På tal om den påstådda råttinvasionen i stan.. Cul har alltid varit kvick i rörelserna men hon förvånade till och med sin mor när hon var i 7-årsåldern. Då fick hon nämligen syn på en liten musunge som pilade fram på gräsmattan. Den verkade bo under rosenbuskarna. Men dit hann den aldrig fram innan Cul hade fångat den med händerna. Cul och Sophie lekte i ett tält på gården den dan och där inne fick den lille krabaten springa runt och leta utgången. Hon ordnade åxå en glasburk åt den där den hade gräs och mat. På eftermiddan sa hennes mor åt henne att släppa tillbaka stackarn där hon kidnappat den. Inte så långt efteråt fick hon en egen kanin i stället - det verkade ju liksom föreligga ett husdjursbehov hos flickebarnet...

Sedan hade jag åxå tjatat om deras korta väg till skolan: Att de inte fick gå över Fridhemsgatan vid närmaste övergångsstället (V. Radiogatan/Fridhemsgatan). Istället skulle de gå ca 70 meter längs Fridhemsgatan till övergångsstället med trafikljus. Båda 2 bedyrade att de skulle göra så. Men sedan när jag följde dom till skolan, för att hälsa på, och lite slugt gick något steg efter, för att se vilken väg de skulle ta, så gick de alltid, sin vana trogen, över vägen på det närmaste övergångsstället...

Nåja...det gick ju bra ändå. Nu ligger deras första vinter som bilförare framför dom istället. En mor får aldrig sluta oroa sig vad det verkar...

Jag  påstod  tidigare att det var vanligare förr att man hade kläder länge - under flera år. Men när det gäller favoritplagg så är det kanske ingen ändring mot "förr i tiden"?  Jag känner i alla fall en ung dam som på fotot nedan är 5 år... och nu har körkort...men nattskjortan, finns med fortfarande, mjukare  och skönare än någonsin (nu: modell t-shirt).

Ibland ville hon verkligen "vara med" in i det längsta på kvällarna...Man vill ju inte missa nått!

IA så kallade Cul (Cecilia) sig själv när hon var riktigt liten..1-3 årsåldern kanske. Logiskt när man har ett lite krångligt namn som slutar på ia. Hennes far kallar henne så fortfarande ibland - gölligt! Det verkar hon inte ha något alls emot...Mindre uppskattat är det när jag är disträ och kallar henne för Silly (hundens namn). Piiiinsamt!

Vi var ganska roade när Cul hade syslöjd. Hon hade nämligen så hög produktivitet där så att vi skämtade om att hon antagligen spräckte textilslöjdens hela budget med allt hon sydde och sedan kom hem med. Det var kläder och gosedjur och överkast och och och... Fina grejer dessutom! Mitt minne är att man hann sy 1-2 alster per termin, på min tid. Hon syr fortfarande på vår gamla Bernina (se förra bloggtexten) En jättefin kjol i fjol t ex. Det fascinerar mej eftersom hon har en mor som är helt obegåvad (ointresserad?) på det textila området. Jag valde t o m träslöjd hela högstadiet - mycket roligare tyckte jag.

Cul gillade, precis som så många barn, att bada när hon var liten. När vi bodde i Robertsfors, och hon var drygt 2 år så hände följande som visar att hon kanske gillade att bada liiiite mer än andra barn. Jag var ensam hemma med barnen och vi skulle iväg nånstans, antagligen på möte. Båda barnen hade i  alla fall "finkläder" på sej och jag lät dom gå före ut på gården. Jag skulle bara bli klar inne, innan jag kunde gå hemifrån. Det var mitt i sommaren och soligt men det hade regnat rejält natten innan. När jag kom ut på gården så fanns barnen inte där så jag gick ut på den lugna parhusgatan och vad hittar jag där?  Jo en glad unge, i bara trosor, som plaskar runt i en stor regnvattenpöl. Klänningen,koftan och skorna hade hon lagt i en prydlig liten hög, på "strandkanten". Håhåjaja... 

Culs pappa hade problem med en datorskärm. Grafikkortet fungerade inte bra trots att han fått byta det några gånger. Nu gick han och väntade på det tredje grafikkortet från leverantören Sekvensia. Otåligt. Han, och även Sum kollade otåligt postlådan varje dag. Cul var kanske 8 år och kände tydligen att det var dags för ett "practical joke". Hon skrev ett påhittat brev från leverantören, med fullständig adress i fönsterrutan och påklistrat frimärke från Sums lösa samling. Sedan smög hon ner det i vår postlåda och väntade på reaktionen...

