När Simpan var kanske 9 år så gjorde Mattias, som var i 20-årsåldern då, en jättehäftig slangbella åt honom. Simpan åkte hem jättenöjd och testade den hemma och den sköt hårt och rakt precis som dom ska. På måndan, när det var dags att gå till skolan, så smugglade han med den i "ryggan". Han ville ju så klart visa den för klasskompisarna och polarna på skolgården. DET tyckte inte rastvakten var en så bra idé, efter att ha sett hur hårt den sköt, så hon konfiskerade den helt enkelt och den hamnade hos rektor Britta, på hennes expedition.

Alla i min generation och äldre skulle därmed ha sett slangbellan som evigt förlorad. Men "dagens ungdom" har inte alls samma respekt för auktoriteter. Simpan stegade helt kavat in till rektor Britta, berättade om hur han fått slangbellan, hur nöjd han var över den och att han lovade att inte ta med den till skolan nå´mer om han bara fick tillbaka den. Och Britta veknade! Alla som känner/känt henne vet att det inte hörde till vanligheterna. Men friskt vågat  - hälften vunnit heter det ju...

Nått år senare skickade jag ett vykort ,som var ett foto på S, till henne och tackade för ett instrument-stipendium som S fått. Det fotot satt på hennes vägg i flera år ,kunde jag konstatera, när jag ofta passerade utanför hennes kontor. Tror hon gillade det kavata busfröet hon me´...