När jag var ..kanske i 4 års åldern och syrran lite yngre och några år framåt så kom vi på den briljanta idén att ropa på vår mamma på ett speciellt sätt - som var mycket effektivt. Vi bodde i hyreshus då och mamma hade lärt oss att det var VIKTIGT att vara mycket tysta i trappuppgången för att inte störa grannarna. Det gällde ju till viss del även utomhus. Men ibland måste man ju bara få sin mors uppmärksamhet snabbt. När hon var inne och vi var ute.

Så då började vi ropa "mamma", i kör, först väldigt lågt, nästan bara som en viskning, sedan samtalston, sedan skrik och hade hon inte öppnat fönstret vid det laget så var det nästan ett vrål: "MammamammamammamammaMAMMAMAMMAMAAAAAMAAAA !!!"

Det lär ha varit ganska stressande för mamma - hon visste ju hur högt vi strax skulle skrika om hon ej hann till fönstret inom typ 1 minut.

Vi var 4 familjer i uppgången och det var bara 2 uppgångar i vårt hus. Det stod i vinkel med ett likadant hus (som inte var ljusgrönt utan gult). Mitt emot oss bodde Sixten och Rut (Vallmark),  under oss bodde bullrige "Runda Olle" med Anna (Olovsson) och mittemot dom bodde Erik Westling med fru, alla de paren var nog mellan 40 och 50...åsså vi då -småbarnsfamilj...

Det fanns inte så många på 60-talet som var så överviktiga - därav smeknamnet på Olle. När han kom och hälsade på  tyckte  vi att han tog upp hela dörröppningen och så satte han alltid pinnköksstolen bak och fram - så ryggstödet var framför magen på honom. Han var snäll. (Hans folkvagn på fotot)

Vi kallade vårt hus för Ryksbygget (sedan Riksbygget) och trodde liksom att just DET huset hette så. Inte att det var ett riksomfattande "koncept". När vi flyttade därifrån till Skelleftehamn så var det med lite blandade känslor. I början, när vi passerade Riksbygget på väg till stan så "låtsasgrät" syrran och jag alltid "åååååh Riiiiksbygget!" med nostalgin drypande fast vi  egentligen fått det mycket bättre i det egna huset i "hamn".

Min första skoldag (Karin till höger) "Min" uppgång precis bakom oss