Ett soligt, somrigt fotominne kan behövas en sån här genomregnig dag! Cul och klasskompisen Jomman fick för sig att göra nått annorlunda på en sommarlovsdag. De plockade blommor, ordnade dom till buketter och kransar och satte sedan upp ett litet stånd på trottoaren mitt emot vårt hus. "Snälla, stanna och lyssna på sommarmusik" samt priserna för deras blomarrangemang kan man ana på skylten.

Cul minns att affärerna gick bra...faktiskt! Men varken hon eller jag har nått minne av hur de fixade sommarmusiken. Hmm. De har en fd klasskompis som går floristutbildning nu. Hade ju varit mer tippat att hon var med som "blomsterflicka" än Jomman som läser till möbelsnickare och lyfter skivstänger (har t.o.m. tagit silver- och guldmedaljer i JSM & SM)

När Cul var liten så såg hon förstås en del på tecknade filmer. Disneyklubben på TV visade "Räddningspatrullen" med bl a Piff och Puff (ekorrarna ni vet) när hon var 2-3 år. Det var hennes första favorit bland tecknade serier . Än idag minns hennes moster och morbror att hon entusiastiskt surrade om "Räddesetullen". Culs första biofilm var nog Disneys tecknade "Tarzan"...

http://www.youtube.com/watch?v=JQKeboyd09I

Cul har alltid älskat att bada...som så många andra barn. I huset som hon bott i sedan hon var 4 (och fortfarande) så finns det tyvärr inte något badkar. Det gjorde det på de tidigare ställena. Men hos mormor och morfar finns det badkar. Så varje gång vi hälsade på där, när hon var mindre, så frågade hon, nästan så snart vi kom dit, om hon kunde få bada.

En dag när vi var hemma och hon var 7 år så ropade hon glatt till mej från badrummet: att jag skulle komma. När jag kom dit möttes jag av synen nedan (se foto). Hon hade fixat sitt eget minibadkar...även till fötterna! Annars var ju Kubenbadet, 1 km bort, under sommarmånaderna, en bra kompensation för bristen på badkar.  

När Cul var mellan 1 och 3 år så bodde vi på ett ställe (i Robertsfors) där vi hade ett stort jordgubbsland precis utanför köksfönstret. Cul älskade att gå och plocka bären själv redan som ettåring. När hon plockat en (hon plockade dom alltid en och en) så kom hon alltid till mej för att jag skulle kolla att den var ätbar, blåsa bort ev jord och  ta bort "stjälken". Efter ett tag lärde hon sig att inte plocka de gröna och vita... Hon kallade jordgubbarna för "bombom!" Oemotståndlig...precis som bären.

Cul var 6 år och gick in på toan. Där fick hon syn på en konstig grunka som hon aldrig sett förut. Hon kunde så klart inte låta bli att trycka på den. Nått konstigt hände och det for iväg skum eller nått med ett väldigt tryck. Hon skyndade sig ut från toan. Några minuter senare ropade jag på båda barnen  att de ska komma till toaletten. Jag lät lite "sträng". När de kom dit så frågade jag uppfordrande: "VEM av er är det som har sprutat raklödder härinne och ända upp till taket?!" Men redan när Cul kom in på toan, just innan min fråga kom, så sneglade hon upp mot taket sååå det var lätt att identifiera den lilla SKUMMA bustypen trots hennes bedyrande om sin oskuld.

Extra info:På den tiden var taket i toan foundation-beige (urk!) så det vita skummet syntes tydligt... 

Cul var 7 år och Sum några år äldre. Vi var hemma hos min syster och svåger. Det här var innan de hade skaffat barn. Det var sommar och vi var utomhus mest hela tiden. Syrran talade noga om för barnen att de inte fick behålla skorna på inomhus om de skulle in en snabb-sväng.

