När man börjar komma upp i min höga ålder är det ganska kul att upptäcka prylar som inte ändrat utseende så mycket sedan jag var liten. Jag påmindes om det igår när jag stötte på den här orienteringsskärmen med tillhörande ”symbolklämma” (eller va den kan tänkas heta). De har nog inte ändrat sej just alls på 30 år!

Orientering var för övrigt det jag tyckte mest om på gymnastiklektionerna. Ja det minns ni väl – att det inte hette idrott på den tiden utan gymnastik? Märkligt men sant eftersom vi redan då bara hade regelrätt gymnastik med plint och barr osv några ynka procent av alla gymnastiklektioner.

Men åter till orientering. Det var ganska otippat att jag tyckte att det var så kul eftersom jag, i stadsmiljö, har ett ytterst rudimentärt lokalsinne. Och om jag är på väg, säg söderut efter en okänd gågata och kommer ut från en affär så ”vill” jag alltid fortsätta norrut när jag kommer ut på gatan igen. Så har det alltid varit.  Men i skogen blev jag liksom skärpt på ett annat sätt och tyckte det var jättekul att leta rätt på skärmarna i skogen och att försöka läsa kartan och naturen. Jag trivs i och för sig bättre i skogen än ”på stan” – KAN ju ha lite med det att göra åxå.

Vi hade en udda typ av orientering ibland på vår skola. Kanske förekom på alla skolor?... Det var när många klasser hade orientering samtidigt. Då stod lärare utplacerade lite här och var i skogen. När vi kom fram till dom skulle vi peka ut var på kartan vi trodde att vi var. Läraren mätade sedan med en linjal hur många millimeter fel man pekade ut. De sammanlagda ”fel-millimetrarna” sammanställdes sedan för att avgöra vem som vann, kom 2a, 3a osv.  Vid ett sånt tillfälle så skulle vi alla samlas runt en ishockeyrink (på hösten så det var bara grus i rinken) några dagar senare. De som orienterat bäst fick komma fram och hämta medaljer och nålar. Jag var så ovan att vara aktuell för ”prispallsplats” i samband med idrottsprestation så när jag skulle gå fram och ta emot min medalj/nål så blev jag blyg och fumlig och tappade den i gruset. Jag tittade runt men såg den ingenstans och gick snabbt tillbaka till min plats. Jag minns att jag återvände på rasten för att leta mitt pris men jag tror tyvärr inte att jag hittade det. Där tog min idrottskarriär slut.

Dags för ett slö-blogginlägg igen. Dvs mycket bild å lite text. Ett tidigt minne som jag har från när vi fortfarande bodde kvar i ”Riksbygget” i Klemensnäs (flyttade därifrån när jag var 9): Pappa hade satt upp ett sjökort på sovrumsväggen direkt till vänster när man kom in. Det var över Bottenhavet/Bottenviken. Han hade dragit streck på turer som vi gjort med båten över till Finland. Det minnet kom över mej när jag fick syn på detta foto ute på internet när jag skulle blogga om Kalas Puffar. De där små färglada modell-byggsatserna av fartyg och båtar, som låg i frukostflingepaketen, var lite spännande. Och vi fick klistra upp några av båtarna (max 3) på de ritade kurserna på sjökortet. Båtbyggsatserna var snabb-byggda – bara att trycka ihop skrovet med överbyggnaden – klarrt!

När lillebror var liten och även senare så skämtade vi ofta om  att det var konstigt att han inte blev helt suddig i ansiktet eftersom vi pussade och kramade honom så mycket. Tänk er själv när man ser ut enligt fotot nedan och har 2 storasystrar i 10-årsåldern!

Hittade de här små porslinsdjuren och barnbörsen när jag letade en sak nyss. Jag vet inte om ni åxå är så eller om jag antagligen ärvt mer gener från min mor än jag  vill tillstå: Den där omöjligheten att göra sig av med vissa saker som bara ”råkat bli med” år ut och år in. Alla de där sakerna är från 60-talet nämligen. Ekorren köpte/fick jag och min syster varsin av i lilla kiosken som låg ovanför skogen. På den tiden fanns det ju alltid lite prydnadsgrejer och sånt på kioskerna åxå. Var sitt lamm fick syrran och jag från tant Svea som studerade bibeln med mamma. Fanns nog lite biblisk symbolik i det gissar jag. Syrrans lamm såg inte ut som mitt. Det gjorde dom ännu finare. Tror hennes satt ner... Och börsen till slut – det var min första börs så det var i den jag samlade de där ”brunörena” som jag fick plocka ur min farfars storbörs.    

