När jag gick i mellanstadiet så var jag och min syster väldigt mycket med några brorsor som bodde i närheten. Vi byggde väääärldens finaste koja Egentligen var det nog mer ett svartbygge än en koja. Vi hade tegelgolv och väggar av flyt-timmer, en kamin samt en altan med plåtväggar. Kojan/stugan hade vi byggt vid en stor gammal tall nere vid stranden några hundra meter från vårt hus.

Nått år senare så satt mamma uppe sent på kvällen och läste. Plötsligt skymtade hon något ovant i ögonvrån. Hon tittade bort mot lilla skogen som sluttade ner mot vattnet och såg ett konstigt ljussken. Det tog några sekunder innan hon förstod vad det var - det brann! Och hon kunde ungefär ana att det borde vara där nere vid kojan. Hon skyndade sig att väcka pappa och de tog med sig var sin hink och sprang ner i skogen. Kojan brann för fullt. Dessutom brann det uppefter den gamla ståtliga tallen...och de andra träden stod farligt nära. De skyndade sig ner till vattnet och fyllde sina första hinkar. Mamma var förstås väldigt uppstressad och orolig. Hon kastade den första hinken rakt upp...mot branden i trädkronan. Vattnet från 10-liters hinken vände i luften och hamnade rakt på henne. När hon stod där och kippade efter andan, dyblöt, hör hon pappas syrliga kommentar: "Det var trädet du skulle släcka!"

Hehe...men sedan gick det bättre - de släckte branden alldeles själv! Kojan var en förkolnad ruin och tallen var illa svedd. Under åren som gick, när vi många ggr passerade stranden med båten, så såg vi hur tallen år för år repade sig och faktiskt överlevde. Flera år senare fick vi höra att det var några 15åringar som "lånat" kojan den kvällen och klantat sig med kaminen - så då fick vi förklaringen till att det börjat brinna där fast vi inte varit där på länge...