Lite senare fick vi se en märklig syn. De 2 var på väg genom vardagsrummet på knäna och händerna, med fötterna rakt upp - allt för att inte skorna skulle nudda parketten. Listigt! Men min syster fick en släng av ångest och undrade om de tyckte att de hade världens strängaste moster. Men det tyckte inte jag! Bara för att de fick gå in hos oss, på sommaren, med torra skor, och  t ex dricka vatten så ska de förstå att det kan vara andra regler hos mindre bohemiska familjer...;-)

En både komisk och lite sorglig sak som jag lagt märke till: "Dagens ungdom" - åtminstone våra 2 barn har knappt en aning om hur man skriver en adress på ett kuvert. Adressen kan lika gärna hamna nere till vänster eller i mitten. Och var frimärket ska placeras är långt ifrån självklart. Det har gett oss, "gamlern", flera roliga stunder...senast igår faktiskt. Att de sedan kan en massa om ny teknik där vi är helt på läktarn är ju en helt annan sak. De är helt enkelt mycket mer vana med att skicka e-mail än ett vanligt brev och de är överhuvudtaget inte vana att skriva för hand. Cul berättade igår att när lärarna säger åt klassen att: "Nu ska vi se en film och ni ska anteckna under tiden men INTE på datorn utan i ett block" så blir det frustration och uppror i klassrummet. "Skriva men inte på datorn?!? Höh! Vafför dårå?! Jooooobbigt".

Men, som sagt, de har lätt för andra saker som vi har svårt för. Mamma-skryt men faktiskt sant: När Cul var 5-6 år så var hon datasupporten på sitt dagis. Dagisfröknarna var inte så duktiga på t ex hur man installerade och startade Pippi Långstrump-CD:n så det fick lill-stumpan Cul fixa. Så där ja: Först lite spe och sen lite beröm. 1-1 ;-) 

Cul var 5 månader och vi var en trappa ned och hälsade på min syster och svåger. Cul hade till den dan aldrig smakat något annat än bröstmjölk. Nu kom vi på att det kunde vara kul för henne (och oss!) att hon fick smaka något annat. Så vi räckte henne en liten citronbit och riggade kameran - förberedda på världens sötaste/suraste grimas. Döm om vår förvåning (som man sa på 50-talet) när vi upptäcker att hon inte gör ens en antydan till grimas utan verkar gilla den sura smaken! På nästa foto i albumet kan man se hur hon fortfarande sitter och snuttar på citronen, själv, hehe...

När Simon var bäbis så var min syster mycket förväntansfull inför hans första "smakportion". Hon fick mej att lova att hon skulle få vara med när det hände. Jag ville helst vänta tills efter han blivit 6 månader (för allergirisken) men det var nog något tidigare som hon inte kunde bärga sig utan kom till oss med en päronpuréburk. Frågan är om inte han gjorde en liten grimas åt päronsmak. Konsistensen var ju dessutom olikt allt han varit med om hitills. 

När Cul var liten hade hon och kompisarna mycket roligt under trappen i matrummet. Det var lätt, och mysigt att bygga en koja där.  Många nätter har hon haft sova-över-bus där. En av de mer arbetade kojorna gjorde hon med Anna och Gustav (se foto). På den hade de tom kryp-ingång via stolar.

Syrran och jag hade åxå en inomhuskoja i anslutning till trappen i hallen men jag har inget minne av övernattningar. Att bygga koja verkar vara ett mänskligt behov som barn iaf! 

När Cul var född kom min mor och far och uppvaktade oss på BB. Mamma hade med sej en ståtlig mönjelilja som blommade med två blomsterstänglar. Krukväxten följde så klart med hem och blev stående i Culs rum. Den levde år ut och år in men blommade "aldrig" mer. Men så - precis när det var dags för Cul att fylla 10 år - DÅ blommade liljan igen (se foto).

Den har på alla år aldrig fått sidoskott (barn) men så - precis när Cul blev myndig, 18 år, - DÅ var det tydligen dags att skicka ut ett skott (ni anar symboliken va?). Blommar den för 3e gången samma vecka som Cul blir 20 då börjar jag nästan undra över hur många tillfälligheter en krukväxt kan ruva på...tihi!

Cul har alltid varit den mest tekniska i vår familj. Antar att hon fått det efter sin morfar. 2 exempel: När hon, som 10-åring, fick en kontorsstol, omonterad, så satte hon ihop den helt själv utan att titta på monteringsanvisningen! Att flippra ihop en rullstol av Meccano åt trafikskadade Helge var ju åxå snabbt gjort (i samma ålder)...
/förvånad men stolt mor