Gårdagens Kent-konsert och en annan bloggares text påminde mej om följande komnsertminne.

När den svenska popgruppen The Ark just gett ut sin första skiva, och inte blivit så kända än, så kom de till Pipeline för att göra en spelning. Cul var då 10 år och ville jättegärna gå på konserten. Pipeline är ju ingen spec stor lokal och det skulle vara drogfritt sååå vi gick dit. Scenen där är högst en halvmeter högre än golvet och man kan komma ända fram till scenen. Det kom mycket folk. Efter ett tag sa lillflickan (yngst av alla där?) att hon väldigt gärna ville gå och ställa sig längst fram så hon kunde se bättre. Gruppen var ju färgstark och gjorde scenshow redan på den tiden...och Cul var kort (och vill alltid stå längst fram, hehe).

På ett villkor tyckte jag - att jag följer med som bodyguard! Det gick hon med på och vi banade oss fram genom allt folk och Cul var inte nöjd förrän hon stod direkt vid scenkanten. Jag skyndade mej att, beskyddande, sätta mina händer stadigt mot scenkanten och höll Cul i den "bubbla" som bildades mellan mina armar. Folk tryckte på bakifrån och från sidorna men jag höll emot (träningsvärk dan efter). Cul stod där lugnt inom sitt eget lilla kravallstängsel (läs: mina spinkiga armar). Hon såg mycket nöjd ut. När det gått kanske 10 minuter så tittade hon upp mot mej, brett flinande och sa: "Det här går ju jättebra mamma, det är ju inge´ trångt alls!" 
Hnnng!