Det gäller verkligen att INTE ställa ledande frågor till barn om man vill veta sanningen!

Det är ett faktum som numera lett till att poliser som ska förhöra barn får går speciella utbildningar i konsten att ställa frågorna på rätt sätt till barnen...har jag läst.

En dag när Cul var 2 år och vi båda var i badrummet så upptäckte jag att mitt fina guldsmycke saknades! Jag la det alltid i smyckesskrinet  på sidohyllan eller på den mindre spegelhyllan. Nu var det spårlöst försvunnet. Samtidigt som jag stod där, frustrerad, så släppte Cul ner en boll i toastolen och såg nöjd ut. Min koppling var ögonblicklig: "Har du släppt ner mammas halsband i toan och spolat Cul?!". Hon tittade upp på mej med uppriktiga ögon och sa med stolt röst "Jaa-a!".

Sedan följde flera dagar av grävande i vattenlåset med händer (huuuuga!) och andra instrument. Flera kompisar berättade om gamlingars återlämnade löständer  m.m. på reningsverket (en modern vandringssägen fick jag veta sen) så jag tror att jag t  o m ringde dit och frågade efter halsbandet...

Varje gång jag berättade för folk om min snopna förlust så stod Cul bredvid och bekräftade nickande att hon minsann var (anti)hjälten. Hon berättade själv historien några ggr, med inlevelse, om hur hon spolat ner mammas halsband. Efter 2 veckor så kom jag på att jag skulle dammtorka i hyllan där smyckesskrinet stod. Jag lyfte upp skrinet. Tada! Där bakom låg halsbandet. Jag hade alltså slarv-lagt det PÅ skrinet istället för I och sedan hade det glidit av locket...Cul var oskyldig som en...marsipanros!!