En fortsättning på Arje-sortimentet blev att pappa och hans brorsa knåpade ihop en "styrdosa" som möjliggjorde att man kunde sitta t ex längst fram på båten och styra. Det gick en liten sladd till instrumentpanelen bara. Det är den som pappa demonstrerar för kung C-G, på fotot, (Expolaris 1976). Det var roligt att styra båten med den lilla manicken. 

Jag vet inte hur många "Allt för sjön" mässor som pappa medverkade på under min uppväxt men jag minns att vi fick följa med på flera av dom. Att det var lite långtråkigt vid Arje-montern men att det var skoj att gå runt och se på alla utställda båtar och tillbehör. Och spännande med första-hjälpen-dockan som man kunde öva livräddning på!

Men styrningen gick liiiite trögt jämfört med andra. Den var oljefylld så det rostade inte (bra!) men det gjorde att man fick ta i lite mer för att vrida ratten. Vid ett tillfälle när Arne, chefen, svarade i telefon så hörde pappa att det var någon som klagade på att styrningen gick trögt Efter ett tag hörde pappa hur Arne sa: "Hörru jag måste bara få fråga: Vad har du för kragnummer?" (storlek på skjortan = antydan - hur liten å klen är du?)

Pappa blev lite förskräckt men tyckte ändå det va vitsigt svarat. När det gått några månader och han själv fick en besvärlig kund i telefon - som åxå tyckte att det gick lite trögt att vrida på ratten -  så kunde han inte låta bli att ställa samma fråga: "Ursäkta men jag måste bara få fråga: Vad har du för kragnummer"

Varvid killen svarade: "Såg du Sportspegeln igårkväll? Jag var med där. Jag är tungviktsmästare i judo"

Ridå!

trimplanen

När barnen gick i "småskolan" uppstod en hel del roliga men märkliga uttryck hemma. "Kaninans" har jag redan nämnt. "Ond å" är ett annat. Uttalas "ondå". Det var Sum och Culs egna uttryck när saker gick snett för den andre. Betydde ungefär "Så synd då.." Fast på tvärtom-språket... Ja ni fattar.

Det hördes i huset bara för några dar sedan. Men det var länge sen sist!

På tal om att vara väldigt gammal (se förra inlägget): Så känner jag mej när jag berättar för barnen och andra om första gången jag "stötte på" en dator. Det var under första året på gymnasiet. På matematiklektionen hade vår lärare tagit in en datormaskin (hehe) i klassrummet och  alla som ville/vågade fick prova ett spel där man  styrde en månlandare så att den landade på månens yta. Utan att den kraschade eller gled iväg för långt. Ni har säkert sett liknande spelprogram. Det han visade oss var med enklast möjliga grafik i svart/vitt och utan ljud. Och ändå tyckte vi, så klart, att det va så....high tech.   

För 40 år sedan när vi människor landade på månen för första gången så var jag bara 5 år gammal. Jag har tyvärr mycket suddiga minnen av händelsen. Jag minns att de vuxna pratade mycket om månfärden redan innan. Jag minns ockxå  att pappa kände en "gubbe" genom jobbet, Lars-Helmer A. som var väldigt pratsam. Med sin nasala röst sa han, flera gånger, att film/ljud-sändningen säääkert skulle brytas just när de landade. Han trodde nämligen att allt  var en bluff. Jag vill minnas att pappa och mamma var roade av det - speciellt som det tydligen blev  så - att det blev ett kort avbrott. Det lär ju ha berott på tekniska problem med det gav så klart Lars-Helmer "vatten på kvarnen". Jag minns att jag fick se det på TV åxå men inte mycket mer.

För övrigt så kommer jag  ihåg månlandningen (och allt stohej runt omkring den) mest på grund av frukostflingorna Kalas Puffar! De hade nämligen, i minst 1 års tid, i samband med månfärden,  en "månraketannons" på hela baksidan av flingpaketet . Man kunde köpa ett slags tält av dom som såg ut som en månraket. Ett foto visade barn som lekte i och bredvid månraketen. Det känns lite synd att jag inte var lite äldre så att jag kunde minnas mer....men då hade jag ju varit kolossalt gammal ;-D

(PS Visst var björnen mycket sötare än Honey Monster som de bytte till!) 

Här kommer ett litet tips på vad man kan göra på sommaren när regnet vräker ner utanför. Det enda som behövs är en tidning med många foton, en kulspetspenna och ettlagom fnittrigt barn som sällskap. Sedan ritar man kanintänder och kaninöron på alla i tidningen och upptäcker hur hysteriskt roligt det kan bli. Fråga min syster - hon gjorde det med Cul en regnig sommardag i Åre för 11 år sedan. Efer ett tag var det fler än de 2 som var glada...  

När Sum börjat 2an så ville han inte gå på fritids längre.  När vi ville veta anledningen till att han ville sluta svarade han: "Jag vill ha min frihet" . Punkt.

Sonen på sitt första sommarlov ...där han fick smak på friheten kanske? Här retar han lillasyster över att han får va i gummibåten ensam, smaskandes på såna där snöflingechips (finns de längre?) alldeles nära morfars/mormors båt.

När min systerdotter var i 4-årsåldern gick hon omkring och väntade på att familjen skulle få kärt besök från Malå. Plötsligt utbrast hon: "Ja´ längta´ tills de ska komma så det svartna´ för ögonen!"

