Skötgrönnan var (är) ett populärt utflyktsmål i Skellefteås skärgård, som ju inte har speciellt mycket skärgård att erbjuda. Skötgrönnan ligger för sig själv rakt ut från Burvik och har aldrig haft någon hamn eller ens liten brygga. Det är väldigt speciell natur där med sandstränder, typiska sandväxter t ex strandärt, sandhedar och lågvuxna tallar och spridda enbuskar. Ön har varit naturreservat sedan 1968. Vi har ankrat och rott i land där många gånger när jag var barn (och nån gång sedan dess åxå). Då vi var barn så var det alltid lite extra spännande att landstiga ön och gå runt och utforska den själv. Det berodde mycket på att pappa berättade om ett fartyg som sjunkit i en storm mitt i vintern utanför ön och att alla sjömännen frös ihjäl på Skötgrönnan innan man kunde rädda dom. Jag minns att jag och min syster en gång var ute på en liten upptäcksfärd och plötsligt fick syn på skelett-delar. Genast skenade vår fantasi iväg - "Tänk om det var från nån av sjömännen? Hade man verkligen hittat alla?" Antagligen var det resterna av något djur... Givetvis hade alla sjömän blivit bärgade från ön.

Det som slår mej nu när jag läst på lite om M/S Grauten, som fartyget hette, var att det hade hänt så nyligt när jag var barn! Förlisningen inträffade i december 1964. Alltså bara ett halvår efter föregående blogginläggs båtfoto. Och fartyget var bara 7 år gammalt!  Nåja...får man för sig att gå ut i full storm, mitt i vintern, med bly i lasten får man nog ha hur nytt fartyg som helst. Suck!  Se länkar nedan om Du vill läsa mer om den hemska förlisningen...

Mest hade vi i alla fall väldigt mysigt på ön, som jag tror fotot visar. Där var jag 7 år och sprang i sanden med min lillasyster och med 1a dagboken i ett stadigt grepp. Fotograf: farbror Kennet.   

http://hem.spray.se/ibiz/Grauten/msgrauten.html

http://www.gotlandska.se/artikel.asp?ID=4907