Och när vi ändå är inne på åren vi bodde på Kallholmsberget så måste jag få berätta om när min pappa fick en märklig idé. Huset stod ju ,som sagt, på berget. Och det var så påtagligt så att ca hälften av källaren var fortfarande "bara berg". Och i 2 av de 3 rum som ändå fanns så var bergshällan fortfarande kvar. Speciellt i det största, innersta rummet. Det skulle ha varit på kanske cirka 25 kvadratmeter men en sluttande bergsknalle gjorde att det bara var en smal gång på kanske 5 m² att utnyttja därinne. Synd tyckte pappa som dessutom måste ha saknat en utmanande fritidssysselsättning just då. En försäkringsman skulle kanske tillägga VETT åxå ;-). Dessutom råkade han känna folk som kunde förse honom med dynamit... Sagt och gjort. Envis och idog, som han är, så sprängde han bort bit för bit av berget därinne, som låg rakt under vardagsrummet. Jag minns tydligt den spända förväntan uppe i huset när vi visste att han precis skulle detonera en laddning. Sedan kom smällen och mullret och vi skyndade oss ner till källarrummet för att se hur bra den senaste laddningen "tagit". Lukten av dynamit och stendamm minns jag tydligt.

Dramatiskt blev det en gång mot slutet av projektet när pappa kanske började bli lite kaxig och laddade lite för kraftigt. Vi hörde en ovanligt kraftig smäll och huset lyfte mer än vanligt.  Förutom att nån tavla åkte ner (hände fler ggr) och en tapet sprack i ett hörn i köket så hade  ca 2 m²  av källarväggen blåst ut. Huset såg bombhärjat ut. Det tog bara nån dag innan pappa murat igen den lilla fadäsen..hehe.

Nu så här som vuxen förstår jag, ännu mer, vilket jobb det måste ha varit att med skottkärra etc frakta ut alla stenblock från källaren. Det blev till slut ett jättefint rum därinne som vi aldrig hann inreda eftersom det var dags att bygga hus i Örviken... Men minns jag inte helt fel så hade en av ägarna sen dess en liten frisörsalong där ett tag.