Vi var ganska roade när Cul hade syslöjd. Hon hade nämligen så hög produktivitet där så att vi skämtade om att hon antagligen spräckte textilslöjdens hela budget med allt hon sydde och sedan kom hem med. Det var kläder och gosedjur och överkast och och och... Fina grejer dessutom! Mitt minne är att man hann sy 1-2 alster per termin, på min tid. Hon syr fortfarande på vår gamla Bernina (se förra bloggtexten) En jättefin kjol i fjol t ex. Det fascinerar mej eftersom hon har en mor som är helt obegåvad (ointresserad?) på det textila området. Jag valde t o m träslöjd hela högstadiet - mycket roligare tyckte jag.

Ibland blir man båda glad och rörd när man märker att barnen i familjen börjar vara lite vakna för familjens behov etcetera. När Sum var i 12-årsåldern  kom han hem och sa med stolt röst att han mest troligt fixat en symaskin till oss från skolan. Syslöjden hade köpt nya symaskiner och hade lämnat in de gamla på total genomgång/service. Rektorn bestämde sedan att de nyservade maskinerna skulle säljas ut bland personalen för en symbolisk summa. Sum fick nys om detta och gick då upp till rektorn och sa att vi behövde en symaskin och att hans mamma satt i skolrådet sedan flera år och bla bla bla... Hon blev övertygad. Han har alltid älskat att argumentera liksom. Och det var ju jättebra - sedan vi flyttade långt från min mamma så hade jag ju inte haft tillgång till någon symaskin de (ganska få) gånger jag verkligen behövde det. Nu blev jag t o m ägare av en alldeles egen! Ni hade kunnat få veta märket på den fina pjäsen om det inte varit för att jag alldeles nyss lånat ut den till en kompis med inte fullt så övertygande barn, kanske ;-)

Igår blev jag påmind om en sak som hände när Sum var 7 år. Det var kväll och Sum var på väg i säng. Pappan och en kompis, som flyttat hit från USA, kom på att de skulle gå ut på gatan och kasta lite med en amerikansk fotboll. Sum lyckades uppfatta vad de "smög ut" för att göra så han  öppnade ytterdörren och ropade, vädjande: "Jag vill också spela afrikansk fotboll!!

I somras så blev jag påmind om en händelse från min barndom som gjorde att jag nästan alltid fick rysningar när vi passerade en viss fyr (Rakan?) utanför Skelleftehamn. Och det hände ganska ofta eftersom den låg bara några kilometer från vår hemmahamn.

Följande hände nångång på 70-talet: 2 kompisar, kanske i 40-årsåldern, hade varit på en kryssning med Finlandsbåten, på hösten. När färjan kom i hamn på kvällen så fick de för sig att de skulle ta en tur med en av killarnas snabba men inte så stora motorbåt. Inte helt nyktra...När de kommit en bit ut så baktände motorn på nått sätt och motorn exploderade. Båten blev illa skadad och började brinna och sjönk snabbt. De hann i alla fall få på sig flytvästarna men båtägaren fick på sig sin bak-och-fram... Till saken hör att det blåste en hel del...något de kanske inte uppmärksammat på den stora färjan. De började driva ut mot öppet hav - mot Finland. En av dom, den kraftigare, med flytvästen rättvänd, såg den lilla plåtfyren som stack upp ur havet en bit utanför smältverket (Rönnskär) och förstod att där hade han sin enda chans. Han drev åt det hållet och när han kom närmare så såg han att isen tagit de nedersta trappstegen. Det gick nämligen enkla, svetsade trappsteg upp till en rund "brygga" runt övre delen av fyren (ni vet - se bild) Så han förstod att han va tvungen att hålla sig i läge framför fyren och vänta på en extra hög våg som kunde surfa honom upp till det nedersta, intakta trappsteget. Efter flera misslyckanden kunda han till slut få fatt på trappsteget och klättra upp på "bryggan" däruppe. Men inga båtar var ute, ingen såg honom på fabriken och det blåste hårt och han var blöt och iskall. Han hade det i alla fall bättre än sin kompis - han drev ut till havs och dog, tyvärr. På morgonen upptäcktes fyrmannen och blev räddad. Pappa träffade honom på stan nån vecka senare och då drog han upp tröjan och visade fullt med blåmärken. Dom hade han fått när han sprang runt, runt fyren och gjorde åkarbrasor för att inte frysa ihjäl...

Denna nytagna bild på en bäbis, i Sydossetien, i media, fick mej att komma ihåg en rolig händelse när Sum var nyfödd. Min svågers mormor Nancy kom och hälsade på oss, bl a för att se på bäbis-Simpan. Hon är antagligen född i början på 1920-talet och nästan så snart hon fick syn på Sum så bad hon mej, med bestämd röst, att hämta en till bäbisfilt, förutom den som redan fanns i närheten. Hon fick en filt och började genast att linda in gossebarnet i de båda filtarna enligt konstens alla regler - de som fanns på 1800-talet och bakåt, ni vet. Efter en minut så såg han ut som en fjärilspuppa eller "Jesusbarnet" i stallet. Eller för all del - som barnet på fotot - dock något mindre plågad... Sum har alltid varit ett väldigt varmlivat barn så ...så snart tanten gått så skyndade vi oss att linda loss det svettiga barnet och han såg klart lättad ut.

