Vid åtminstone ett tillfälle så har jag uppskattat en mans  ibland mer burdusa, handfasta sätt jämfört med det mer mjuka kvinnliga. Det var när Cul var 2 år och vi bodde i Robertsfors (jo faktiskt -gjorde det i 2 år). Jag såg att hon stoppat in en sån där 1-bitars Lego-bit i näsan. Minsta sorten, ni vet. Jag brukar lätt hispa upp mej över saker men den här gången försökte jag ta det lite kallt. När jag upptäckt att jag inte fick ut den själv och att den inte gick att "snyta ut" så lät jag det gå en dag till och tänkte att den skulle "vandra" ner och ut av sej själv. Men dan efter så hade den i stället försvunnit längre in i näsan. Hm...

Jag gick till vårdcentralen, det hade nu hunnit bli fredag eftermiddag. Väl där så blev det inte roligt. Den kvinnliga läkaren sa att det där var inte alls bra - den kunde åka ner i en lunga och där var den svår att se på röntgen och kunde ställa till med problem. Hon tog fram långa pincetter och tänger. Cul blev förstås rädd och ville inte alls vara med längre. Sköterskan och jag blev uppmanade att hålla fast Cul medan läkaren försökte få ut Lego-biten. Näsblod, gråt och många fumliga, men ändå  alltför försiktiga försök följde. Till slut gav den kvinnliga läkaren upp och sa: "Nä, det här går inte. Ni får åka in till Umeå sjukhus (6 mil bort) nu!"

Sköterskan bad oss vänta och sprang iväg och kollade om den manliga läkaren fanns kvar. Det gjorde han. Han kom in, log tryggt mot Cul, greppade längsta tången, höll henne bara lugnande på axeln och förde snabbt och precist in tången och  med ut kom den förhatliga legobiten! Hurra för honom!

PS Legobiten i näsan var liten som den grå pluppen (handen) på Hawkings arm