På tal om V. Radiogatan: Jag kommer ihåg en sommar  när barnen var i sin kanske mest busiga och oförutsägbara period. Säg att Sum var strax 11 och Cul 7. Jag hade varit nånstans och var på väg uppför  nämnda gata, till fots.  Så får jag se hur det, denna soliga dag, har runnit och fortfarande rinner vatten längs efter gatan. Det rinner en liten å, från korsningen där vårt hus ligger och ända ner till närmaste gatubrunn. 100 meter?  Eftersom jag har en något dramatisk ådra så får jag genast för mej att det brinner hos oss och att detta är "spillvatten" från släckningen. Jag skyndar mej hem med andan i halsen.

Fördelen med att ha "katastrof-hjärna":  Lättnaden som infinner sej när det visar sig att det bara är barnen, med kompisar, som har ett utdraget vattenkrig med vattenslangen indragen i leken.