har!" Jag är mycket van att folk kommenterar att jag har så små händer (och dessutom tunna) men "barnmorskehänder" hade jag aldrig hört förut! Små händer var (är?) tydligen en stor tillgång i det yrket om man behöver in och...ja, ni vet...hjälpa till.  Jag kanske borde överväga att bli barnmorska? Jag är barnsligt förtjust i bäbisar och barn men å andra sidan - så snart jag ser ett tv-program som handlar om förlossningar så kommer jag på mej själv med att liksom sitta och hålla andan... Och sedan när allt går bra - bäbisen kommer ut och mår bra - så gråter jag av empati och lättrördhet. Jag är nog helt enkelt för blödig för att vara barnmorska...Synd kanske?

När jag var ..kanske i 4 års åldern och syrran lite yngre och några år framåt så kom vi på den briljanta idén att ropa på vår mamma på ett speciellt sätt - som var mycket effektivt. Vi bodde i hyreshus då och mamma hade lärt oss att det var VIKTIGT att vara mycket tysta i trappuppgången för att inte störa grannarna. Det gällde ju till viss del även utomhus. Men ibland måste man ju bara få sin mors uppmärksamhet snabbt. När hon var inne och vi var ute.

Så då började vi ropa "mamma", i kör, först väldigt lågt, nästan bara som en viskning, sedan samtalston, sedan skrik och hade hon inte öppnat fönstret vid det laget så var det nästan ett vrål: "MammamammamammamammaMAMMAMAMMAMAAAAAMAAAA !!!"

Det lär ha varit ganska stressande för mamma - hon visste ju hur högt vi strax skulle skrika om hon ej hann till fönstret inom typ 1 minut.

Vi var 4 familjer i uppgången och det var bara 2 uppgångar i vårt hus. Det stod i vinkel med ett likadant hus (som inte var ljusgrönt utan gult). Mitt emot oss bodde Sixten och Rut (Vallmark),  under oss bodde bullrige "Runda Olle" med Anna (Olovsson) och mittemot dom bodde Erik Westling med fru, alla de paren var nog mellan 40 och 50...åsså vi då -småbarnsfamilj...

Det fanns inte så många på 60-talet som var så överviktiga - därav smeknamnet på Olle. När han kom och hälsade på  tyckte  vi att han tog upp hela dörröppningen och så satte han alltid pinnköksstolen bak och fram - så ryggstödet var framför magen på honom. Han var snäll. (Hans folkvagn på fotot)

Vi kallade vårt hus för Ryksbygget (sedan Riksbygget) och trodde liksom att just DET huset hette så. Inte att det var ett riksomfattande "koncept". När vi flyttade därifrån till Skelleftehamn så var det med lite blandade känslor. I början, när vi passerade Riksbygget på väg till stan så "låtsasgrät" syrran och jag alltid "åååååh Riiiiksbygget!" med nostalgin drypande fast vi  egentligen fått det mycket bättre i det egna huset i "hamn".

Min första skoldag (Karin till höger) "Min" uppgång precis bakom oss

Ett riktigt tidigt men ändå ganska tydligt barndomsminne har jag från 1966. Då var jag bara 2,5 år. Vi åkte ner till Sundsvall för att hälsa på min faster Maggan och farbror Eskil som bodde där (här) under en ganska kort period. Jag minns i alla fall att det var mysigt och annorlunda att vara och hälsa på nån i flera dagar i en helt, för mej, ny lägenhet. Minnns åxå att det var soligt hela tiden. Men det jag minns tydligast var att låten "Ta av dej skorna" spelades hela tiden på radion och att bus-farbror Eskil och pappa sjöng med och skämtade med oss barn om texten i den låten. En rolig sak är att det där "avlägsna" huset som de bodde i då - det ligger bara kvarteret nedanför där jag bor nu. Världen är liten på många sätt...ofta! 

http://www.mhm.lu.se/utb/ml/08_obl_song_ta_av_dig.pdf

Cul var 7 år och Sum några år äldre. Vi var hemma hos min syster och svåger. Det här var innan de hade skaffat barn. Det var sommar och vi var utomhus mest hela tiden. Syrran talade noga om för barnen att de inte fick behålla skorna på inomhus om de skulle in en snabb-sväng.

Lite senare fick vi se en märklig syn. De 2 var på väg genom vardagsrummet på knäna och händerna, med fötterna rakt upp - allt för att inte skorna skulle nudda parketten. Listigt! Men min syster fick en släng av ångest och undrade om de tyckte att de hade världens strängaste moster. Men det tyckte inte jag! Bara för att de fick gå in hos oss, på sommaren, med torra skor, och  t ex dricka vatten så ska de förstå att det kan vara andra regler hos mindre bohemiska familjer...;-)