Sedan jag var liten har jag många gånger hört det humoristiska men aningens våldsamma uttrycket: "Gi án uppå lakaskall´n!" Översatt ungefär: Slå honom på käften. I somras berättade pappa, lite utförligare än förr, om hur det uttrycket har kommit till. I hans ungdoms dagar så hände det ibland på vintern när det blev  genomskinlig nyis på sjön att de begav sig ut på lakfiske. Då hade de med sig en speciell starkt lysande ficklampa, en strumplykta, och en klubba som de gjort av björkvedträ. Sedan letade de i lampans sken efter någon stor fuling till fisk som stod och tryckte under isen. När de hittat en så drämde de till fisken över huvudet med allt de hade (och träklubban). Av detta svimmade fisken och det gällde nu att snabbt hacka upp ett hål i isen och bärga den bedövade fisken. Coolt tyckte både Sum och jag!

Döm om min förvåning när jag hittade mer än en hemsida på Internet som förklarade att det var en uråldrig men ovanlig fiskemetod just för lake. Se t ex nedanstående citat:    

"En uråldrig fiskemetod, som troligen har en historia som sträcker sig ända till vår äldsta stenålder, är att klubba lake. På en nattunn is där ingen snö förhindrar sikten kan man leta upp lake på grunda vatten och med en välriktad smäll av en trädpåk få laken bedövad. Därefter får man snabbt hugga upp en vak kring laken och lyfta upp den avsvimmade fisken. Nu är det inte alla förvintrar som naturen bjuder på klar och genomskinlig is utan andra metoder är betydligt vanligare."