Respekt för havet...
I somras så blev jag påmind om en händelse från min barndom som gjorde att jag nästan alltid fick rysningar när vi passerade en viss fyr (Rakan?) utanför Skelleftehamn. Och det hände ganska ofta eftersom den låg bara några kilometer från vår hemmahamn.
Följande hände nångång på 70-talet: 2 kompisar, kanske i 40-årsåldern, hade varit på en kryssning med Finlandsbåten, på hösten. När färjan kom i hamn på kvällen så fick de för sig att de skulle ta en tur med en av killarnas snabba men inte så stora motorbåt. Inte helt nyktra...När de kommit en bit ut så baktände motorn på nått sätt och motorn exploderade. Båten blev illa skadad och började brinna och sjönk snabbt. De hann i alla fall få på sig flytvästarna men båtägaren fick på sig sin bak-och-fram... Till saken hör att det blåste en hel del...något de kanske inte uppmärksammat på den stora färjan. De började driva ut mot öppet hav - mot Finland. En av dom, den kraftigare, med flytvästen rättvänd, såg den lilla plåtfyren som stack upp ur havet en bit utanför smältverket (Rönnskär) och förstod att där hade han sin enda chans. Han drev åt det hållet och när han kom närmare så såg han att isen tagit de nedersta trappstegen. Det gick nämligen enkla, svetsade trappsteg upp till en rund "brygga" runt övre delen av fyren (ni vet - se bild) Så han förstod att han va tvungen att hålla sig i läge framför fyren och vänta på en extra hög våg som kunde surfa honom upp till det nedersta, intakta trappsteget. Efter flera misslyckanden kunda han till slut få fatt på trappsteget och klättra upp på "bryggan" däruppe. Men inga båtar var ute, ingen såg honom på fabriken och det blåste hårt och han var blöt och iskall. Han hade det i alla fall bättre än sin kompis - han drev ut till havs och dog, tyvärr. På morgonen upptäcktes fyrmannen och blev räddad. Pappa träffade honom på stan nån vecka senare och då drog han upp tröjan och visade fullt med blåmärken. Dom hade han fått när han sprang runt, runt fyren och gjorde åkarbrasor för att inte frysa ihjäl...