Att man lindade spädbarn förut (och än idag!) var tydligen för att de skulle bli raka och fina och för att då visste man var man hade dom - de kunde ju inte röra sig speciellt mycket med ben och armar hårt lindade mot kroppen. Men jag hörde en klok man på radion för nått år sedan som sa att det antagligen räddat livet på otaliga barn i vårt kalla land eftersom spädbarnen undslapp de dragiga stugornas värsta kyla när de låg där i sin kokong.      

Inte för att jag vill hänga ut nån eller så men jag har en son...som har roat oss otaliga ggr under ganska många år nu. Det är när han säger oväntat barnsliga tokigheter. Han påstår, en del gånger, att det bara är på skämt men Cul och jag går alltid igång och säger, nästan i kör vid såna tillfällen: "Simon* 7 år!" och om det inte är fullt så knäppt: "Simon 12 år!" Typ..åldrarna kan variera. Tyvärr så är det svårt att komma ihåg allt sånt han sagt. Ni får 2 exempel här i alla fall.

Idag roade han oss nämligen igen vid middagsbordet och tyvärr var inte lillasyster hemma...men hon kan ju alltid läsa här sedan... Hur som helst så berättade B om att de kan tillverka höftkulor i titan med nano-exakthet. Varvid Sum snabbt säger: "Jag skulle vilja ha höftkulor i titan!!"

"Men varför då?!" undrar jag.

"Jo men tänk vilka tacklingar man skulle kunna göra, t ex!" svarar han med ett brett leende.

Där hör ni alla olyckliga åldringar med smärtsamma höftledsoperationer framför er! Det finns fullt friska, unga män som avundas er! ;-)

Han fick en 7a för den kommentaren. Speciellt som han började referera till superhjälten Wolverines förtjänster med diverse förstärkningar i kroppen.

I våras när hans cykel försvunnit utanför en kompis trappuppgång och vi uppmanade honom att leta, kolla upp, anmäla osv så lugnade han oss med orden att: "Äh, den är inte stulen! Cykelstölder var ett 90-talsproblem...Den finns säkert i nått förråd efter gårdsstädningen eller så...Det är lugnt!"

Önskar Sum, 14 år, haft rätt där...och visst har cykelstölder minskat en del...men cykeln VAR stulen.

Oavsett om han driver med oss, många av gångerna, eller inte, så hoppas jag att han aldrig sluta roa oss med liknande kommentarer.

*PS  Båda mina barn har sagt att det är lugnt att jag skriver ut deras namn. Det är jag själv som är mer osäker....plus att det gått några månader i bloggen redan med "Sum" och "Cul".

Ovan ser ni ett pussel, fortfarande intakt och i min ägo, som min syster och jag roade oss mycket med när vi var små. Det var roligt att sitta och fantisera runt det där pusselmotivet när man var i förskoleåldern...fastän vi visste precis hur bilden skulle bli när den var klar. Nästan så jag kan få den känslan fortfarande när jag sneglar på det! (har det på väggen)

Nedan ett rävspel från 40-talet (eller äldre) från när min pappa var liten. Det hade de säkert roligt med under mörka vinterkvällar när de inte kunde vara ute och busa. Att spelpjäserna är borta kan vi väl ursäkta ... efter 60 år.

Cul gillade, precis som så många barn, att bada när hon var liten. När vi bodde i Robertsfors, och hon var drygt 2 år så hände följande som visar att hon kanske gillade att bada liiiite mer än andra barn. Jag var ensam hemma med barnen och vi skulle iväg nånstans, antagligen på möte. Båda barnen hade i  alla fall "finkläder" på sej och jag lät dom gå före ut på gården. Jag skulle bara bli klar inne, innan jag kunde gå hemifrån. Det var mitt i sommaren och soligt men det hade regnat rejält natten innan. När jag kom ut på gården så fanns barnen inte där så jag gick ut på den lugna parhusgatan och vad hittar jag där?  Jo en glad unge, i bara trosor, som plaskar runt i en stor regnvattenpöl. Klänningen,koftan och skorna hade hon lagt i en prydlig liten hög, på "strandkanten". Håhåjaja... 

För några veckor sen var jag på min kusin Magnus bröllop. De gifte sig i samma kyrka som mina föräldrar och min farbror gifte sig i (St Olov). Det påminde mej om en kul sak som hände när min farbror och "faster" gifte sig, 1970. Efter vigseln så snabb-arrangerade min pappa en spontan brudfotografering ute på kyrktrappen med oss syskonbarn som var där. Och hur det nu gick till så blev det ett riktigt lyckat foto. Vi barn ser ut som strategiskt utplacerade brudtärnor och Kenneth har t.o.m. fått en kungakrona...Fotolabbet reagerade åxå  på bilden och skickade en förstoring till pappa och ett grattis-diplom. Liiite gladare hade vi barn gärna fått se ut men-men... Syster och jag har de typiska prinsessklänningarna som många småtjejer sprang runt och kände sig fina i på 70-talet. Cul gjorde det åxå, i min klänning eller syrrans, 30 år senare.
 

