Det kan ha varit denna kända (?) ramsa:

Åskan
Det droppar
det regnar, det regnar
det öser ner, det öser ner
det haglar, det haglar
det åskar
det blixtrar, det blixtrar
alla barnen springer hem
så fort de kan

Jag har redan berättat om att Sum sov som en stock som barn (roligt uttryck - sover stockar?) . Hade han väl somnat kunde inget väcka honom. Well, det är ju många fler barn än han som är på det viset! Bildbevis nedan: Sums kompis Linne sov skavfötters (eller?) med Sum när de hälsade på. Och det finns ju ingen anledning att vakna bara för att man ramlar ner från sängen! Tur täcket ramlade ner först...

Och på tal om att storgråta...-När Sum var liten så var han för det mesta nöjd och lättroad. Det var med andra ord inte så ofta som han var så där riktigt jätteledsen som småbarn kan bli. Antagligen var det därför som jag tog fotot nedan. Jag  ville minnas hur han såg ut när han blev "sån". Jag minns att min mamma tyckte att det var märkligt att jag ville ha ett sånt foto i albumet...och att jag ens kommit på tanken att ta det. Men det är klart - när hon växte upp så fotograferade man sällan och när man gjorde det så var man oftast uppklädd och leende...eller för all del ängsligt allvarlig.

När Sum och Cul var mindre...kanske 12 och 8 så hade de en period när de kommit på att vi alltid skulle äta så nyttig mat och att det var kul att klaga på det. Så när de kom in i köket och undrade vad det skulle bli för mat och svaret kanske dröjde så sa de ofta i kör, med retröst: "Broccoli och knäckebröd!?!"

Som om det skulle vara en maträtt ..hehe.  Det enda som anti-toppar broccoli är väl i så fall brysselkål?

När Sum var liiiten, kanske 2-3 år, så lärde vi honom att göra zzzrrrrbtar. Det gillade han att dela ut sedan! Det är när man trycker sina läppar mot kinden på nån (helst nån man känner väl!) och sedan zzzrrrbtar med läpparna så att hela deras kind vibrererar...Ja ni fattar. Vi hade lärt oss det busiga sättet att visa tillgivenhet på genom att titta på Cosby show. Det var en populär tv-serie som gick då. .. som ni kanske minns.

Sum visade mej nyss det här fotot på en bilkonsol eller va vi ska kalla det. Det var tydligen mycket nostalgi för honom att återse den "leksaken". Med andra ord platsar den i denna blogg under Sums sidor.  Jag minns så klart åxå den där mojängen... Varför är det alltid så att det är någon annan än barnets föräldrar som köper leksaker som för oväsen och slukar batterier??  Nåja ...roligt hade han (och Cul) med den i alla fall...

Så här i förkylnings- och influensa-tider så skulle nog en del önska att det var som Sum trodde när han var liten. När han var i 6-årsåldern (?) förstod jag att han uppfattat det så här: När du var sjuk, t ex förkyld, och smittade någon annan, så blev du själv, i och med det, frisk. Precis som om du överlämnat en stafettpinne till någon annan. Skulle inte va så tokigt va?

Fördelen med att ha "katastrof-hjärna":  Lättnaden som infinner sej när det visar sig att det bara är barnen, med kompisar, som har ett utdraget vattenkrig med vattenslangen indragen i leken.

När vi flyttade till stan var Sum 6 år, snart 7. Han fick snabbt kompisar och när de spelade datorspel tillsammans så började dom reta Sum för att han kallade sista bossen på varje level  i spelet för chef istället för boss.  (Boss  = "gubben" man måste besegra för att komma framåt/högre i spelet) Chef var tydligen ett västerbottniskt ord för boss, i dataspelssammanhang, för småkillar med flera.

Ingen  kompis verkade heller förstå Sum när han pratade om sin eller andras börs. Här i stan använde man tydligen bara ordet plånbok.  Stockholmsbörsen måste väl deras föräldrar hört talas om i alla fall? ;-)

Som så många andra så har vi haft en del knep för att slå ihjäl tiden när vi åkt bil tur och retur till Västerbotten. Dessa två varianter som jag påminner mej tror jag att barnen och B kommit på själv. Den första, går bara att "leka" på väg hem och går ut på att vara den första som ser en skylt där det står Sundsvall. Om man chansar lite för snabbt och ropar Sundsvall och det sedan visar sej att det står nått helt annat så förlorar man 1 redan tagen poäng. Låter kanske inte så kul men blev roligt när de 2 av hankön tog det på blodigaste allvar. Och på tal om allvar så är jag inte  fullt så road av den andra självpåhittade leken. Den uppfanns när nya Höga Kusten bron stod färdig och går helt enkelt ut på att vara den som kan hålla andan längst över bron. Bilkö på bron kan göra det gaaaanska så jobbigt. Bron är tillräckligt lång ändå. Vanns av Sum så sent som för några veckor sedan. Fnissande förbättrar inte uthålligheten liksom.

