Jag har förstått så här efteråt att jag var ett, ibland, ganska enerverande barn. Ett exempel så ni förstår vad jag menar: När jag var kanske 9 år och vi, som vanligt på somrarna, var ute med vår båt så hade pappa fått kvällsbesök av en affärsbekant. Syrran var i vår akter-ruff men av nån anledning så hade jag lagt mej i en koj fram i fören och lyssnade på mina föräldrars samtal med den här mannen. När det hade gått kanske en timme så sätter jag mej upp i kojen, så att jag blir synlig för dom, där de sitter, och säger: "Farbrorn! Gissa hur många gånger du har sagt approximativt sedan du kom hit?!...21 gånger!"

Hur räddar man upp en sån sak som förälder? Men han sa det ju typ hela tiden - det måste han bara få veta! ;-D

Mamma har åxå berättat att jag ofta kunde sitta och lyssna när de vuxna pratade och sedan helt plötsligt utbrista  t ex: "Mormor, vet du varför ni pratar om din syster Gertrud i Amerika nu? Det började med att mamma pratade om grannens bil å sen kom ni in på er första katt och sen så" - bla bla bla bla i typ 7 led... 

Jobbig? Vem? Jag?

Från ordboken:  approximativ

1. (matematik) ungefärlig, inte exakt

3,14 är ett approximativt värde på π