På tal om husdjursbegravningar. Vi hade en sådan i vår familj för 2 veckor sedan. Storlek och vikt var nog liknande som minihamsterns men där slutar likheterna. Det var nämligen Sums orangeknäade tarantella Smithin som bitit i gräset och begravningen var föga känslomässig.  Men både sonen och jag kände ändå att vi inte fixade att dumpa spindeln bland kaffesump och tomma mjölkkartonger i soporna. Så på fredan tog han fram en kruka, tändvätska och lite tidningspapper och ordnade en kremering. Dan efter begravde jag askan under Sums äppelträd. Inga tårar och inga sånger - jag lovar.

Smithin var en riktigt gammal spindelhona - antagligen i 20-årsåldern. Sum hade haft henne i ca 8 år och sett henne ömsa skinn flera gånger. Det är riktigt sevärt faktiskt! De byter ut stora delar av sig själv då och det ser ut som "värsta förlossningen" av en lika stor spindel när den åmar sig ur det gamla skinnet. Tom de 2 giftgaddarna (6 mm långa!) byts ut.

Ett roligt minne var för ca 6 år sedan när hon ömsat skinn och jag fått för mig att jag skulle bevara det och fixa till det (som man gör med fjärilar typ). Jag läste i instruktionerna att man skulle lägga skinnet, (som  ser ut som en tilltufsad spindel) i en sil, över en kastrull med kokande vatten, för att det ska mjukna lite. Sedan kan man spänna upp det i naturtrogen position med hjälp av knappnålar. Sagt och gjort. Jag stod där med skräckblandad förtjusning (häxvarning)  och sträckte ut armen i hela sin längd så att jag hamnade så långt från det ångande spindelskinnet som möjligt. Jag ville slippa andas in eventuella spindel-lukter åxå. Så plötsligt rörde sig "spindeln"! Gissa om jag spratt till! Det var ju bara för att det expanderade av fukten men...tänk dej själv.

Den "uppstoppade spindeln" blev i af mycket naturtrogen och skrämde mer än en gäst under åren. Mwohuhaha.  Jag tycker att Smithin var mycket vacker och flera ggr när Johnny, från Malawi ,hälsade på så höll vi  i den.  Cul lät den tom klättra i ansiktet.