När Cul var liten  så var hon ett mycket rörligt och livligt barn som inte var stilla i onödan. Gudrun, föreståndaren på hennes dagis, sa att hon knappt hade sett ett rörligare, mer klättrande barn och hon hade ändå jobbat med barn i 30 år. Hon sa att om man undrade var Cul va så kunde man alltid kolla i nån lekställning - längst upp, eller uppe i ett träd - så var hon där. Hon föreslog att vi skulle sätta henne i gymnastikträning så hon fick lite utlopp för sin rörlighet. Det gjorde vi åxå och hon tränade/tävlade flera år i truppgymnastik och vi märkte att det var ett bra sätt för henne att få ut all sin rörelseenergi. Men varför berättar jag nu allt det här? Jo som en liten introduktion till historien om när jag fann henne dinglande och gallskrikande i trappen hemma, som 3-åring. Hon hade gjort ett tidigt bungyjump men slarvat med förarbetet kan man säga: Hon hade bundit ett sånt där vitt paketsnöre (de håller för allt!) hårt runt ett av fingrarna, sedan bundit den andra änden runt en av spaljebräderna i trappräcket. Sedan, tydligen, kastat sig ut från mitten av trappen bara för att upptäcka att snöret var ca en meter kortare än trappen! Så där hängde hon nu med armen ohjälpligt sträckt uppåt mot trappräcket och med ett snöre som grävde sig in i hennes lilla, söta finger. Uj så ledsen flicka och uj va snabbt mumelen fick av det dumma snöret!

Redan året efter knöt hon ett rep runt en tall på gården och runt sin midja och kastade sig ned för en mur som vi har på gården. Gjorde nästan lika ont har hon berättat...den gången fick dadelen (pappan) rädda henne.

Konstigt...eller kanske inte...att det nu är storebror som håller på med klättring(bouldring)