För någon vecka sedan när det regnat en hel del (nähä?) så såg jag grodskum i en liten bäck i skogen. Det har jag inte sett på länge! När jag var liten och vi bodde i Klemensnäs så såg vi det i bland i den lilla bäcken utanför huset. Syrran och jag tyckte nog att det var lite läskigt...både namnet och hur det såg ut. Kom grodorna från det där skummet eller vad då? Jag har kollat runt lite och uttrycket grodskum verkar vara antingen lokalt eller omodernt eller både och. Det verkar  inte”finnas” längre, eller? Och vad är det för något? Det är ju för sent på året nu att tillverka grodyngel ...och de kommer säkert inte ens från de där badskumsbollarna. Någon som vet ?

Bara ett litet inlägg i kväll så jag kommer ur min ”skrivartorka”.

Minns ni figuren ICAnder som ICA körde med på 70-talet? Och som senare fick en flickvän/kollega som hette MonICA. De syntes lite överallt inne i ICA-affärerna och i ICAs tidningsreklam. Detta var ju långt innan tv-reklamen så några rörliga bilder har vi aldrig sett på dom. Lite söta är dom allt!

Burvikshällorna är ett fint ställe som jag har varit till många gånger, både som barn och ungdom och några gånger då och då som vuxen åxå.  Man tar sej dit med båt och inte alls om det blåser fel vind. Nu finns där både bryggor, grillplatser, bord och bänkar med mera. När jag var liten fanns inte något av detta men det var ändå ett populärt utflyktsmål  redan då. Inne i den skyddade viken ligger båtarna och ut mot havet ligger de blanknötta berghällorna. På dom finns det mängder med ”hällristningar” från förra århundradet. De som är lite finare och mer arbetade, med bilder och inte bara namn och datum, är ofta från 30- och 40-talet. Vi var där i somras med pappa&mammas båt och det var kul att återse en del av de där inristade bilderna som jag inte sett på jättelänge. Den ni ser nedan var en av mina favoriter när jag var barn. Ska nog föreställa seriefiguren Knasen, kanske?    

Detta lär ha hänt nångång på 50- eller början av 60-talet i Boliden. Frun till Direktör Norén på Boliden AB fick hembesök av en bokförsäljare från Stockholm. Han var ung och mycket övertygande så snart hade han sålt en dyr receptbok till kvinnan. Hon nämnde till försäljaren att de snart skulle ”fira bröllopsdag”. Försäljaren skyndade sig till direktörens kontor och bl a med hjälp av argumentet att de kanske snart skulle fira något i familjen så hade han snart sålt en receptbok även till maken. När direktör´n kom hem och pratade med frun insåg de att de blivit lurade. Direktör´n ringde upp sin privatchaufför och beordrade honom att köra till Bastuträsk järnvägsstation för att försöka hinna genskjuta försäljaren innan han satte sej på tåget. När försäljaren såg chauffören komma emot honom på stationen så skyndade han sej att förekomma honom och sa: ”Ah, vad bra att Ni kom! Direktör´n glömde ju skriva under sin bokbeställning. Skriv på här!”

Enligt historien så lär direktör´n ha skrattat  och sagt ”Han skulle man ha anställt!”när chauffören berättade vad som hänt och han insåg att han just köpt sin tredje receptbok av försäljaren.

 
PS   Pappa jobbade på Boliden AB, som nygift, men inte speciellt länge (1 år?). Pappa & mamma  bodde i alla fall i Boliden när jag föddes och jag bodde mina första 3 månader, på Wesslaugatan, i det lilla gruvsamhället.

Och som en avslutning, åtminstone för denna gång, på fisk-surret: Under en period när jag var liten, i slutet av 60-, början av 70-talet så hade vi en fredagstradition i familjen. Den bestod i att mamma tillagade kokt saltströmming med gräslökssås och kokt potatis. Efter det badade lillasyster och jag  i badkaret och blev "helgfina".

Jag minns med vilken skräckblandad förtjusning jag kikade på strömmingsögonen som tittade oseende på oss ur kastrullen. Och hur "mindre gott" syrran och jag tyckte att det var. Fisken i alla fall. Den smakade så starkt, tyckte vi. Speciellt syrran hade problem med smaken. Men hur kom det sej att vi åt sån "vardagsmat" på en fredag? Jo, där i skiftet mellan 60- och 70-talet så var inte "fredagsmyset" infört i de svenska hemmen än. Det som innebär att man äter lite extra festligt och gott på fredagsmiddan och kanske lite snacks eller dyl. framför tv:n sedan. För på den tiden var det fortfarande vanligt att man jobbade halvdag på lördan.