Lönen per kilo rensad ströming höjdes från  2,5 till 5 öre under de somrar pappa jobbade där. De var ca 20 st som jobbade i salteriet - kvinnor och barn. De tömda strömmingslådorna skulle sköljas ur noggrant nere vid vattnet. Grabbarna hade inte lika bråttom att komma tillbaka upp till salteriet och ta nästa låda, som kvinnorna...

Jag hittade en text av Jack Lundström (pappan hade lanthandeln), något äldre än pappa,  som förklarade ovanligt utförligt vad jobbet gick ut på. Jag citerar:

" Mina första pengar förtjänade jag genom att "jila", gäla strömming som var
en viktig proteinkälla under kriget. Det går c:a 20 strömmingar på ett kg.
Fiskstorleken beror på årstiden. För att gäla ett kilo strömming fick man två
och ett halvt öre.

(När man gälar strömming nyper man av huvudet och drar ut den tarm som
följer huvudet ut. Strömmingen saltades sedan i stora kar).

En dags träget arbete kunde för dem som var riktigt raska (Karin Pettersson)
ge en förtjänst på över 15 kr, vilket var mycket på den tiden. Själv lyckades
jag aldrig tjäna mer än 10-11 kronor."

Texten hittade jag på denna hemsida om ni vill läsa mer:
http://hem.passagen.se/burviks.by/

Jag minns fortfarande alla de silvriga laxfjällen som fastnat på bryggorna i Burvik och andra "barndomsbryggor" och som användes av både yrkesfiskare, fritidsfiskare OCH fritidsbåtar. Men mycket närmare än så har jag inte kommit fiskrens ;-)

Pappa tillbaka på brottsplatsen, i fjol

Det var Cul och jag som tjatade/gullade igenom att skaffa hund i vår familj för mer än 5 år sedan. En av våra påverkansmetoder var att i alla olika sammanhang säga "Jag vill ha huuuund!" Det kunde vara när vi såg en fin hund på håll eller nån nämnde nått om en hjälte-hund...eller egentligen, som sagt,  när som helst.

Nu när vi har hund så händer det fortfarande, ganska ofta,  att  vi roar oss med att säga (med samma bedjande tonläge) "Jag vill ha huuund!" när vi är tillsammans med Silly, hunden, och hon gör nått extra roligt eller gosigt. Jag tror det är för att påminna oss själva om hur tur vi har som faktiskt "fick hund". En som dessutom uppfyllde alla förväntningar på hur det var. En rolig sak är att det  är de andra 2 i familjen som är mest fäst vid henne nu - de som vi fick övertala...

Det är i slutet av 60-talet. Pappa och hans chef Arne ska åka ner till Stockholm på en affärsresa. Arne bestämmer att de ska åka på natten för att spara tid, typ. Det är vinter och snö-oväder. Arne har en Simca Aronde. Det första han gör när de sätter sej i bilen är att hälla ut en hel Twistpåse (chokladgodis) framme vid vindrutan på bilen  med frågan "Tyck´du om Twist?". Pappa körde hela vägen sedan Arne passerade över E4an utan att märka det, redan i början av färden.  Sedan när de i princip var framme, så ville Arne köra igen. De hade kört hela natten, från Skellefteå,  och klockan var ca 7 på morgonen. Arne var sugen på förfriskningar. Han trodde att något ölschapp kunde vara öppet så här tidigt.  De var nu någonstans vid Nybroplan och Arne fick plötsligt syn på ett ställe där det lyste på andra sidan vägen. Han påbörjade en häftig U-sväng för att snabbt ta sej dit. Halvvägs skumpade de upp...och ner på en spårvagnsrefug. Det blev ett rejält skutt/hopp. En massa snö och is som fastnat i hjulhusen, under resan,  lossnade. Arne konstaterade bara nöjt: "Så där! Då fick án slå bortå se hova!"*

*Västerbotten-bondska: "Slå av snö (t ex) från hovarna"... ungefär.
 

PS Kul att höra pappa berätta denna förra helgen då jag inte minns att jag hört den förut och jag verkligen förknippar Arne med hästar. Delvis för att han, när han och Dagmar, åkte med i vår båtl älskade att sjunga "Gamle Svarten" (en häst) när pappa spelade den på dragspel.. Speciellt var han förtjust i "sticket" mitt i låten som går så här "Hovarna slår sakta (eg. muntert) mot vägen...osv"

I förrgår, vid middagsbordet, berättade jag om den 6-åriga lilla hjältinnan som räddat sin äldre och tyngre kompis från att drunkna. Då fick vi höra nedanstående lilla historia från Sum. Jag tycker mej aldrig ha hört den förut så antagligen har han besparat sin mor den tills nu...

Sums klass, alla i 9-10-årsåldern var och badade i Sidsjön. Så fick några grabbar för sej att de skulle simma mellan 2 bryggor. Som det så ofta är - så var det längre och jobbigare än vad de trott. De var tvungna att simma i en vidare sväng för att hålla ut för vassdungarna. När de kommit kanske halvvägs så börjar Ante ropa att han inte orkar längre, med panik i rösten. Sum vänder tillbaka för att hjälpa/rädda honom. När Sum kommer fram till sin utmattade kompis så upptäcker de båda, förlägna men mest lättade, att de bottnar...
 

Sum och Ante