Nu på väg upp till fjällen fick jag lära mej en ny variant som jag inte hoppas att familjen vill pröva: "Man får bara andas när man sett ett djur" heter leken. Ja ni förstår ju på namnet vad den går ut på. 60 andetag är ett djur värt. Tilläggsregel: Man kan få låna 30 andetag från nästa sedda djur.

Ibland blir man båda glad och rörd när man märker att barnen i familjen börjar vara lite vakna för familjens behov etcetera. När Sum var i 12-årsåldern  kom han hem och sa med stolt röst att han mest troligt fixat en symaskin till oss från skolan. Syslöjden hade köpt nya symaskiner och hade lämnat in de gamla på total genomgång/service. Rektorn bestämde sedan att de nyservade maskinerna skulle säljas ut bland personalen för en symbolisk summa. Sum fick nys om detta och gick då upp till rektorn och sa att vi behövde en symaskin och att hans mamma satt i skolrådet sedan flera år och bla bla bla... Hon blev övertygad. Han har alltid älskat att argumentera liksom. Och det var ju jättebra - sedan vi flyttade långt från min mamma så hade jag ju inte haft tillgång till någon symaskin de (ganska få) gånger jag verkligen behövde det. Nu blev jag t o m ägare av en alldeles egen! Ni hade kunnat få veta märket på den fina pjäsen om det inte varit för att jag alldeles nyss lånat ut den till en kompis med inte fullt så övertygande barn, kanske ;-)

Igår blev jag påmind om en sak som hände när Sum var 7 år. Det var kväll och Sum var på väg i säng. Pappan och en kompis, som flyttat hit från USA, kom på att de skulle gå ut på gatan och kasta lite med en amerikansk fotboll. Sum lyckades uppfatta vad de "smög ut" för att göra så han  öppnade ytterdörren och ropade, vädjande: "Jag vill också spela afrikansk fotboll!!

Denna nytagna bild på en bäbis, i Sydossetien, i media, fick mej att komma ihåg en rolig händelse när Sum var nyfödd. Min svågers mormor Nancy kom och hälsade på oss, bl a för att se på bäbis-Simpan. Hon är antagligen född i början på 1920-talet och nästan så snart hon fick syn på Sum så bad hon mej, med bestämd röst, att hämta en till bäbisfilt, förutom den som redan fanns i närheten. Hon fick en filt och började genast att linda in gossebarnet i de båda filtarna enligt konstens alla regler - de som fanns på 1800-talet och bakåt, ni vet. Efter en minut så såg han ut som en fjärilspuppa eller "Jesusbarnet" i stallet. Eller för all del - som barnet på fotot - dock något mindre plågad... Sum har alltid varit ett väldigt varmlivat barn så ...så snart tanten gått så skyndade vi oss att linda loss det svettiga barnet och han såg klart lättad ut.

Att man lindade spädbarn förut (och än idag!) var tydligen för att de skulle bli raka och fina och för att då visste man var man hade dom - de kunde ju inte röra sig speciellt mycket med ben och armar hårt lindade mot kroppen. Men jag hörde en klok man på radion för nått år sedan som sa att det antagligen räddat livet på otaliga barn i vårt kalla land eftersom spädbarnen undslapp de dragiga stugornas värsta kyla när de låg där i sin kokong.      

Jag är ingen hjärnforskare, som ni vet, men jag la märke till en udda sak när vi var i USA... Sum var 2,5 år då och vi åkte runt på flera "måste-grejer" som man bara ska göra när man är i Florida. När vi frågade Sum, ofta under videofilmning, om vad han hade gjort den dagen så berättade han om det som han varit med om ca 1 dygn tidigare. Det var precis som om hans barnhjärna behövde sova på saken - sortera alla intryck och smälta dom - innan han kunde prata om dom. 2 exempel: När vi hade varit på Disneworld och sett alla Disney figurerna och åkt roliga karuseller osv och frågade honom, på kvällen, vad han tyckte om det så började han med en 2årings entusiasm berätta om en liten, fjantig karusell som han åkt utanför ett snabbköp dagen innan. När vi hade varit till Seaworld och sett gigantiska späckhuggare som gjorde konster och hoppade upp ur vattnet och gjorde magplask som stänkte ner alla på främsta raderna så pratade han med inlevelse om det en dag senare när vi frågade vad han tyckte om Epcot ("alla länder" komprimerade runt en sjö) som vi varit på den dagen. Osv.