Men nu - en glad överraskning! Jag sökte på internet efter kokt saltströmming och fick flera receptträffar, t o m med gräslökssåsen!  Jag gissar att syrran kommer att gråta glädjetårar och genast skriva ut receptet. Kanske tom laga rätten till småttingarna och personalen på det dagis hon lagar mat på? Jaa!:

http://recept.nu/1.202614/recept.nu_redaktionen/huvudratt/fisk_skaldjur/kokt_saltstromming

Och för att ta upp en tråd från gårdagens blogginlägg - den om att min mor är bra på att spara på roliga och fina saker från förr:

Detta är plåtburken (se foto nedan) som mamma haft kakao/sockerblandning i sedan 60-talet - och fortfarande har!

Ibland fick vi röra ihop kakaoblandningen med ovispad grädde i våra muggar och sedan hällde mamma hett vatten över. Då gällde det att hinna få ihop en rejäl smet med grädde/kakao/socker som vi ville hinna mumsa från innan hon "förstörde" med att hälla över vattnet. Men det var så klart gott det med... även om det inte var samma godiskänsla som röran var.

Översta bilden från ett av de där tillfällena när vi fick följa med på "Allt för sjön"-mässan. Cirka 1969-70. Det är så tidstypiskt med de jättekorta klänningarna med matchande synliga (!) mamelucker och de ständigt närvarande knästrumporna som alla småflickor hade heeeela tiden. Och montern ser åxå så enkel och gammeldags ut...NU - det tyckte vi ju inte förut förstås.

Nedre bilden - man kan skymta några små Allt-för-sjön-"brosch" som vi  har på oss på den övre bilden. Mamma skulle inte vara min mamma om de inte fortfarande fanns kvar J. Ganska coola va? Ansiktsdragen är ett ankare, baénsånsak...
 

Känner mej lite ringrostig nu på att blogga. Har ju haft ett ovanligt långt uppehåll då vi varit på semester osv. Så jag startar med ett lättsamt, kort inlägg:

Detta är lampan som hängde i vår "barnkammare" i lägenheten i Klemensnäs när jag var lill-liten. Ja den hängde även i vårt rum (mitt å syrrans) i huset på Kallholmsberget. Och nu hänger den i "mitt" rum i huset i Örviken. Det som är ett gästrum nu. Lite coolt ändå att mamma behållit den i alla år och att den fortfarande, på nått sätt, både fyller sin funktion och är ganska fin. Eller är det bara i mina nostalgiska ögon kanske?   

En fortsättning på Arje-sortimentet blev att pappa och hans brorsa knåpade ihop en "styrdosa" som möjliggjorde att man kunde sitta t ex längst fram på båten och styra. Det gick en liten sladd till instrumentpanelen bara. Det är den som pappa demonstrerar för kung C-G, på fotot, (Expolaris 1976). Det var roligt att styra båten med den lilla manicken. 

Jag vet inte hur många "Allt för sjön" mässor som pappa medverkade på under min uppväxt men jag minns att vi fick följa med på flera av dom. Att det var lite långtråkigt vid Arje-montern men att det var skoj att gå runt och se på alla utställda båtar och tillbehör. Och spännande med första-hjälpen-dockan som man kunde öva livräddning på!

Men styrningen gick liiiite trögt jämfört med andra. Den var oljefylld så det rostade inte (bra!) men det gjorde att man fick ta i lite mer för att vrida ratten. Vid ett tillfälle när Arne, chefen, svarade i telefon så hörde pappa att det var någon som klagade på att styrningen gick trögt Efter ett tag hörde pappa hur Arne sa: "Hörru jag måste bara få fråga: Vad har du för kragnummer?" (storlek på skjortan = antydan - hur liten å klen är du?)

Pappa blev lite förskräckt men tyckte ändå det va vitsigt svarat. När det gått några månader och han själv fick en besvärlig kund i telefon - som åxå tyckte att det gick lite trögt att vrida på ratten -  så kunde han inte låta bli att ställa samma fråga: "Ursäkta men jag måste bara få fråga: Vad har du för kragnummer"

Varvid killen svarade: "Såg du Sportspegeln igårkväll? Jag var med där. Jag är tungviktsmästare i judo"

Ridå!

trimplanen

För 40 år sedan när vi människor landade på månen för första gången så var jag bara 5 år gammal. Jag har tyvärr mycket suddiga minnen av händelsen. Jag minns att de vuxna pratade mycket om månfärden redan innan. Jag minns ockxå  att pappa kände en "gubbe" genom jobbet, Lars-Helmer A. som var väldigt pratsam. Med sin nasala röst sa han, flera gånger, att film/ljud-sändningen säääkert skulle brytas just när de landade. Han trodde nämligen att allt  var en bluff. Jag vill minnas att pappa och mamma var roade av det - speciellt som det tydligen blev  så - att det blev ett kort avbrott. Det lär ju ha berott på tekniska problem med det gav så klart Lars-Helmer "vatten på kvarnen". Jag minns att jag fick se det på TV åxå men inte mycket mer.