Sedan jag var liten har jag många gånger hört det humoristiska men aningens våldsamma uttrycket: "Gi án uppå lakaskall´n!" Översatt ungefär: Slå honom på käften. I somras berättade pappa, lite utförligare än förr, om hur det uttrycket har kommit till. I hans ungdoms dagar så hände det ibland på vintern när det blev  genomskinlig nyis på sjön att de begav sig ut på lakfiske. Då hade de med sig en speciell starkt lysande ficklampa, en strumplykta, och en klubba som de gjort av björkvedträ. Sedan letade de i lampans sken efter någon stor fuling till fisk som stod och tryckte under isen. När de hittat en så drämde de till fisken över huvudet med allt de hade (och träklubban). Av detta svimmade fisken och det gällde nu att snabbt hacka upp ett hål i isen och bärga den bedövade fisken. Coolt tyckte både Sum och jag!

Döm om min förvåning när jag hittade mer än en hemsida på Internet som förklarade att det var en uråldrig men ovanlig fiskemetod just för lake. Se t ex nedanstående citat:    

"En uråldrig fiskemetod, som troligen har en historia som sträcker sig ända till vår äldsta stenålder, är att klubba lake. På en nattunn is där ingen snö förhindrar sikten kan man leta upp lake på grunda vatten och med en välriktad smäll av en trädpåk få laken bedövad. Därefter får man snabbt hugga upp en vak kring laken och lyfta upp den avsvimmade fisken. Nu är det inte alla förvintrar som naturen bjuder på klar och genomskinlig is utan andra metoder är betydligt vanligare."

När pappa gick i skolan och var kanske 10 år så hade han en magister som antagligen hade problem med magen. Han fes allt som oftast. Då hände det att han irriterat sa: "Det luktar Rönnskär*. Öppna fönstret!"

...?  

*Faktaruta: Rönnskär var/är smältverket som ligger några mil från Bureå. Samhället har haft oturen att ofta drabbas av  nedfall och lukt från fabriken pga vindförhållanden och "lagom" avstånd. Speciellt svavelnedfallen var illaluktande och ibland t o m skadliga för Bureås alla trädgårdsodlingar.   

Min mamma var bara några år. De var bara 2 barn i familjen än så länge - hon och hennes några år äldre storasyster. Många äldre släktingar och vänner som träffade barnen sa att mammas storasyster var såå vacker och tillade sedan att mamma hade ju sååå fint hår. Vid ett tillfälle när några tanter kommit dit och mamma anade vad som skulle hända så gick hon med bestämda steg ut från köket, innan någon hunit säga något, och gick på övervåningen och klippte av sig allt hår med en stor sax. Sedan gick hon ner och ställde sig kavat framför gästerna. Hennes tanke var så klart att se vad de skulle säga då...när de inte kunde bara kommentera hennes "änglahår". Smart tjej...men synd på håret. Nåja, det växte ju ut. När jag ser på bilden nedan kan jag inte riktigt förstå. De var väl jättesöta båda 2!

Det finns ett barnbarn till nedan omtalade spjuver som inte verkar ha hamnat långt från äppelträdet..om man så säger. Jag pratar om Sum. Denna sommar har han plötsligt blivit riktigt fiskeintresserad. För några veckor sedan  åkte han och några kompisar, på kvällen, iväg till en älv för att fiska. De spred ut sig längs stranden. Det var dåligt med napp och mörkret sänkte sig över sjön. Plötsligt nappade det för Sum! Han blev ivrig och vevade in fångsten. När fisken kom närmare och sedan plötsligt flög upp ur vattnet så trodde han först att han fått en fågel på kroken men såg sedan, till sin fasa, att det var en fladdermus. Inte så många som tycker att det är ett mysigt djur..eller har jag fel? Sum samlade sig och gick fram till gruppens "storfiskare", höll fram spöet och dinglade med fångsten framför ögonen på killen och sa lugnt: "Keffo, kan du se vad det här är för fisk??" Reaktionen uteblev inte... Sedan gick han runt till några till, med samma fråga, och fick samma skrämselhicke-effekt på dom allihopa.

Min pappa är en riktig spjuver...vilket jag redan tror har framgått av denna blogg. Ytterligare ett exempel: För x antal år sedan så berättade en kompis för honom att han skulle överraska några vänner. Han hade ett sjömärke mellan Skelleftehamn och Burvik som han tyckte om att "runda" med sin snabba båt och nu hade han varit ut till det och satt fast en starköl, på sjömärket, i ett snöre, under vattnet.Han såg fram emot deras överraskade miner när han kunde vittja "pricken" på en iskall öl.

Pappa såg ut att lyssna så där lagom artigt intresserad men i hans huvud var buset redan planerat. Nästa dag skyndade han sig ut till sjömärket och ordnade en egen överraskning: När hans kompis kom dit med sina vänner och han skulle "stajla" för dom så såg han tämligen snopen ut när en immande, kall Ramlösa-flaska kom upp ur vattnet...