Dags för typ kapitel 3 i roliga västerbottniska ord som jag saknar:

Tagut              
Företagsam, driftig

Övervänt                            
Adjektiv för när man tycker att man väntat alldeles tillräckligt länge och är på väg att ge upp väntandet.

Bradde                               
"Det va bradde stinta det där!" = Hon va rejält kraftig den där tjejen!

Tisse               
Bröst

Skvittra                              
När det stänker men med små droppar bara. Stänker = större droppar.

Gjort schlätta                     
Tagit allt. "Barnen har visst gjort schlätta (slätta, jmf slåtter) på efterrättsbordet."

Enkom                               
Det ordet finns tydligen i svenskan men verkar inte förstås i Sundsvall. När Cul använt det har iaf inte hennes kompisar alls förstått vad hon menat. När hon t ex sagt: "Oj, kom ni förbi enkom för att ge mej mina läxböcker? Va snällt!" = endast för, exklusivt för. 

http://designmebloggen.blogspot.com/2008/07/enkom.html?showComment=1221335460000

Jag är en ganska disträ person. Därför är det alltid en lättnad och ett nöje att höra om personer som är än mer disträ. En arbetskompis berättade i  veckan om när hans mor, då i 65-årsåldern, kom på att hon skulle åka och tanka bilen. Sagt och gjort. Hon satte sej på cykeln och trampade glatt i väg. Först framme vid bensinstationen kom hon på att det skulle bli svårt att tanka bilen...

När jag berättade denna historia för en arbetskompis i veckan så påminde han sej ett bus som han och några polare gjorde för xx år sedan. På raksträckan innan ishockeyarenan i Timrå så körde de bil i 200 km/h och "tvärbromsade sedan  så att 2 långa (150 meter), tydliga och svarta bromsspår uppstod. Sedan målade de en figur i vitt i slutet av bromsspåren. Ni vet en sån där som kriminalteknikerna brukar rita runt mordoffer (på filmer iaf). Deras dramatiska vägkonst blev kvar länge.  

Nu i veckan kom syrrans söta son hem från skolan . Han började i första klass nu i höstas.
"Idag har vi lärt oss en ny bokstav" deklarerade han glatt.
"Jahaaa vilken då?" undrade syrran.
"L!" svarade han stolt.
"Aha, kan du säga ett ord som börjar på L nu då?"
"Elefant!"

På tal om husdjursbegravningar. Vi hade en sådan i vår familj för 2 veckor sedan. Storlek och vikt var nog liknande som minihamsterns men där slutar likheterna. Det var nämligen Sums orangeknäade tarantella Smithin som bitit i gräset och begravningen var föga känslomässig.  Men både sonen och jag kände ändå att vi inte fixade att dumpa spindeln bland kaffesump och tomma mjölkkartonger i soporna. Så på fredan tog han fram en kruka, tändvätska och lite tidningspapper och ordnade en kremering. Dan efter begravde jag askan under Sums äppelträd. Inga tårar och inga sånger - jag lovar.

Smithin var en riktigt gammal spindelhona - antagligen i 20-årsåldern. Sum hade haft henne i ca 8 år och sett henne ömsa skinn flera gånger. Det är riktigt sevärt faktiskt! De byter ut stora delar av sig själv då och det ser ut som "värsta förlossningen" av en lika stor spindel när den åmar sig ur det gamla skinnet. Tom de 2 giftgaddarna (6 mm långa!) byts ut.

Ett roligt minne var för ca 6 år sedan när hon ömsat skinn och jag fått för mig att jag skulle bevara det och fixa till det (som man gör med fjärilar typ). Jag läste i instruktionerna att man skulle lägga skinnet, (som  ser ut som en tilltufsad spindel) i en sil, över en kastrull med kokande vatten, för att det ska mjukna lite. Sedan kan man spänna upp det i naturtrogen position med hjälp av knappnålar. Sagt och gjort. Jag stod där med skräckblandad förtjusning (häxvarning)  och sträckte ut armen i hela sin längd så att jag hamnade så långt från det ångande spindelskinnet som möjligt. Jag ville slippa andas in eventuella spindel-lukter åxå. Så plötsligt rörde sig "spindeln"! Gissa om jag spratt till! Det var ju bara för att det expanderade av fukten men...tänk dej själv.