Jag har redan berättat om hans Skalman-sovstil när han var yngre (och än?) - att han kunde somna var som helst och sov hur hårt som helst. Det hände upprepade gånger i Florida. När vi var på Seaworld, efter späckhuggarna, så skulle vi gå ner i en tunnel som var gjord av plexiglas och låg i botten på en stor hajbassäng. Lagom tills vi stått i kö klart så somnade han som en stock och missade alla coola hajar som cirkulerade ovanför våra huvuden. På Disney hittade jag en cool månraket-berg-o-dal-bana för barn som jag tänkte att vi 2 kunde åka när de andra 6 åkte häftigare åkattraktioner. Sum tyckte åxå den såg kul ut...högt däruppe. Men i kön till den så somnade han hårt och han har garanterat inga minnen från den månfärden.

(Det gick liksom inte komma ur kön heller utan det var bara att stå kvar med en sovande son på axeln och sedan försöka sätta honom sov-skönt i mitt knä under åkturen)    

Sum har sedan han var liten haft en tydlig arbetsledar-gen i sig. Blev påmind om den igen i början av veckan: Sum frågade om det var OK att han och några kompisar LANade delar av några dygn i vårt vardagsrum. Vi satte som motkrav att han blev huvudansvarig för köket de dagarna och det löste han med att strängt tala om för de 4 grabbarna att de hade ansvar för att hålla undan allt (efter sig) i köket. Typisk Sum-lösning.

Ett tydligt minne är åxå när han i 14-årsåldern jobbade med direktreklam. Det jobbigaste med det var nog inte att dela ut reklamen i postlådorna utan att "blada" reklamen dvs bunta ihop den så att alla hushåll fick ett av varje av trycksakerna. De gångerna det var extra mycket reklam att bunta så löste Sum det på följande sätt: Han köpte in chips och läsk, la ut all reklam runt om på pingisbordet och bjöd sen in polarna på en annan sorts rundpingis - klarrt å betarrt.

Kanske var det därför han stod ut ovanligt länge med det jobbet...ca 1,5 år.

När Cul några år senare berättade för honom att hon funderade på att ta samma extrajobb så utbrast han spontant: "Neeej Cul, sälj inte din själ till djvln! Vad behöver du köpa, som du inte får av mamma och pappa, som är värt det där slitet?!" (jaja han tog i - men ni fattar).

Hon tog jobbet ändå...pengar är ett nödvändigt ont.

Och när Sum kom hem från USA (fortfarande 2,5 år) så var han inspirerad av flygresorna och lekte väldigt ofta att han var pilot. Se foto: Ni ser väl "styrspaken" han håller i? Och pilotbrillorna, hörlurarna? Och telefonen inom räckhåll? Dessutom plats för extrapiloten bredvid och lastutrymmet bakom...

Bland de första orden som han sa när han var drygt ett år yngre var "vaaart!" Det vill säga "varmt". Tydligen tjatade vi så mycket på honom att akta sig för den varma kaminen (se foto) så att det blev ett av hans första ord. Lite pinsamt kanske?

Ett av de andra mycket tidiga orden var "papp!" Det vill säga "knapp". Han var nämligen väldigt fascinerad av  allt som hade knappar (vanligt - jag vet). När han precis hade lärt sig att gå så gick han fram till den låga stereobänken och inspekterade alla "pappar" (se foto igen) och puttade dessutom till pickup-armen så att nålen gick sönder. Svågern som bodde våningen under sålde en ännu finare Ortophone-nål till oss till kompispris och samma vecka: "skrratch" -Sum ville undersöka pickupen igen och så  rök nån tusenlapp till. Det blev att snabbt införskaffa nymodigheten CD-spelare innan spolingen ruinerade oss helt, hehe...

Sums pappa upptäckte att sonen var klart intresserad av bokstäver när han var riktigt liten. Så han fixade ett kollegieblock där han skrev alla bokstäver på var sin sida och med en ritad bild på en sak eller ett djur som började på den bokstaven och sedan roade de sej ofta med att "plugga" i den. Vi skaffade åxå en "riktig" ABC-bok som de tittade i. Så på en video från vårt USA-besök när Sum var 2,5 år  ser och hör man tydligt hur lillpojken räknar upp alla bokstäver som blir pekade på. Detta utan att de kom i bokstavsordning. MEN det visade sej svårare att få honom att ljuda ihop bokstäverna till ord. Då krävs antagligen en helt annan pedagogik. Det var i alla fall häftigt att se vad mycket de vill lära även när de är så pyttesmå!

PS  Lite tur där för signaturen "Stolt mor" att det fanns inspelat på video...annars skulle alla, inklusive jag själv, kanske trott att jag, så här i efterhand, överdriver hur liten han var... ;-)

Jag erkänner: Jag har inte kunnat slänga blocket...än