För övrigt så kommer jag  ihåg månlandningen (och allt stohej runt omkring den) mest på grund av frukostflingorna Kalas Puffar! De hade nämligen, i minst 1 års tid, i samband med månfärden,  en "månraketannons" på hela baksidan av flingpaketet . Man kunde köpa ett slags tält av dom som såg ut som en månraket. Ett foto visade barn som lekte i och bredvid månraketen. Det känns lite synd att jag inte var lite äldre så att jag kunde minnas mer....men då hade jag ju varit kolossalt gammal ;-D

(PS Visst var björnen mycket sötare än Honey Monster som de bytte till!) 

Det är i slutet av 60-talet. Pappa och hans chef Arne ska åka ner till Stockholm på en affärsresa. Arne bestämmer att de ska åka på natten för att spara tid, typ. Det är vinter och snö-oväder. Arne har en Simca Aronde. Det första han gör när de sätter sej i bilen är att hälla ut en hel Twistpåse (chokladgodis) framme vid vindrutan på bilen  med frågan "Tyck´du om Twist?". Pappa körde hela vägen sedan Arne passerade över E4an utan att märka det, redan i början av färden.  Sedan när de i princip var framme, så ville Arne köra igen. De hade kört hela natten, från Skellefteå,  och klockan var ca 7 på morgonen. Arne var sugen på förfriskningar. Han trodde att något ölschapp kunde vara öppet så här tidigt.  De var nu någonstans vid Nybroplan och Arne fick plötsligt syn på ett ställe där det lyste på andra sidan vägen. Han påbörjade en häftig U-sväng för att snabbt ta sej dit. Halvvägs skumpade de upp...och ner på en spårvagnsrefug. Det blev ett rejält skutt/hopp. En massa snö och is som fastnat i hjulhusen, under resan,  lossnade. Arne konstaterade bara nöjt: "Så där! Då fick án slå bortå se hova!"*

*Västerbotten-bondska: "Slå av snö (t ex) från hovarna"... ungefär.
 

PS Kul att höra pappa berätta denna förra helgen då jag inte minns att jag hört den förut och jag verkligen förknippar Arne med hästar. Delvis för att han, när han och Dagmar, åkte med i vår båtl älskade att sjunga "Gamle Svarten" (en häst) när pappa spelade den på dragspel.. Speciellt var han förtjust i "sticket" mitt i låten som går så här "Hovarna slår sakta (eg. muntert) mot vägen...osv"

Läs gärna mer här...om du har lust:  

http://user.tninet.se/~egx688x/desmgrna.htm

Ett tidigt barndomsminne, från slutet av 60-talet,  har jag från när vi bodde kvar i hyreshuset i Klemensnäs. Det var proceduren vid hyresbetalningen. En kväll i månaden så bildades en liten kö nere i ett rum i källaren i hyreshuset. Syrran och jag tyckte att det var kul och lite spännande att följa med mamma dit ner då och stå i kö med henne. Längst fram i kön fanns ett bord och vid det satt farbror Sixten och tog emot hyreskontanterna och skrev in summan och sin signatur i allas hyresbok. Jag minns att det var två hela hundralappar som mamma lämnade ifrån sej, varje månad. Ungefär vid samma tid så vet jag att mamma fick samma summa, 200 kronor, i hushållskassa, (matpengar) av pappa. Då blev det ändå ofta över pengar till att köpa sy-hobby-grejer etc. Var de´ det man kallade för nålpengar, tro...

Nån mer än jag som minns frukostmüslin Eterna? Det var nog ganska många år sedan den slutade tillverkas men jag minns att jag åt den med god aptit när jag var typ  12-år och äldre. Den var ganska mjölig i konsistensen därför att den innehöll en hel del vetegroddar, nyponpulver etc. Passade bäst uppe på filen - inte i mjölk...om ni fattar. Och den var förhållandevis dyr. Mamma sa att det var det enda som de märkte att det gick mindre av när jag flyttade hemifrån - frukostflingor. Thats me...still! Jag gillade fina plåtburkar redan som barn så när Eterna såldes i en jubileumburk så köpte jag den direkt.  Den har hängt med i alla år och innehållit allt från kakor till....ja ...hm...hemmagjord müsli. Men förra veckan återfanns den bland campinggrejorna med en oidentifierbar gegga i botten som gjorde att den tyvärr fick kastas. Nu fick den ju ett litet minnesord och blev fotad i alla fall...