Den "uppstoppade spindeln" blev i af mycket naturtrogen och skrämde mer än en gäst under åren. Mwohuhaha.  Jag tycker att Smithin var mycket vacker och flera ggr när Johnny, från Malawi ,hälsade på så höll vi  i den.  Cul lät den tom klättra i ansiktet.

Nu var det ett tag sedan jag delade med mej av roliga dialekt-ord från Skellefteå-trakten.

Här kommer 3 stycken plus ett till som inte är dialekt men ändå typiskt Skellefteå - att använda på det sättet.

Tjorvigt         

"Nä, vi hämtar upp dej sen. Det blir så tjorvigt att ta sej in i stan i rusningstrafik"          

Betyder ungefär "omständligt", "bökigt".

Slamsa          

"Sluta slamsa nu flickor! Slamsbyttor!" Fick jag och min syster ofta höra när vi var små.
Betyder ungefär "fnittra och busa".

Ogott            

"Är det inte lite ogott att ha på sej nya byxorna när du ska måla?!" eller "Det var ju ogott att ställa fram ett helt nytt bregott-paket till surströmmingen, när det måste kastas sen! (lukten)"
Betyder ungefär...hmmm..svårt att hitta "svenskt" ord. "Slösaktigt otänksamt" kanske?

Som              

Ett litet ord skellefteborna stoppar in både här och där när de pratar. Det blir som lite trevligare då tycker dom. Det är som int´ så lätt å sluta med det tydligen. Jag tror inte jag brukade det så flitigt när jag bodde där men nu när man kommer upp och hälsar på hör man det som överallt. De ä som lite charmigt!                                            

Sum lärde oss i fredags hur man uppträder mot en hund som anfaller ... så nu känner vi oss helt trygga - nu vet vi ju hur man gör:

"Man går mot den anfallande hunden och sedan: Fontanellen, fontanellen, fontanellen! Sen är det klarrt och hundsås över hela gräsmattan..."

Svårt att återge det roliga med hans instruktion, i text, han visade ju med gester åxå, men  jag skrattade så jag grät... Samtidigt som han antagligen har rätt - det gäller nog i ett sånt läge att inte försöka fly utan snarare då som han säger - inte visa sig rädd och slå hunden hårt över huvudet (eller nosen).

Inte för att jag vill hänga ut nån eller så men jag har en son...som har roat oss otaliga ggr under ganska många år nu. Det är när han säger oväntat barnsliga tokigheter. Han påstår, en del gånger, att det bara är på skämt men Cul och jag går alltid igång och säger, nästan i kör vid såna tillfällen: "Simon* 7 år!" och om det inte är fullt så knäppt: "Simon 12 år!" Typ..åldrarna kan variera. Tyvärr så är det svårt att komma ihåg allt sånt han sagt. Ni får 2 exempel här i alla fall.

Idag roade han oss nämligen igen vid middagsbordet och tyvärr var inte lillasyster hemma...men hon kan ju alltid läsa här sedan... Hur som helst så berättade B om att de kan tillverka höftkulor i titan med nano-exakthet. Varvid Sum snabbt säger: "Jag skulle vilja ha höftkulor i titan!!"

"Men varför då?!" undrar jag.

"Jo men tänk vilka tacklingar man skulle kunna göra, t ex!" svarar han med ett brett leende.

Där hör ni alla olyckliga åldringar med smärtsamma höftledsoperationer framför er! Det finns fullt friska, unga män som avundas er! ;-)

Han fick en 7a för den kommentaren. Speciellt som han började referera till superhjälten Wolverines förtjänster med diverse förstärkningar i kroppen.

I våras när hans cykel försvunnit utanför en kompis trappuppgång och vi uppmanade honom att leta, kolla upp, anmäla osv så lugnade han oss med orden att: "Äh, den är inte stulen! Cykelstölder var ett 90-talsproblem...Den finns säkert i nått förråd efter gårdsstädningen eller så...Det är lugnt!"

Önskar Sum, 14 år, haft rätt där...och visst har cykelstölder minskat en del...men cykeln VAR stulen.

Oavsett om han driver med oss, många av gångerna, eller inte, så hoppas jag att han aldrig sluta roa oss med liknande kommentarer.

*PS  Båda mina barn har sagt att det är lugnt att jag skriver ut deras namn. Det är jag själv som är mer osäker....plus att det gått några månader i bloggen redan med "Sum" och "Cul".

Det finns ett barnbarn till nedan omtalade spjuver som inte verkar ha hamnat långt från äppelträdet..om man så säger. Jag pratar om Sum. Denna sommar har han plötsligt blivit riktigt fiskeintresserad. För några veckor sedan  åkte han och några kompisar, på kvällen, iväg till en älv för att fiska. De spred ut sig längs stranden. Det var dåligt med napp och mörkret sänkte sig över sjön. Plötsligt nappade det för Sum! Han blev ivrig och vevade in fångsten. När fisken kom närmare och sedan plötsligt flög upp ur vattnet så trodde han först att han fått en fågel på kroken men såg sedan, till sin fasa, att det var en fladdermus. Inte så många som tycker att det är ett mysigt djur..eller har jag fel? Sum samlade sig och gick fram till gruppens "storfiskare", höll fram spöet och dinglade med fångsten framför ögonen på killen och sa lugnt: "Keffo, kan du se vad det här är för fisk??" Reaktionen uteblev inte... Sedan gick han runt till några till, med samma fråga, och fick samma skrämselhicke-effekt på dom allihopa.

Min pappa är en riktig spjuver...vilket jag redan tror har framgått av denna blogg. Ytterligare ett exempel: För x antal år sedan så berättade en kompis för honom att han skulle överraska några vänner. Han hade ett sjömärke mellan Skelleftehamn och Burvik som han tyckte om att "runda" med sin snabba båt och nu hade han varit ut till det och satt fast en starköl, på sjömärket, i ett snöre, under vattnet.Han såg fram emot deras överraskade miner när han kunde vittja "pricken" på en iskall öl.

Pappa såg ut att lyssna så där lagom artigt intresserad men i hans huvud var buset redan planerat. Nästa dag skyndade han sig ut till sjömärket och ordnade en egen överraskning: När hans kompis kom dit med sina vänner och han skulle "stajla" för dom så såg han tämligen snopen ut när en immande, kall Ramlösa-flaska kom upp ur vattnet...
 

Vet ej om ni/nån saknat mina små blogginlägg - så här långt uppehåll har jag inte haft sedan jag började blogga i februari - över en vecka. Men nu är jag back in business. Har varit på semester och inte ens varit i närheten av en dator. Kan vara skönt som omväxling.

Och gissa vilken ö jag fick besöka när vi var uppe i Västerbotten? Skötgrönnan! Tack pappa! Den visade sig från sin vackraste sida. (det är iofs bara vid riktigt vackert väder man KAN besöka den... hehe) Skelettrester hittade vi, även denna gång, men kunde snabbt konstatera att de hörde till en säl.

Syster vid södra udden

Min systerson är en ganska lugn och filosofisk 6-åring. När hans far, i vintras, föreslog att sonen skulle ut och åka med 4-hjulingen, på gården,  svarade han helt lugnt: "Eller så kan jag göra snöänglar..."

Min brorson är en rolig liten buskorv. Som så många andra barn är han ingen större älskare av grönsaker. När han var i 2-3-årsåldern och fick en av sina första hamburgare så utbrast han förskräckt: "Jag vill inte äta gräs!" när han såg lite grönt som låg där mellan brödet och biffen... Lite senare när familjen skulle äta broccoli, som han inte ätit förut, så utbrast han: "Jag vill inte äta träd!!"

Ungefär i samma ålder så följde han storasyster en bit in i en skog och åt en massa blåbär. Han kom tillbaka, glad och alldeles blå runt munnen och upplyste föräldrarna: "Jag har ätit ...öh...öh  äpplen!!"

Idag när min avdelning var ute i naturen och hade en liten grill-lunch så utspann sig följande samtal: Vi pratade om kyckling och vad som var godast. En av killarna föredrog kycklingklubbor, dvs kycklingben. "De är så saftiga och goda!" sa han. En av de andra killarna invände: "Nä... jag gillar de där som man så ofta får i USA, vaheterdenu, frambenen på kycklingarna?"

Gissa om det blev retläge! Han menade så klart vingarna. "Partyvingar" tror jag Kronfågel lanserade dom som för x antal år sen.

När jag var på dotterns skola igår och ingick som ett objekt i ett prov hon hade (färglära) så överhörde jag en kort snutt av ett samtal mellan Culs klasskompis och en lika ung frisör-kund.

Klasskompisen sa: "...Du skulle hört min killes nya mobilsignal...hahaha...det var en gammal piiinsam hiphoplåt!"

Du vet att du är medelålders när du hajar till inför ett sånt uttalande och tänker: "Va?! Hiphop - gammalt och pinsamt?? Det kom ju nyss!"

På min arbetsplats, där ca 100 personer jobbar, så har det alltid, så länge alla kan minnas  funnits hantverkare där, mer eller mindre konstant. Detta pga om- och utbyggnader. På båda våningarna så har vi de där typiska vita innertaksplattorna som är lätta att lyfta ner om man vill komma åt något i utrymmet mellan våningarna.

En arbetskompis berättade idag att för ett tag sen när han hörde att nån av hantverkarna var och  kröp i det där utrymmet och takplattan ovanför honom var bortlyftad så kom plötsligt en kniv farande uppifrån och slog ner rakt på hans mussladd så att den gick av! Oops! Snabbkommandon på tangentbordet ÄR nog säkrare än musklick... 

EN kompis dotter, konstaterade på en 4-årings eftertänksamma sätt: "Mammaaa, farbröder...dom har hår under armarna och tanter...dom har svarta prickar under armarna".

Jag tror att barn i 4-5-årsåldern är de som kommer med de tok-roligaste funderingarna. Samtidigt är de ofta väldigt kloka. Inte undra på att det numera skrivs citatböcker med barns finurliga tankar. De ser världen på sitt eget sätt...och för första gången.

Min syrras son, som är 6 år, är väldigt pedant och noga med sina kläder och hur han ser ut. Han tycker inte alls om när hans lugg står rakt upp, som en del vill ha det, utan den ska ligga PLATT.

För några da´r sen när syrran visste att hans hår var nytvättat så kände hon att håret i hans lugg verkade misstänkt styvt (och låg platt). Med lite anklagande ton frågade hon sonen:" Du har väl inte slickat och blött luggen med spott?!" Han tittade på sin mamma som om hon hade en skruv lös och sa storögt: "Men min tunga når ju knappt hit!" och visade med sin hand under näsan.   

I veckan fick jag höra ett nytt uttryck. Jag handhälsade på en kvinna i 70-årsåldern och då utbrast hon spontant: "Oj vilka barnmorskehänder du har!" Jag är mycket van att folk kommenterar att jag har så små händer (och dessutom tunna) men "barnmorskehänder" hade jag aldrig hört förut! Små händer var (är?) tydligen en stor tillgång i det yrket om man behöver in och...ja, ni vet...hjälpa till.  Jag kanske borde överväga att bli barnmorska? Jag är barnsligt förtjust i bäbisar och barn men å andra sidan - så snart jag ser ett tv-program som handlar om förlossningar så kommer jag på mej själv med att liksom sitta och hålla andan... Och sedan när allt går bra - bäbisen kommer ut och mår bra - så gråter jag av empati och lättrördhet. Jag är nog helt enkelt för blödig för att vara barnmorska...Synd kanske?

Min systers kompis gick in på Systembolaget och när det var hennes tur sa hon: "Hej, jag vill ha en halva Entrecote!"

Expediten, som såg något förbryllad ut sa: "Hm, menar du kanske en halva Cointreau?"